ingen ögonkontakt med 2 månader bebis

Är så orolig...Är det verkligen ingen mer som upplevt samma? Tittade era barn jättemycket i ögonen med start från 6-9 veckor och ler massor? 

Vår son har börjat le liiite mer nu, men blicken far omkring och det är ingen lång ögonkontakt(knappt någon alls). Håller jag honom i knäet mot mig så viker han huvudet åt höger och åt vänster VARJE GÅNG, det är inte en chans till ögonkontakt.  Han vill inte heller vara famnen mer än att sova på mig... Får 1 sek ögonkontakt på skötbordet, resan vill han kolla på sin mobil... han kan ligga läääänge och kolla på den och han är svårt att avbryta/få kontakt med. Ligger han på mage så far ögonen åt i ögonvrån..Lyfter jag upp honom så kollar han upp i taket och jag får ingen blick alls. När jag matar honom får jag kanske 3 sekunders ögonkontakt om jag har tur. om jag lägger han på sängen så kan vi få kontakt en liten stund och han ler om jag busar med honom...Ögonen flackar dock åt alla håll..

Tittar han på mig så känns det som han kollar på munnen, nere på kroppen, sidan av huvudet och uppe i hårfästet.. 

Borde jag oroa mig?

Någon som har barn med någon diagnos som känner igen sig i min beskrivning? Kan ni inte berätta lite hur det va? eller hur va era barn när de va små med ögonkontakt och leenden, med diagnos eller ej?! 

Jag tänkte berätta min historia om min fina son som idag snart är 5 år. Han föddes något för tidigt och längtan efter honom var efter flera IVF-behandlingar stor (som för alla som får barn såklart). Jag kände ganska snabbt att det där magiska bandet inte infann sig. BVC-sköterskan sa vid fyraveckorskontrollen att han inte hade fixerat blicken och jag blev orolig. Googlade och autism kom upp. Knarkade googling och hittade alla tecken. Det du beskriver om ditt barn låter som mitt. Herregud var jag sökt hans blick i alla sammanhang - vid blöjbyte, amning lekar osv. Vid 6 månaderskontrollen delade jag min oro med BVC som tyckte han utvecklades fint. Samma sak var det vid varje kontroll, jag berättade vad jag såg (att han inte sökte min blick, att han var hur nöjd som helst själv osv) och de kunde i mötet säga att de inte såg detsamma. Vid 1,5-årsålder bröt jag samman på kontrollen och jag (jag säger jag för min man var inte orolig ) fick remiss till barnläkare. Vi hade ett möte och hon såg inget avvikande. Min oro höll i sig och vid 2-års ålder fick jag remiss till BUP. Vi hade besök med vår son, intervjuer och utlåtande från förskola inhämtades. Utlåtandet blev att han utveklas normalt. Vid utvecklingssamtal med förskola när han var knappt 3 sa de att han inte lekte direkt med de andra utan var mer flyktig - men med tillägget att det var inte onormalt. Oron tog mig i sitt grepp igen och jag fick ny tid hos BUP och de gjorde besök på förskolan. Utlåtande på nytt att inget var fel. Ett halvår gick och vår son fick en lillasyster. Vi hade tidernas värsta sommar med en vrålilsken treåring. Remiss till barnpsykolog för att jag önskade få verktyg i hur jag ska bemöta honom. Jag berättar för honom att min oro kvarstår och att han är undflyende. Han träffar min son och bokar därefter in nytt möte med mig.

Lång utläggning från min sida.. men det han säger i detta möte är något. Jag önskar någon hade berättar för mig för längesen. Han berättar att barn har en inbyggd reflex att kommer man för nära (t.ex när man säker blicken på skötbordet som jag gjort tusen ggr) så har de en skyddsinstinkt/reflex som gör att de vrider undan huvudet. Och ju mer jag var på honom desto mer gjorde han så. Han berättade också att en del barn lär sig att foga sig efter förälderns önskemål medan andra värnar om son integritet och väjer undan. Han förklarar också att jag i min sökan efter ?fel? har bemött honom annorlunda och att jag påverkat min sons beteende. Han gav mig en rejäl uppsträckning att sluta leta fel. Och jag blev så ledsen. Lite för att jag kände mig åthutad men mest för att han hade helt rätt och jag förstod hur jag har påverkar min sons självkänsla.

Vart vill jag då komma med allt detta? Min son är 5 år, normalstörd (trots att min oro ff finns kvar) och jag har ägnat hela hans uppväxt åt oro. Och jag önskar att jag hade struntat i att googla och läsa på Familjeliv, men jag sökte så desperat efter nåt som motbevisade. Och det värsta av allt är att jag kanske har påverkat min son för resten av livet, vetskapen att han kanske känner att han inte dugit i mina ögon. Vidrig insikt men viktig.

Jag vet egentligen inte vad jag vill ha sagt med allt detta - mer än att jag ville dela med mig. Och håller med Allis3000 - när jag väl taggade ner lite så kom det mkt mer från honom. Ta hand om dig och er.