Vi som försökt mer än 1 år och inväntar utredning

Hej, tack för trådstart, var själv påväg att skapa en liknande tråd :)

Jag beklagar verkligen missfallet!

Är i en lite liknande sist som du. Jag och min sambo beslutade oss för att försöka bli gravida våren 2018. Jag slutade med p-piller i maj och blev oväntat snabbt gravid, på första försöket, i juli. Var helt paff, kunde inte tro att det var sant, hade ställt in mig på att det skulle vara svårare för oss att bli gravida (vet inte varför, en känsla bara). Jag var livrädd för missfall, gjorde ett tidigt ultraljud i vecka 7 och såg då ett starkt tickande hjärta. ?Det här kommer att bli bra? intalade jag mig själv, men vid nästa ultraljud i vecka 12 konstaterades ett MA, fostret hade dött redan i vecka 8. Missfallet var fruktansvärt jobbigt men vi bestämde oss för att se framåt och försöka så snart vi kunde igen. Det var i september. Har hållt på med ägglossningstest i perioder (jag har bestämt mig för att sluta testa då jag känner att de bara stressar mig mer, men sen ändå insett att jag blir ännu mera stressad om jag inte vet exakt när och om jag har ägglossning, och därför fortsatt). Idag fick jag mens igen. Jag brukar bli ledsen men idag bröt jag fullständigt ihop.

Hatar i hemlighet alla som är gravida och har små spädbarn då de till skillnad från mig lyckats bli gravida under tiden jag försökt.

Tog kontakt med gyn idag, men precis som i ditt fall har de tider först i mitten av augusti. Jag tror att jag ska gå provat istället, kosta vad det vill, jag skulle verkligen behöva veta hur det står till och hur jag ska gå vidare. Men samtidigt tvekar jag. Kanske jag ska ta sommarledigt från min ofrivilliga barnlöshet och bara ?tänka på annat?. Osäker på om det kommer att gå dock...

Men det är väldigt skönt att höra att jag inte är ensam. Det känns ofta så när alla runt en blir gravida.

En stor styrkekram från mig!

Ok, är på! :)

Måste på något sätt dölja min mens och ägglossningsapp, vågar inte helt radera det (hehe)

Jag förstår verkligen hur jobbigt det måste vara med både svägerska och vänner som är gravida. Det är verkligen jättejobbigt när alla är gravida runt en. Tre av mina bästa vänner är gravida, två av dem är höggravida och en berättade nyss för mig att hon är gravid. Hon hade försökt i två

månader. Jag märker att folk börjar tycka att det är jobbigt att berätta för mig att de är gravida, vilket bara känns ännu jobbigare. Har till och med sagt till alla nära vänner som planerar barn att jag vill veta om deras ev graviditeter tidigt. Min vän som senast blev gravid visste detta, ändå väntade hon tre månader med att berätta för mig, då hon ville ?överraska mig? genom att berätta det när vi träffades (vi bor inte i samma stad). Detta under en weekendresa som vi bokat för att jag var så nere pga allt. Usch, ja förlåt (ser också hur många gånger jag använt ordet gravid i min text här ovan).

När du tänker tillbaka på hur det gick till då du blev gravid, var det något du gjorde annorlunda jämfört med tidigare? Det kanske bara är jag, men jag försöker i detalj minnas allt jag gjorde innan jag blev gravid, typ hur jag åt, vad jag gjorde dagen innan, dagen efter befruktningen osv. Osv. Man blir ju gärna lite knäpp. Så ja, ska bli skönt att följas åt i sommar!

:D