Hur klarar man sig igenom en kris utan att bli deprimerad?

Hej!

Jag vet :)

Genom att bete dig som att du inte är deprimerad.

Dvs ta långa, dagliga och raska promenader. Träna. Städa hemma. Var snäll mot dig själv. Duscha varje dag och gör dig fin.

Fortsätt göra det du ska och ta hand om dig.

Gå på lite sociala events och ge inte upp för att det känns lite fel.

Och prata och skriv av dig. På forum på nätet, med vänner, bekanta, stödgrupp, terapeut osv.

Tillslut märker du att du går omkring och känner dig glad och stark och att du inte ens märkt att det vänt.

Har ej varit i din sits men förstår att det är jobbigt.

När det gäller ditt mående, då tycker jag att du ska prata med någon,  samtalshjälp helt enkelt.

Sedan rent praktiskt, hur gamla är dina barn? Kan du vara hemifrån, t ex gå en kurs eller skaffa en hobby? Något som gör att du kommer hemifrån och träffar andra vuxna? Jag förstår att detta inte är tillräckligt, men en början. 

Du har fått kloka råd om att söka hjälp. Det låter som att du har flera lager sorg och besvikelse att ta dig genom, och ju mer du putsar din mask desto sämre mår du bakom den. Lycka till!

Vad du än gör. Försök aldrig ta dig igenom detta själv. För det är då depressionen kommer som en käftsmäll.

Ta ett allvarligt samtal med chefen och berätta på riktigt hur du mår, inga försköningar utan ärligt säga som det är. Du har via jobbet rätt att få samtalshjälp och ta den möjligheten.

Får din mamma någon hjälp med sitt mående och liv?

Ta semestern som ett andningshål och gör nya saker, kanske ta den där sommarkursen i måleri eller anmäl dig till Friskis och svettis. Ta in några dagar på hotell med barnen och njut av nuet.

Fortsätt dejta och känn dig kvinnlig och åtrådd. Spelar ingen roll om det bara är tillfälligt, sug åt dig av uppvaktning och att du får egen tid för dig själv.

Engagera dig i något du gillar oavsett om det är en läsgrupp på Facebook eller kyrkans körsång eller en kurs hos ABF.

Jag känner igen mig så väl i det du skriver - hemskt förhållande, föräldrar som har gått bort och få att anförtro sig till. Jag har några riktigt bra vänner men de har egna familjer så vi ses inte lika ofta.

Jag fick rådet en gång när det kändes riktigt mörkt att tänka som på ett flygplan - du måste ta på dig syrgasmasken först innan du hjälper andra. Samma sak gäller nu. Du måste ta hand om dig själv och inte ha skuldkänslor för att du gör det.

Jag har tvingat mig själv att göra sådant jag tycker om även när jag helst hade legat kvar under täcket. För mig har det varit naturen och estetiska upplevelser som utställningar, vackra miljöer och nya intryck.

Det kan vara olika saker för olika personer förstås men jag har märkt att det hjälper att få perspektiv på sin egen tillvaro. Man måste påminna sig om att världen och livet är större än situationen man befinner sig i. Försök vara närvarande i stunden- ta in allt det vackra, njut med alla sinnen och tillåtet dig att känna frid.

Det är tungt att vara ensam men samtidigt är det en möjlighet till självreflektion och att bygga upp den tillvaro man vill ha ostört. Det är du som har kontrollen över ditt liv även om det inte alltid känns så. Sörj din mamma när den dagen kommer men våga också tänka framåt. Hur vill du att din framtid ska se ut? Det finns en trygghet i att göra upp planet när tillvaron gungar.

Sedan tycker jag att du ska hitta en bra terapeut att prata med under den här svåra tiden. För mig fungerade KBT och något som kallas Bull?s Eye:

solidskills.se/bulls-eye-ett-verktyg-att-hitta-riktning/

När du har den tillvaro du vill ha och mår bra av ökar också dina möjligheter till en ny sund relation och nya vänskaper. Men pressa dig inte till något, det får ta den tid det tar.