Medicinsk abort vecka 9

Vill och vill... Jag har inte mycket till val i min nuvarande livssituation. För mig är det här det mest ansvarsfulla beslutet. Men det är klart att det känns hemskt.

Jag tycker bara att folks upplevelser går så väldigt isär. Vissa verkar knappt känna någon smärta medans andra nästan avlider. Väldigt konstigt att det inte finns mer information. Jag tror att de flesta som ställs inför en sådan här situation vill kunna förbereda sig mentalt på vad som kommer ske, det är inget konstigt.

Sen tycker jag inte man ska utgå från att någon som ska genomgå en abort har slarvat med preventivmedel, den händer olyckor ändå.

Stackare, låter ju helt fruktansvärt! 
Jag kommer ändå göra en medicinsk abort men känns ju tryggare att vara på sjukhus om något skulle gå fel. 
Hur lång tid blödde du efteråt? 

Tack för ditt svar! Jag kommer göra aborten på sjukhus. Har dock själv valt att inte ha med någon eftersom jag inte riktigt har något stöd ifrån min omgivning. Känner att den dagen kommer vara jobbig nog utan att jag ska behöva ta hand om någon annan och trösta för att dom mår dåligt/ får panik. 
Jag är helt säker på att jag vill göra abort, men det känns ju såklart inte bra att överhuvudtaget behöva göra det. 

Tack! Det hoppas jag också.

Tack! Jag är beredd på att det mesta kan hända men det hade varit lättare om man slapp va så fruktansvärt rädd hela tiden. Tror att det är väntan som har gjort mig knäpp, ringde in den 5/6 och fick tid först 17/6 eftersom jag ville vara på sjukhuset. Det är skitskumt att gå runt och vara gravid med alla symptom när man vet hur det kommer sluta. Hormonell bergochdalbana som gör att man emellanåt ifrågasätter sitt beslut bara för att alla känslor är så intensiva. 
Hoppas allt är snabbt avklarat.

Barnmorskan frågade om jag ville prata med en kurator men jag tackade nej, känner att det inte behövs eftersom jag ju, trots alla hormoner, ändå är säker på mitt beslut. Men ja det har varit jobbigt, vill bara få det gjort och gå vidare med livet. Sen vet jag att det är såå många som går igenom samma sak så ska försöka vara lugn och bara ta mig igenom det här. Tack för dina stöttande ord! :)

Usch vilken hemsk upplevelse, lider med dig. Det är exakt sådana situationer jag är rädd för, tråkigt att du blev tvungen att gå igenom det.  Ska försöka att inte oroa mig för mycket, tycker bara hela grejen är så fruktansvärt otäck. Men å andra sidan så vore det kanske mer konstigt om det inte kändes jobbigt. 

Känns dock väldigt tryggt att få vara på sjukhuset så att någon har lite koll på en.

Det har gått bra hittills. Va på första besöket och fick mifegyne tabletten i måndags. VUL visade även att jag inte alls var i vecka 9 utan snarare vecka 6, så det känns ju lite lättare. Började känna av lite mensvärk i går kväll+ lite ljusbruna flytningar.. annars lugnt.

Ska ta alvedon, Ipren och Cytotec ca kl 06 imorgon, vila 30 min och sen ta mig till sjukhuset och vara där några timmar. Har en halvtimmes resväg och måste byta buss en gång. Känns lite underligt att trycka i sig massa mediciner och sen ge sig ut i kollektivtrafiken men antar att det tar betydligt längre tid innan det sätter igång(?)

Vill bara få det gjort nu så jag kan gå vidare. Hade faktiskt varit skönt med någon form av stöd/ skjuts dit eller liknande men man får väll klara sig. Barnmorskorna va iallafall väldigt trevliga och förstående :)

Skönt att höra, hoppas jag kommer lika lindrigt undan.

Det är svårt att förbereda sig när alla har så olika upplevelser, men det är väll bara att vänta och se????

Tänkte uppdatera och berätta hur det gick.
Igår va jag på sjukhuset mellan 07-12:30, allt gick jättebra och jag va mest uttråkad.
En sköterska kom och kollade till mig varje halvtimme och frågade om jag ville ha något/ om jag hade ont osv. Tyckte dock att det räckte med start dosen av Ipren och alvedon på morgonen så jag bad inte om något mer än en värmedyna. 

Det gjorde ont emellanåt, som stark menssmärta. Helt hanterbart även om jag fick bita ihop några få gånger. Det kom mest koagulerade blodklumpar och jag va lite osäker på om det va tillräckligt. Åkte hem och tog det lugnt resten av kvällen och först i natt när jag gick på toaletten så föll en mindre klump ut (ca 5cm), det va embryot. Det va konstigt, jag va beredd men ändå inte. Det enda jag tänker på nu är att det hade fingrar, detaljer. Hemskt. 
I dag har jag som medelstark mensvärk och har börjat blöda mer "vanligt".  Känner mig svag och lite nere men tänker att det är okej att inte vara på topp just nu. Ska ta ett graviditetstest om två veckor, sen hoppas jag att det är över. 

Så här i efterhand så känns det också som att människor i min närhet som hela tiden propsar på att de bryr sig så mycket, faktiskt inte bryr sig ett skit. En vän insisterade på att mötas upp när jag åkte hem igår och jag sa ja eftersom jag kände mig lite yr och blödde ganska mycket. När vi möts upp vill hon att vi ska sitta och prata lite för vi har ju inte setts på så länge. Jag försöker förklara att jag mår dåligt och behöver åka hem ganska omgående (missade första bussen så håller redan på att blöda igenom bindan), ingen förståelse alls. Hon tyckte mer att nu när det va "över" så kunde vi gå och käka och ta en öl. Detta är anledningen till att jag helst gör viktiga saker själv. 

Jag kommer förhoppningsvis aldrig mer behöva göra en abort för oavsett hur rätt det va just i den här situationen så känns det ändå fel för mig. Jag har också insett att jag vill vill ha ett annat slags liv, möjligtvis ett där allting inte är så brutalt och hårt jämt. 

Lycka till alla ni som ska gå igenom liknande, det kommer gå jättebra!