För att återgå till det ämne som jag tog upp i mitt inlägg. Vad tycker du om att Aron Flam farit med osanning i boken En svensk tiger?
Nu försöker du återigen byta ämne till en diskussion som inte hör hemma i tråden men jag kan konstatera att du inte läser vad jag skriver. Jag säger att jag ställer mig bakom kritiken mot Malmöpolitikern.
När det gäller den före detta C politikern Federley kan vi konstatera att han själv inte gjort något brottsligt och att han tagit konsekvensen att den person han inlett förhållande med var dömd för ett grovt sexualbrott och lämnat politiken. Det jag har argumenterat för i den debatten är att vi enlighet svensk och västerländsk rättstradition inte ska dömas för vad familjemedlemmar gör sig skyldig till. Den uppfattningen har jag fortfarande. Jag noterar dock att många inom brunhögern verkar stå för en mer fundamentalistisk rättstradition där folk även ska dömas för brott som de inte gjort sig skyldiga till. Det är synsätt som jag tycker är förfärligt. Jag reagerar också mot hyckleriet bland brunhögern där man ser mellan fingrarna när det gäller det faktum att partiledaren för ett av Sveriges största partier har ett popband där partiledaren återkommande uppträder på scen med en bandmedlem som är dömd för sexualbrott mot barn. Om man är kritisk mot Federley borde man också bara kritisk mot partiledaren men det är man inte.
Och eftersom tidningen arbetet tillhör S intressesfär så måste allt som står där vara sanningen, eller hur det nu var.
Källkritik.
Att en person forskar inom ett område innebär inte att personens forskning är opolitisk. Jag har läst en debattartikel av Mikael Nilsson där Hitler påstods ha varit högersocialist. Vilket fick mig att fundera på om inte den gode Nilsson är en ny HenrikArnstad.
Det tillsammans med att artikeln publicerades i Arbetet, en tidning som svårligen kan anses vara neutral, gör att man bör vara försiktig med att dra allt för stora växlar på artikelns innehåll. Ett innehåll som för övrigt var ungefär vad man kunde vänta sig från en tidning som Arbetet.
Höger, vänster liksom konservatism hade inte mycket med det hela att göra. Winston Churchill var företrädare för det konservativa partiet medan Benito Mussolini var socialist.
Det var helt andra idéer som gjorde Hitlers Tyskland till Hitlers Tyskland liksom Mussolinis Italien till Mussolinis Italien.
Att förknippa högerpolitik och/eller konservatism (eller för den delen socialism) med Adolf Hitler är att måla historien som det behagar en.
Hitler var progressiv, fascist och trodde på en stark stat under en diktator. Konceptet hittar vi till både höger och vänster genom relevant historia men relativt sällan bland konservativa.
Mest av allt var nationalsocialisterna revolutionärer.
Låt oss gå direkt till källorna:
"Hitlerjugend var inte en skapelse av denna världen, den var en revolutionär rörelse, som har utmanat den borgerliga staten på en kamp på liv och död, som ville störta denna stat för att i dess ställe upprättat något nytt, nämligen alla tyskars rike, ett rike utan klassegoism, utan allas kamp mot alla, vilket man såg framför sig som den liberala erans slutresultat."
...
" Det hör till denna rörelses revolutionära rytm att den själv skapar sin ledning, att inte dess lopp flyter i den lugna borgerliga oppositionens väl skyddade kanaler, utan att den utvecklar självständiga livs- och kampformer, att den medvetet avstår från att överta traditionella ordningsformer. Det första världskrigets våldsamma ingrepp och inflationen bidrog i hög grad till upplösningen av det gamla borgerliga samhället, men denna nya ungdom gjorde en dygd av nödvändigheten och fattade det som en vinst; att den på så sätt blev fri från borgerligheten och att den utan denna last kunde gå rätt på sitt mål."
...
"Den tyska ungdomen behöver inte dylik uppmuntran som avser tiden efter kriget; den var redan från början besjälad av optimism, av vissheten att framtiden tillhörde den, och i dag bär den segerns visshet inom sig, just därför att den vill fullborda den nationalsocialistiska revolutionen"
[Frankfurter Zeitung, september 1942]
.
Så var den faktiska propagandan. Utan att tidens gång har lagt sitt filter över den, för att färga den i önskad färg, för att dölja det oönskade.
Det fanns ingenting borgerligt eller konservativt över den nationella socialismen.
.
Dåtidens Moderaterna (det Allmänna valmansförbundet) hade föga till övers för Adolf Hitler/fascism och bröt även upp med sitt dåtida ungdomsförbund för att de hade närmat sig nazistiska strömningar. Dåtidens konservativa var för monarkin, värnade om kyrkans ställning, var emot massrörelser och i Sverige även emot diktatur.
Att en del konservativa (liksom socialister, socialdemokrater, kristdemokrater et cetera) närmade sig dåtidens nazism innebär inte att ideologierna som de i samma stund tog mer och mer avstånd från förändrades - oavsett vilka medier som dessa individer influerade.
Det går inte att vara konservativ och fascist samtidigt, KillBill. Jag kan dock förstå om en socialdemokrat vill få till det så för att slippa se bjälken i eget öga.
Vilka är det dock idag som bevarar korporativismen i Sverige, KillBill?
Jag antar att du känner till att Allmänna valmansförbundet var splittrat i sin syn på nationalsocialismen och att det fanns de inom dåtidens moderater som sympatiserade med Hitler.
Innan jag besvarar din fråga om korporativism. Vad är det för korporativism du ser i Sverige och vad har den för likheter med korporativism i fascistiska samhällen?
Hitler drev i praktiken högerpolitik som gynnade storföretag och medelklassen. Hitler fick hjälp av de konservativa att få makten.
Aron Flam bad Mikael Nilsson att granska hans bok men när Nilsson började upptäcka en massa faktafel i boken så blev Nilsson snabbt blockad av Flam. Nu blockar Flam t.o.m. med folk som gillat inlägg av Nilsson.
Att tro att Hitlers nazism var vänster är faktiskt lika tokigt som att tro att Democratic People's Republic of Korea (DPRK) är en demokrati.