Dottern ska komma och gå

Om man inte är beredd att räkna in partnerns tonåring i sin "nybildade familj" så borde man inte skaffa någon sådan. 

En bonusmamma har ingen som helst rätt att kräva att tonåringen håller sig borta från sitt eget hem och sin egen pappa. Hur nyförlöst och trött hon än tycker att hon är. 

Absolut, om barnet är för litet för att klara sig själv hemma med allting och man vet att partnern inte har intresse av att ha en ansvarsroll. Då får man ju räkna hemmet som utan vuxen när endast partnern är hemma

Vill du hålla fast vid din ståndpunkt får du gärna göra det men då får du vara ärlig med det faktum att du anser att du har större rätt att kalla ert hus hem än tonåringen, att du känner dig till viss del obekväm med att dela boende med tonåringen och liiiite reagerar som att denne var en utomstående gäst när hen är i hemmet

Tycker du på allvar att det är okej? Barnet ska inte få ha ett hem där barnen känner sig hemma och välkommen? Utan som nån gäst som får komma dit på nåder? Fy f*n va hemskt.

Så i dina ögon så har då barnet inget riktigt hem alls?

Herregud vilka fullkomligt sanslösa människor det finns. Stackars era bonusbarn, stackars era respektive.

Men risken att ni blir "störda" av bonusbarnen när ni sitter på ålderdomshemmet och ruttnar är nog ungefär lika med noll, så det är ju skönt för er.

Det är ju likställt med att säga att ett hotell är hemma så länge man hyr det. Du sa ju rakt ut att du räknar hemmet som de vuxnas hem. Lite samma sak som man säger känn er som hemma till gäster just för att det inte är deras hem

Fast då har du ju inte förstått att det är ert gemensamma hem.

Som om mitt barn skulle behöva sitta i trappen om jag åker och handlar. Självklart måste barnet kunna vara i sitt eget hem även om föräldern inte är hemma under förutsättning att barnet är stort nog att klara sig själv.

Var går gränsen på hur mycket av ett barns beteende och handlingar går att skylla på föräldrar?

Jag svarade initialt på detta inlägg:

 

Och jag tycker att man alltid ska känna sig välkommen i sitt eget hem och ej att man ej kan komma hem för att det blir "krångligt" för en vuxen. Och vill man ha det på något annat sätt än att barnen kommer hem och leker hotell, så får man lösa det med barnen och ställa krav tillsammans som familj. Går det ej av någon anledning så får man förändra sin situation och/eller sin approach till det hela. Annat går inte att göra. Problemen som finns försvinner ju inte för att man har fasta dagar då problemet finns i hushållet när barnen är där, och stör man sig på dem så gör man det oavsett om de är nån annanstans varannan vecka.

Jag är övertygad om att man aldrig kommer bli lycklig om man varannan vecka under barnens uppväxt + alla framtida sammankomster när de är vuxna, känner sig tvungen att hålla en fasad. Kanske dags att ta tag i sig själv och sluta skylla sin olycka på andra.

Blir faktiskt riktigt jävla förbannad, håller med din man fullt ut, fy faan alltså, det borde vara förbjudet för vissa att skaffa barn. Den här förbannade jävla egentiden alla unga föräldrar ska ha nu förtiden med argumenten ?jag blir en bättre mamma om jag får ligga på soffan en vecka och ta hand om mig själv?, allt går ut över barnen - fy fan alltså. Hoppas din man hittar en bättre mamma till sin dotter, så jävla svinigt beteende.

Du låter fruktansvärt självisk, som en sån där förälder som skiljer sig för att få mer egentid, inte OK.

I en del fall hamnar barnet emellan när man har "öppna dörrar". I vårt fall skulle det blivit så om vi inte satt "regler" om fasta dagar/tider. Även om vi enbart hade vh samt lov.

Mamman försökte ofta påverka barnet att "välja" att vara hos henne istället för att komma till pappan som planerat. Hon la kalas för sig själv och syskon på helger/semesterveckor när dottern var hos oss och ringde sedan dottern och frågade om hon inte hellre ville vara med på kalaset. Hon ringde på semesterveckor och berättade att resten av familjen skulle på tivoli/bio/lekplays osv och "ville inte dottern hellre komma med". När dottern skulle hem på helgerna ringde mamman minst en gång i månaden och frågade om dottern ville följa med och köpa nya kläder/skor så kanske de skulle åka lite tidigare. Flera jular försökte mamman ändra "för de hade som TRADITION att fira på julafton och dottern ville säkert vara med".. jooo.. vi hade också som tradition att fira på julafton men vartannat år fick vi ju ändra så vi firade dagen efter med dottern..

Hon hade till och med dottern (då sex år) att SJÄLV ringa pappan och förklara att hon och mamma skulle på lekland så hon kunde inte komma till pappa denna helgen..

Kort sagt - hade vi INTE kunnat hänvisa till fasta överenskomna dagar/veckor så hade mamman ganska snabbt manipulerat dottern till att "välja" att vara hos henne även när hon skulle varit hos oss..

Det är sällan så svart och vitt som en del här i tråden vill ha det till.. och det hjälper inte ett dugg med att "ändra attityd" eller "ha bättre samarbete"....