Hur reagerar ni runt glada personer?

Vissa är på något sätt överdrivet glada, av såna människor blir jag bara matt och trött. Hade en sån chef ett tag. Oavsett hur stort ett problem var, eller oavsett hur ledsen någon var, så skulle hon göra om det till något positivt. Folk blev helt frustrerade av henne.

Men normalglada, som även vågar erkänna att problem kan existera, är väl bara härliga att umgås med!

Tycker det kan vara irriterande om personen hela tiden är superglad, dag ut och dag in. Det kan inte vara äkta då. Jag vet en tjej som hela tiden ska skratta skoja och höras hela dagarna, och det blir jobbigt med en sådan människa i längden.

Men det är trevligt med en människa som är glad men neutral som inte ska höras och synas hela tiden.

Intressant frågeställning. Jag är själv en sån där "glad" person. Det har alltid varit mitt grundtillstånd att vara glad, positiv och lösningsorienterad. Däremot ogillar jag att stå i centrum och undviker skvaller och skitsnack. Jag sköter mitt och påverkas inte så mycket av det andra gör. För det mesta tas det emot väl, det märker jag tydligt på jobbet då jag ofta får uppskattande kommentarer från både chefer och kolleger. Men jag har även märkt att personer som har det lite jobbigt i livet undviker mig. Särskilt en granne som jag umgåtts mycket med tidigare försvann nästan helt under en period och nappade inte på några initiativ till aktiviteter. Fick sen veta från en annan granne att hennes man blivit uppsagd och gått in i en djup depression vilket kanske förklarade en del.

Jag tror att vissa människor kan tycka det är jobbigt att umgås med tillsynes "problemfria" och glada människor. Det också vara ömsesidigt, att positiva människor undviker att umgås med ständigt negativa. Det är ju inte bra om det är för extremt åt något håll.

Jag tycker om att ha glada människor runt mig.

Det ger mig positiv energi.

Jag tror att det är samma typ av människor som mår dåligt av sociala medier. Som inte kan hantera den perfekta (och oftast vinklade) yta personer förmedlar på den typen av forum. De har svårt att se att det nästan alltid finns fler sidor av myntet och de tror att de är ensamma med sina problem och att alla andra har fantastiska och problemfria liv.

Då glada människor ofta sociala och påstridiga ogillar jag dom, fast det är endast av den anledningen.

Det är rent av olidligt att omge sig av en massa lyckade och positiva människor när men själv är i botten. Man börjar jämföra sig, sen kommer avundsjuka och så småningom påverkas självkänslan. Särskilt om man inte lyckas ta sig upp från sin misär. Man känner då kravet på sig från omgivningen.  att man liksom bara förtjänar deras vänskap om man börjat må bra igen och ha flyt i tillvaron. De positiva börjar ofta ställa krav och lägga sig i hur man sköter sitt liv vilket gör att man hamnar i en osund försvarsposition och tappar rätten till sina egna beslut.

Enda sättet att må bra igen är att klippa och få bort andras förväntningar och krav. För de kan omöjligt förstå så länge de själv har det bra. Jag söker mig mycket hellre till människor i liknande situation eller som har kämpigt i tillvaron. På så vis kan jag mildra mitt eget lidande och kanske kunna finnas för nån annan utan att behöva prestera.

Blyg, tyst, introvert. Men gillar att vara nära sådana som lättar upp stämningen.

Om jag inte är på bra humör så blir jag snarare bara irriterad av glada människor. De dränerar mig på energi och jag blir bara på sämre humör. Om jag däremot är på bra humör så kan deras humör lätt smitta av sig på mig så jag blir på ännu bättre humör! Då uppskattas det. Men jag är i grunden en introvert och lätt negativ person, så jag stör mig på de som är ständigt glada och utåtriktade.. Känns så fejkar och skitnödigt..

Det beror ju dels på hur jag själv mår och dels hur äkta personen är.

Jag är en av dessa irriterande personer som brukar vara glad och positiv, och skämtar friskt. Hade ingen aning om att det retar somliga. Ursäkta, men jag kan inte låta bli att vara positiv och alltid hittar jag något att vara glad över. Jag går inte omkring och skrattar hysteriskt, men nog tycker jag att det finns mycket att glädja sig över och det är trevligare om inte alla tar sig själva på sådant allvar jämt. Jag har definitivt mina problem och sorger, men lyckas ändå se mest de positiva sakerna. Sorry, men jag tänker inte lägga band på mig och bli allvarlig och stillsam bara för att min livsglädje irriterar somliga. Jag ser ett halvfullt glas!

Det finns ju de här personerna med självmordsleenden. De ler ända in i graven, men leendet är ju bara en fasad för hur dåligt de mår.

Det finns också den typen som ler och skämtar för att de är osäkra och rädda. 

Slutligen vill jag gärna ge en förklaring till TS fråga, varför glada människor inte smittar andra med sin glädje (om vi nu antar att den är genuin).

Det finns något som Henrik Fexeus kallar för "rapport" i några av sina böcker. Det är ett begrepp för när en person härmar en annan persons kroppsspråk och i samband med det uppstår en känsla av gemenskap (rapport). För att uppmuntra någon som är ledsen behöver man först "hämta upp" den personen. D.v.s. man behöver härma den här personens kroppsspråk och gå in i samma känsla som personen befinner sig, el. iaf ganska nära den. Därefter kan man höja sin och framförallt den andres sinnesstämning genom att långsamt förändra kroppsspråket till gradvis mer positivt.

Summan av kardemumman är då att positiva personer antagligen kan smitta de som är nära den positiva känslan, men det biter inte på den som är ledsen eller sur. Den blir mer hjälpt av en person som kan efterlikna deras känslotillstånd i kroppsspråket och sedan forsla dem långsamt tillbaka till ett annat och mer positivt humör.

Jag spelar glad för att ingen annan ska må dåligt.