Tror du att alla kan vara otrogna?

Svarar så gärna hur jag skulle agera. Det är dock svårt eftersom jag troligen aldrig skulle kunna hamna i en exakt likadan situation.

Först och främst hade jag aldrig gått med på att den jag ska leva med är så konflikträdd att den inte klarade av att prata med mig. Vi hade troligen aldrig blivit tillsammans överhuvudtaget För mig är kommunikation så viktigt att det är en av sakerna som får mig att bli förälskad till att börja med. Jag vill ha en partner som lyssnar på mig och som jag kan och vill lyssna på. Jag skulle aldrig känna mig viktig för honom om det jag sa var ointressant, och vad ska jag med en partner till som inte bryr sig om hur jag känner?

Om jag trots allt hade hamnat i den situationen hade jag krävt att vi pratat ut ordentligt. Det hade varit ett villkor om förhållandet ska fortsätta. Kanske bett om professionell hjälp, ifall han är tillräckligt intresserad av att fortsätta vara med mig. Eftersom jag till att börja med aldrig hade blivit förälskad i en konflikträdd man som inte vill lyssna på mig. hade jag antagit att något gått snett med tiden. Vilket skulle innebära att det inte ligger i hans personlighet, utan finns någon bakomliggande orsak att gå till botten med. Då hade professionell hjälp varit ett alternativ, om det inte gick att reda ut själva.

I det fall att ovanstående inte hade hjälpt, hade jag inte haft något problem att avsluta förhållandet. Jag anser att det helt enkelt inte går att leva med någon som inte är intresserad av att kommunicera med mig, eller som inte bryr sig om mina känslor.

Det hade inte haft någon betydelse om jag haft känslor kvar för min partner. För jag hade inte ansett att känslorna var besvarade om han inte var mån om mig.  

Glömde besvara detta:

"Är detta fel? På vilket sätt? Vad tycker du att man ska göra i ett sånt här läge där slumpen fört ihop dig med en man som är helt kompatibel med dina egna värderingar. Ska man gå hem och berätta för sin man så man kan planera skilsmässa eller öppet förhållande? Ska man låta känslorna rinna ut i sanden? Ska man göra slut med den man älskar och byggt ett helt liv med? Svara om du vill!"

Jag hade inte planerat öppet förhållande i detta fall. Just för att den nya mannen skulle vara överlägsen, och det är inte rättvist för någon. I detta fall hade jag nog föredragit att vara med den nya mannen, och då tror jag det är svårt att få ett öppet förhållande att fungera. 

I mitt nuvarande förhållande säger jag alltid till om det är något som bekymrar mig eller om jag är trött på något. Det innebär inte att vi bråkar om småsaker utan vi säger ifrån om vi anser att det är tillräckligt viktigt för vårat förhållande. Om man inte kan kommunicera med varandra tappar man närheten och vänskapen i förhållandet, och då är det svårt att vara nöjd med det man har.

Jag har för mig att jag läste någonstans förut att kommunikationsproblem var det absolut vanligaste orsaken till att förhållanden tog slut.

Det här tycker jag är klokt skrivet om förhållanden. 
https://stegforhalsa.se/tecken-pa-att-mitt-forhallande-inte-fungerar/

Men suck. Jag glömmer en hel del idag, och har ju hur mycket som helst att skriva .
Jag skulle inte låta mannen bjuda ut mig innan det jag har är avslutat. För om jag går på date så är det jag som är orsaken till skilsmässan i slutändan. Om jag inte vill skiljas från min man, varför skulle jag då ta tillfället att vara otrogen? Då resultatet av otrohet i de flesta fall slutar med bråk, brist på tillit och skilsmässa. 

Om jag vill förstöra mitt förhållande. så är det lika bra att göra det på ett snällt och ärligt sätt, genom att avsluta det innan jag påbörjar något nytt. Det handlar inte bara om mina behov och känslor, utan vad mina handlingar gör mot den jag påstår mig älska.

Jag håller dock med om att man kan få känslor för andra. För min del är det så gott som alltid ett tecken på att jag inte trivts i mitt förhållande, och då är det ingen ide att stanna kvar och vara olycklig ändå. 

Nu har jag haft förhållande i över 20 år och ändå aldrig haft tanken på att vara otrogen. Jag är lika ointresserad av det nu som jag var när jag träffade min man. 

Ja, det stämmer jag är känslostyrd. Eftersom jag inte klarar av att såra de jag älskar eller har respekt för så kan jag inte vara otrogen. Jag accepterar att jag inte får alla behov uppfyllda i livet. Jag värderar vad som är viktigast för mig, och försöker få det så bra som möjligt, Vare sig det gäller arbete eller förhållanden.
Tycker det låter konstigt att vi skulle styras så mycket av våra behov och känslor att vi skulle tappa förnuft och tankeförmåga. 

Har varit i situationen att jag tappat känslor i förhållande förut. Så kan med säkerhet utvärdera att jag inte skulle vara otrogen. Jag har även blivit kär och förälskad i andra, det säger jag inte emot. Men det är inte detsamma som att vara otrogen, då jag avslutat förhållandet eller lämnat föremålet för förälskelsen.

Jag är ingen romantiker utan en realist.

Jag är nog helt fel person att fråga om det, åtminstone om du förväntade dig ett svar om att jag skulle vara otrogen. Just det där med barnen är en avgörande sak till att jag skulle skiljas istället för att vara otrogen. Var själv ett barn som blev uppväxt i ett helvete med otrohet i familjen. Skulle aldrig någonsin göra samma sak som min mor gjorde mot  min pappa och oss barn. Vet med facit i hand att det inte är bättre att stanna för "barnens" skull om man är olycklig i förhållandet. 

Jag har varit i ganska många situationer där jag velat mellan den jag varit tillsammans med och en annan som jag varit intresserad /förälskad av. Men det har aldrig någonsin funnits en tanke på att vara otrogen. Jag har helt enkelt aldrig sett det som ett alternativ. Jag må ha en färgad bild på grund av min uppväxt, men det är inget som jag vill förändra hos mig själv som person. Att inte klara av att vara otrogen är inget jag lider av, eller vill ändra på.

Jag står fast vid att jag är en av dem, som aldrig kommer att vara otrogen 

Det intressanta i denna undersökning är att det är mycket fler kvinnor som röstat på "nej" än män.  De flesta verkar ha röstat efter vad de själva skulle kunna tänka sig göra, och inte efter hur de tror att andra gör.

Jag tror de allra flesta inte anser att det är otrohet. Det som menas med känslomässig otrohet är väl att välja att stanna kvar i sitt gamla förhållande samtidigt som man dejtar, har sex och älskar en annan man/kvinna?.Jag tycker  inte att det  är samma som att man råkar bli kär i en annan, och bestämmer sig för att lämna sin partner. Då skulle alla behöva ha samma partner hela livet ut för att inte vara otrogna?

Om det är definitionen för känslomässigt otrohet skulle i princip alla ha varit otrogna i sitt liv. För mig innefattar otrohet  medvetna lögner, svek och avsiktligt dubbelspel.

Det går ju inte att förbjuda att man chattar med någon av det motsatta könet. Innan kärlek uppstår borde det inte vara någon svårighet med att vara ärlig med att man chattar med en annan tjej/kille. 

Det är när samtalet börjar komma in på att man vill ha sex eller är kär i den personen som det blir värre:Känslor kan ju faktiskt uppstå en lång tid efter det man endast tror är vänskap. Oftast vet man när man passerar den gränsen, och det är då det blir viktigt att fatta ett beslut hur man ska göra. Den gränsen brukar också vara rätt avgörande för om man skulle kunna låta sin partner läsa vad man chattat om eller inte. Om man inte vågar visa, så har man troligen gått över gränsen.

Att bara chatta med motsatta könet är inte otrohet. Då är det snarare svartsjuka och kontrollbehov det handlar om.

Det där var väl rätt givet, går ju knappast att säga att det inte stämmer. Lite roligt att någon motsäger sig det. 

OT 
Jag skulle vilja göra ett tillägg på ditt inlägg, vad jag tror också kan ha betydelse utöver tillfälligheter och valmöjligheter. Människor har olika bakgrund (jag, min syster och bror är extremt mot otrohet för det vi varit med om i barndomen).Om man t.ex haft otrogna föräldrar kan det nog slå åt båda hållen, att man blir extremt anti otrohet eller att man går i sina föräldrars fotspår. 

Människor är olika känsliga. Vissa är mer känsliga och empatiska och har svårare för att såra andra utan att själva må dålig, medan andra inte har lika svårt för sådant. 

En del ser ingen vinning i att vara otrogna eftersom de helt enkelt lämnar om de bli kära i en annan. De är inte rädda för att separera/skiljas vilket vissa andra är. En del stannar kvar i dåliga förhållanden, för att de hellre är i ett dåligt förhållande än ensamma. Andra är hellre ensamma än i dåliga förhållanden.

Vissa människor är inte lika intresserade av sex, så att de har svårt att motstå några ONS.

Det finns säkert fler avgörande faktorer men det var några till jag kom att tänka på när jag läste ditt inlägg.

Om de förbjuder en att prata med det andra könet så borde definitionen vara sjuklig svartsjuka. Det går inte förbjuda sådant, eftersom man kanske måste prata med någon av det motsatta könet på sitt jobb.

Jag tycker inte riktigt att definitionen otrohet passar för att någon sitter fler timmar och chattar på forum eller spelar spel än att ägna tid till sin partner. Då är det snarare brist på kommunikation, depression eller verklighetsflykt. Kanske den vantrivs i relationen, problem med ekonomin eller på sitt jobb eller annat, men det borde inte räknas till otrohet. Om allting får definitionen otrohet så tappar ordet sin betydelse (som t.ex. rasism). Det är inte helt orimligt att någon anser att det är otrohet att titta en annan man i ögonen. Det innebär dock inte att jag skulle börja kalla det för otrohet.

Allt det du skrev i början lät mest som överdriven svartsjuka. Fast det är lite skillnad när det kom till att hemlighetshålla, för det behöver knappast de som har rent mjöl i påsen.

Jag kan chatta och maila män privat utan att min sambo tar illa upp. Han vet att jag inte har något att dölja, om han skulle vilja se konversationerna. Nu behöver vi knappast kontrollera eftersom vi litar på varandra. Men om jag skulle börja smyga med mobilen, bete mig skyldigt och vägrar visa om han vill se, är det inte så konstigt om han misstänker att jag är otrogen.

Men då så! Då är jag en sjutusan till kvinna eftersom jag tillåter min man ha ögonkontakt med andra kvinnor. Han får hälsa och prata med dem också. 

Om definitionen för otrohet kan vara allt som folk kan störa sig på. Då måste gränsen bli otroligt snäv, ja till och med kvävande. För om gränsen ska tas i hänsyn för alla människor i Sverige, så måste även salafisters och andra strängt religiösa människors åsikter räknas med?

I sådana fall kan man med enkelhet konstatera att alla kan vara otrogna. Ja, till och med jag som trodde mig vara emot otrohet!

Jag håller i övrigt med kvinnas definition . Detta trots att jag anses vara väldigt anti mot otrohet.

Någon frågade tidigare om jag var väldigt försiktig i val av partner. (Jag glömde besvara det) Konstigt nog är jag inte det. Jag är inte alls rädd att bli bedragen, utan är bara emot att själv vara otrogen. Är dessutom helt ointresserad av att vara det:

Dock skulle jag aldrig förlåta en otrohet, utan bara lämna direkt eftersom den personen har helt andra värderingar än mig

Bara för att människor har ett behov av sex, innebär det inte att de har ett behov av att vara otrogna. 

Varför skulle människor inte klara sig utan att vara otrogna när de är i ett förhållande? Med tanke på att det finns människor som aldrig eller sällan får sex och inte börjar våldta andra för det (trots sina behov och drifter). 

Då vore alla incels våldtäktsmän/kvinnor, om  behov och drifter alltid vann över människors moral.