Bara vänskapen kvar?

Vet frun om att det finns en ?tjejkompis? på jobbet? Kanske hade satt fart på henne...

Jag lever också med min bästa kompis. Vi funkar på alla plan utom det sexuella, där har det krånglat sen början eftersom han inte är speciellt intresserad av sex. Jag har ändå kämpat på med sexet, sett till att det har inträffat ett par gånger i månaden för att det skapar närhet och en samhörighetskänsla. Men sen i höstas känns det verkligen som att vi bara är vänner och sex känns bara så fel. Nu har han ju aldrig tagit några initiativ så jag behöver inte neka honom, men hade jag varit han så hade jag börjat undra.

För mig är det här början till slutet, det är egentligen bara en tidsfråga innan det tar slut. Att bo ihop med någon är inte så viktigt för mig, och han är inte pappa till de nu vuxna barnen så det är bara krånglet med försäljning av huset som avskräcker mig.

Jag är en tjej på 38 år och lever idag med min bästa vän som enbart är en vän. Vi var vänner innan vi blev tillsammans, vi blev ihop efter ett tag, skaffade 2 barn som idag är 4 och 6 år gamla och sexlivet är helt dött. Det har aldrig varit jättespännande heller så det var nog egentligen en tidsfråga när det skulle dö. 

Jag har inget facit ännu men vi lever idag i öppen relation och får träffa andra men jag vet inte om det är lösningen för alltid. Det känns oxå lite farligt men det funkar just nu iaf. Han vill egentligen att vi ska testa att lappa ihop oss men jag vill inte ligga utan lust och attraktion resten av mitt liv. Så vi får se vad som händer helt enkelt.

Jag vet inte om det var till ngn hjälp men det kanske är skönt att veta att vi är fler som lever lite udda. :) 

Hur mycket har hon gått upp, är det nån enorm skillnad eller? För annars låter det bara som en ursäkt. Attraktion är så mycket mer än några kilon hit och dit..

Men visst händer det inte allt för sällan att man till slut blir vänner istället för ett kärlekspar. När ändrade detta sig?

Jag tror det är viktigt att fortsätta se och bekräfta och se varandra som en sexuell partner även när man blir väldigt trygga och bekväma med varandra. Så lätt hänt att det blir såhär tyvärr.

Tycker det känns lite skevt också att ni har pratat om problemet att hon "inte duger", att det är hennes fel... Kanske inte ens handlar om henne utan om att du inte längre har rätt känslor för henne? Hon måste vara helt knäckt av att känna att hon är för oattraktiv för dig, att du inte ens kan ha sex med henne :/

Kanske helt enkelt är "för" bra, ni kommer så bra överens att det inte blir nån dynamik eller nåt. Min erfarenhet är att är man kär så är man attraherad, då är bara den personen den bästa man kan tänka sig trots lite skavanker här och där..

Jag levde i en sån relation, vi hade dock sex men jag kände ingen direkt attraktion det sista året. Vi var fina vänner som brydde oss mkt om varandra. Men jag kände ingen närhet till honom varken psykiskt eller fysiskt. Vi separerade. Ångrar ingenting, ser det absolut som rätt beslut. Vänner är vi fortfarande.

Fast borde inte hon få avgöra om hon vill vara med dig, med alla förutsättningarna klara för sig?

Du hade kunnat vara min pojkvän, han fortsätter hävda att han tänder på mig, samtidigt som vi har väldigt lite sex, och han kan inte alltid komma. Han menar det beror på andra saker, stress, trötthet, vin etc.

Och så kan det ju vara, men inte alltid. 

Vi är båda egentligen personer med stor sexdrift.

Fick jag veta att han har sex med någon annan hade jag också börjat ha det.

Jag tror att du föll för en god vän som du också attaraherades av fysiskt.
Kombinationen av båda fick dig att tro det var kärlek av mer särskild sort än den goda vänner emellan.

Nu när hon tappat sina goda kroppsform så attraheras du inte längre och jag tror det har med kärleken att göra, att den egentligen inte finns där, annat än på det vänskapliga planet.

Som ung och betydligt mer ytlig och utseendefixerad trodde jag inte på detta med att kärlek påverkar attraktionen, men som 46-åring, med mer erfarenhet och en annan syn på kärlek och attraktion, så är jag övertygad om sambandet.

Jag är i liknande situation och funderar jättemycket på hur allt detta kommer sluta. Jag och min sambo funkar verkligen ihop på de flesta plan. Samma drömmar, samma värderingar, bråkar typ aldrig (de första åren var stormiga och han var vid ett tillfälle otrogen) men allt har ändrats. Vi hade mycket sex förr men jag har alltid haft större sexlust än honom. Han är mer en "sköta det själv" kille. De första åren störde jag mig enormt på hans egna stunder med porr då jag kände mig åsidosatt men inte nu längre, bryr mig verkligen inte vad han gör på egen han. Jag var otrogen några år efter att han var det men vi tog oss igenom det med och det skapade en helt annan förståelse för hans otrohet, vad lätt hänt det är.

Vi har pratat många gånger om våran situation mem vi kommer aldrig riktigt fram till något beslut. Vi vill leva ihop, efter så många år tillsammans så är det svårt att tänka sig något annat. Vi är bästa vänner, vi är familj. Det värsta är att han kan tyvärr beskriva oss som en syskonrelation och det är ju totalt fel men förstår ändå vad han menar. Vi har haft sex en gång på 9 månader, förr snittade vi iaf 2 gånger i veckan.

Han är inte attraherad av mig sexuellt, han tycker fortfarande att jag är vacker. Han tycker det är jobbigt med min situation som sjukskriven då jag inte kan bidra lika mycket ekonomiskt. Han kan tycka att jag är för intensiv ibland och jag accepterar det och försöker tagga ner. Han själv är ganska sluten, lite av en ensamvarg, men han vill ändå ha mig i sitt liv. Nu på senare tid har han känt att han ändå saknar lite passion och att han mer börjat kolla in andra tjejer. Jag uppskattar hans ärlighet och det blir inga surigheter. Jag förstår honom. Jag saknar passionen nåt så bedrövligt då jag har en hög sexdrift.

Vi står still. Dagarna bara går. Inget händer. Jag försöker få med honom på roligheter men han vill oftast inte. Jag kan inte heller ge honom barn men det skulle direkt inte vara en lösning det heller.

Vi kom överens för några månader sen att vara lite på varsitt håll, jag packade det jag behövde och drog till min bror över en helg och skulle sen på måndagen bo hos en vän ett tag.. men då ångrade han sig och tyckte vi skulle göra något kul ihop istället så det gjorde vi. Men nu är vi tillbaka igen.. till ovissheten.

Jag älskar honom galet mycket och känner fortfarande attraktion men närhet känns ändå konstigt. Jag vill egentligen inte vara med någon annan, han är verkligen perfektion. Men ändå lockad jag av tanken att leka vid sidan av för sexets skull. Jag har föreslagit lite av ett öppet förhållande men det vill han inte.

Nu skriver jag en bok men det känns skönt att skriva av sig och på något sätt skönt att se att många andra har det lika.. även om det också är väldigt sorgligt att se..

Vi lever bara detta liv.. hur ska vi göra det bästa av det?

Jag vill inte leva utan honom.. men vill man leva utan sex och passion med risk att man söker det på annat håll? Eftersom man gjort det förr.. och då var inte ens vårat förhållande dåligt. Då föll han för en riktig skönhet på fyllan. Jag föll för ett ex på fyllan. Lätt hänt men inte så smarta drag. Men vi alla gör misstag.

Så jag vet inte.. jag har inga bra svar till varken mig själv eller er andra här.. :(