Svårigheter...

Hur gör ni andra bonusföräldrar?

Här har vi ett problem som växer sig allt större och det är till sist ett 7-årigt barn som hamnar helt förvirrat i kläm.

Jag har sedan tidigare två barn, de är tonåringar och äldre. Sambon har en 7-åring. Alla tre grabbarna avgudar varandra och har gjort hela tiden, har aldrig funnits någon form av rivalitet hos dem.

Hos oss bor tonåringarna nästan heltid, de är ju så stora att de kommer och går som de själva vill och har valt att ha ett fast hem om hem vara hos sin andra förälder ungefär varannan helg, ibland mer och ibland mindre. 7-åringen är ungefär varannan vecka beroende på sambons jobb då han reser en del men kan jobba mycket hemifrån eller resa över dagen.

Det har alltid varit problem med 7-åringens andra förälder. Som inte riktigt kan hantera att vi hos oss lever som en hel familj och ingen gör skillnad på någon. Är man här är man en del av familjen som vem som helst. Den andra föräldern tycker att 7-åringen enbart är här för sin förälder och inte ska vara med någon av oss andra. När barnet varit mindre har det så har det bara varit att ignorera hennes åsikt då det inte gått att diskutera ämnet med henne och det för oss är helt fel att tillmötesgå hennes önskan att dela vår familj i flera "läger".

Men nu är barnet 7år och den andra föräldern kan göra "överenskommelser" med barnet, som nu hamnat väldigt i kläm och fastnat i att nässla in sig i lögner och bli en riktig ögontjänare. Och vår tidigare väldigt fina och bra relation brakar utför.

Ex. Säger den andra föräldern till 7-åringen att mig ska den INTE lyssna på, utan BARA sina föräldrar! Och den ska BARA göra sånt den tycker är ROLIGT när den är med mig. Om jag ger den en tillsägelse är det ingenting att bry sig om för det är ALDRIG dens fel!

Barnet är ju 7 år och har tolkat det här på sitt eget vis. Vilket blivit att om vi två är ensamma sätts näsan i vädrat och det blåvägras oavsett vad det gäller för mamma säger ju det! Det går plötsligt inte att sitta på stolen och tugga med stängd mun eller använda bestick vilket funkar perfekt alltid annars. Om jag säger något behövs det inte lyssnas för så säger mamma. Blir jag till slut arg behöver det inte bry sig för det är ju inte dens fel att jag blev arg. Ovs osv.

Finns min sambo med lyssnar barnet perfekt på mig, och om det någon gång inte gör det så jag säger ex lyssna nu! Då börjar det grina och låtsas bli livrädd.

När sambon pratar med barnet så har det ALDRIG vägrat lyssna eller sagt att mamma sagt si eller så. Pratar sambon med den andra föräldern står den för sin åsikt att barnet inte ska ha med mig att göra.

Jag tycker väldigt synd om barnet som hamnat i kläm så har tagit flera steg tillbaka sedan i höstas, så när min sambo inte är med får 7-åringen göra vad den vill helt utan krav och tillsägelser. Min sambo gillar det inte alls då 7-åringen på ett vis blir exkluderad, då han ex får se på tv/läsplatta när tonåringarna och jag städar huset, lagar mat, fixar i trädgården, med djuren etc. vilket jag håller med om. Men tror att i nuläget är det värre för honom att känna pressen att behöva göra som den andra föräldern säger, dvs absolut inte lyssna på mig och bara göra sånt som är roligt när han är med mig. Och barnet gillar mest bara tv och läsplattan. Då hamnar barnet inte i lögner mot min sambo heller det talar om att det minsann inte alls sagt si eller så, storgrinar och säger att det är jag som ljuger.

Sedan går barnet till den andre föräldern och ljuger ihop att om det ex fått plocka undan på sitt rum, så var det hela huset det fick storstäda helt ensam. Så får jag skäll.

Så här har det varit i 5år nu, så känns inte troligt att den andra föräldern kommer ändra åsikt om att barnet ska få vara en del av familjen här hos oss. Nu när barnet går att påverka är det så himla svårt att veta hur man ska hantera det!

Från världens goaste, mysigaste och snällaste till de här lögnerna.

Sedan i höstas har jag tagit dessa kliv tillbaka och ger ingen form av tillsägelse/uppgift. Men nu på sikt har det nog istället eskalerat. Idag var första gången barnet uppvisade detta beteendet när sambon var hemma, men inte i närheten. Det känns just nu som om hela barnets både barndom och framtid blir förstörd.

Starkast

Äldre 9 Apr 06:32

#3

Mamman vill inte ha samarbetssamtal och de är ju frivilliga.

Har försökt det där med "pappas regler". Funkar jättebra när han är hemma. När han inte är hemma funkar det inte alls, blir helt som förbytt. Som om det inte vore samma barn.

Starkast

Äldre 11 Apr 14:14

#7

Det som gör det så svårt är att positiv förstärkning inte biter så bra i dessa lägen då grejen med "mamma säger" är så mycket större för barnet så att få saker av just mig blir oviktigt. Sedan är det lite så att barnet bara är nöjd med sånt det verkligen vill ha, det ligger ex. fortfarande en låda på rummet med flera fina julklappar det inte ens tittat på utan bara burit upp på rummet i den lådan till rummet på julafton och ställt i ett hörn. Kanske en konsekvens av att saker köps av mamman varje vecka barnet kommer tillbaka så det ska tycka det är kul att komma dit så det är inget speciellt att få något utan det blir snarare besvikelse och ilska om det inte är rätt sak.

Pengar är svårt. Barnet har inte riktigt kommit till att förstå att man handlar för pengar. Det är en kamp varje gång det ska handlas lördagsgodis för veckopengen då det inte vill lämna ifrån sig pengen men ändå ha godiset. Sambon är lite dålig på att ta den kampen. Då vi bor långt ut på landet och handlar i veckan så blir det oftast chips/popcorn till hela familjen och inget annat godis. Så i läget vi är i just nu så är det nog inte min kamp att ta.

Då sambon reser mycket i jobbet blir det oundvikligt att barnet inte blir ensamt med mig ibland. Men snart känns det som att tiderna får lösas med mamman tills situationen är löst. Hon kommer sannolikt vägra, men det kanske kan öppna för att hon vill tänka om och lösa situationen för barnets skull?

Som det är nu blir det ju bara värre ju äldre barnet blir. Problemet växer. Barnet kommer bara må sämre och sämre i det här, ja det komme vi göra allihop.

Starkast

Äldre 12 Apr 08:13

#9

scanmia skrev 2019-04-11 15:46:55 följande:

Ja stackars unge... Den mamman kan inte vara lätt att göra till lags för honom. Det är verkligen en heder åt dig att du försöker hjälpa honom.

Det sista jag vill göra är att pracka på dig någon metod du inte gillar, men bara som ett förslag. Köp en påse non-stop eller godis av liknande storlek som han gillar. Varje gång pojken gör något bra, eller lyder (du letar efter minsta lilla tecken på medgörlighet eller samarbetsvilja), så ploppar du ner en godisbit i en glasburk som står på väl synlig plats. Efter middagen får han äta dagens skörd.

En annan sak du kan testa är att leka med honom. Han är fortfarande så pass liten att leken är den absolut lättaste vägen till kontakt och inlärning. Ett barn som leker är samarbetsvilligt och öppet för nya idéer. Testa att spela spel, kicka en boll, bygga lego, eller vad du skulle gissa skulle fungera. Om du lyckas få till ett positivt samspel er emellan så har du något att bygga på för alla andra situationer.

Vi leker massor, gör massor roliga sker tillsammans. Har även köpt en liten ponny vi har jätteroligt med osv. Rider, kör, tar en tur i hästbussen, tar hit privatridlärare vilket barnet ser fram emot massor. Så jag gör verkligen mycket roligt för barnet. Vi spenderar massor av rolig tid tillsammans. Allt fungerar jättebra hela tiden när pappan finns på behörigt avstånd. Det är så fort han inte finns i närheten som det är att vända på en hand och det blir ett helt annat barn. Och nu alldeles nyligen då när det börjat att pappan kan vara hemma men inte inom synhåll, när barnet är säker på att han inte kan se verkar det som.

Nu börjar jag känna att det inte är så kul längre att spendera rolig tid med barnet. Känner mig lite ledsen och besviken, även om jag vet att man inte kan beskylla ett så pass litet barn för det. Men det känns så oärligt när det bara sker när pappan inte är med och aldrig annars. När pappan är med Är han tvärtom världens mest skötsammaste och mest väluppfostrade. Och då är pappan den person som aldrig blir arg och mycket sällan säger ifrån. En väldigt snäll person, så det är absolut inte för att barnet inte törs i pappas närvaro.

Svårigheter...

INNEHÅLL