Jag är också "bonusmamma", och har numera egna barn också. Nej, jag hade inte blivit glad. Och jag har personligen alltid känt att jag inte ska inkräkta på mammans område. Jag har dock inte erfarenhet av att ha en "bonusmamma" till mitt barn, men rent instinktivt, nej.
Undrar om ni panik-mammor hade sagt samma sak till ett homosexuellt par som skaffar barn!?
Alltså en förälder är den biologiska ELLER så har paret adopterat så det inte finns en bio-förälder???
Vad tycker ni barnet ska kalla dom då? För inte kan väl barnet gå till skolan och säga att den har 2 mammor eller pappor??
Sug på den så får vi se hur politiskt korrekta ni vågar vara...
Då ska alltså inte bonusföräldrar se bonusbarn som sina egna? Utan göra skillnad på biobarn och bonusbarn??
Du trodde allt att det här verkligen var en snabb fråga, eller hur? Det är faktiskt något i ditt sätt att uttrycka dig som blir obehagligt. Mamman har "erkänt". Vad ska hon "erkänna"? Hon har inte gjort nåt fel. Du har visserligen Inga egna barn men vet ändå att du skulle ha blivit "superglad". Nej, det vet du inte, för du vet idag inte vem pappan till dina ofödda barn kommer att träffa efter att han har skikjt sig ifrån dig. Men du tror inte bara att du skulle bli glad utan till och med superglad.
Du trodde allt att det här skulle bli en snabb fråga där alla skulle dissa mamman, eller hur. Du verkar inte beredd att ta in någon annan åsikt än din egen, inte ens för att för en sekund fundera på om det går att tänka på ur ett annat perspektiv. Det är faktiskt lite läskigt. Du ville väl egentligen inte ställa en fråga, du ville bara få bekräftelse. Det är väl det som blir lite läskigt.
Jg tyckte inte ens om mina styvungar. Däremot älskar jag mina egna.
Aldrig mer en styvunge.
Relationen till bonusdotterns mamma har gått upp och ner - bra när vi spelat hennes regler, dåligt så fort vi begärt ngt från vårt håll. MEN vi har under åren alltid fikat vid hämtning/lämning, gått på aktiviteter ihop - samt att hennes mamma bjöd in mig till utvecklingssamtalen då hon ansåg att jag var en sådan stor del i dotterns liv.
Ja, jag tycker det är fel att mamman går in och förbjuder en sådan sak eftersom jag är av åsikten att den relationen - barnets och bonusförälderns - är deras egen och något de själva måste få definiera. Föräldrarna bör underlätta och stötta introduktionen men bör inte "lägga sig i" mer än så. Och ja, jag anser även att man bör påpeka för barnet att det finns en förälder och att den föräldern KAN bli ledsen.
För ja - barn bör få definiera sina nära relationer själva MEN barn behöver också lära sig att deras beslut påverkar andra människor. Barn bör stärkas och stöttas i att ta egna beslut och gå sina egna vägar men göras medvetna om vilken påverkan besluten har på andra. Det kan, som du skriver, göras utan att skälla eller "bestämma" åt barnet (som mamman här verkar ha gjort)- men man kan ha en dialog på barnets "nivå", och sedan stötta barnet i vilket beslut det nu blir. Ansvaret för att ta den dialogen bör ligga på TS, eftersom det handlar om hennes och barnets relation, ingen annans.
Fast varför hoppar man omedelbart till slutsatsen att det har med ett djupt känslomässigt behov hos barnet att göra?
Någon skrev tidigare att det här minsann inte är en 2åring som säger mamma till alla, nej det är det inte, men det är ett litet barn som bor (nästan) heltid hos sin mamma, och är van att säga och kalla på mamma.
Jag jämför med mina föräldrar som är skilda sedan många många år, lite då och då händer det att de råkar säga den föredetta partners namn av misstag, fast de varit med sina nya partners i många år.
Som det låter på TS så har hon och sambon redan innan introducerat titeln bonusmamma till barnet. Och barnet har sedan någon gång sagt mamma och TS har genast, vad det låter som, accepterat och spelat med på det.
Baserat på alla bonusmammor i tråden som uttrycker det som en sådan stor sak och en sådan glädje att barnet säger mamma får mig att tro att man svarar på beteendet med positiv förstärkning, barn är väldigt duktiga på att läsa vuxna. I kombination med att inte rätta genast så gör det mig skeptisk till att det alltid är ett medvetet val från barnets sida.
Jag har svårt att förstå hur det skulle kunna vara särskilt negativt för barnet att i början svara med att vänligt korrigera och sedan prata om det innan man accepterar det som en permanent titel. Jag tycker inte att jag underskattar barn och är det ett väldigt starkt behov hos barnet så kommer det att visa det
Just för att det inte ÄR ett litet barn som "bara säger fel" - en femåring bör, som du skriver, inte underskattas och säger inte fel om o om igen.. en femåring vet absolut att TS är "pappas nya"..
Som jag skrivit tidigare så tycker jag absolut att man bör prata med barnet, men utan att försöka påverka.
Min bonus var i samma ålder som TS bonus ungefär första gången hon tog upp ftågan. Sedan glömde hon det ;)
Hon tog upp det återigen när hon var i åttaårsåldern - då förklarade jag att hon hade en mamma men att hon fick kalla mig vad hon ville, men att hon äceb skulle vara medveten om hur mamman kunde känna. Jag - eller min man - har aldrig kallat mig för ngt annat än mitt namn, men HON har sedan hon var liten beskrivit mig som "min extramamma" när hon presenterat mig för någon. Det är även HON som sagt att när hon är hos oss är jag som hennes mamma. Så jodå, sådant kan komma från barnen utan bonusförälderns inblandning.
Jag håller hekt med dig om att man bör prata om det med barnet. Men som sagt inte bestämma åt barnet, som mamman här verkar göra.
Mamman har sagt till barnet att hon inte får kalla sin bonusmamma för mamma, dvs bestämt för barnet...