Får inte kalla mig mamma?!

Nä, du kanske inte tycker det men barnet tycker uppenbarligen att det känns bra. Det är väl ett tillräckligt argument? självfallet vet en femåring vem som är den biologiska mamman. Det handlar knappast om att hjälpa barnet att förstå hur det egentligen ligger till. Undantag skulle kunna vara om barnet har en intellektuell funktionsnedsättning.

Fast "mamma" betyder inte bara "den vars vagina du kom från" utan det är också kvinnan i familjen som tar hand om dig. I annat fall borde inte adopterade barn kalla de som uppfostrar dem för mamma och pappa. Men det gör dem, helt enkelt för att betydelsen inte är strikt.

Så länge det inte finns något som helst vettigt motargument så så borde barnets upplevelse få styra. Det handlar om ett barn som varit ned om ett, ofta ofrivilligt, uppbrott men som sedan haft möjlighet att knyta an till en ny partner. I det fallet är det för mig självklart att barnets känsla ska få styra.

Fast det är det ingen som har gjort heller. Barnet har börjat kalla henne mamma helt naturligt. Vilket på sätt och vis är korrekt, när barnet är där är hon barnets mamma.

Jag kan helt förstå att det svider när ens barn kallar någon annan mamma, att det känns som man blir åsidosatt och att ens unika position i barnets liv är hotad, men jag tycker nog att man får ställa sig över de känslorna och inse att livet de lever nu är inte samma som när de var en kärnfamilj och att ens barn faktiskt har flera mammor, en i varje hem.

Då ska alltså inte bonusföräldrar se bonusbarn som sina egna? Utan göra skillnad på biobarn och bonusbarn??

Precis, vilket är orsaken till att så många känner sig ovälkomna i nya familjekonstellationer. Även om du känner så så kan man ju inte AGERA som att de andra barnen inte är lika älskade. Att favorisera vissa barn i en familj är ju som att be om dåliga familjeförhållanden.

Och exakt samma skillnad gör barn på sin mamma och mamma.

Ingen ide för mig att ödsla tid på att försöka förklara något som en inte vill förstå. Mina bonusbarn är två fantastiska välmående och lyckliga barn. Det säger allt.

Det sa jag inte. Men om du hade läst mina kommentarer så beror det på att dom är två trygga individer för att vi som vuxna i deras liv inte trycker undan deras känslor. Sen vet både dom och jag att deras mamma är deras mamma men att de SER mig som deras andra mamma när de är hos oss visar ju bara på hur de accepterat mig. Så varför lägga så mycket energi på ett ord och inte betydelsen av relationen istället?

Ojoj, suck. Det här blev just ett personligt påhopp på mig känner jag trots att du inte alls känner mig. Så jag tänker att vi lämnar det här därhän. Jag vill inte att du och jag som är två helt okända personer för varandra hamnar i någon hetsig pajkastning, Som detta just blev en början till. Det är för mig helt onödigt och slöseri med både din och min energi. Och jag har verkligen inget behov ava att hävda mig eller vill hamna i att behöva försvara mig. 

Men nu får du sluta jag kan sitta här och argumentera men varför ska jag? Vad du tycker betyder inget för mig. Därför jag vänligt skrev det där sista.