Anonym (ta det lugnt) skrev 2019-03-27 12:38:09 följande:
I alla sådana här fall måste faktiskt barnen få bestämma! Ska man kuva ett barn, säga att de inte får säga vissa ord, ge dem dåligt samvete om de råkar säga fel? Är det små barn kan det helt enkelt vara enklare för dem att kalla båda för mamma, det är ju vi vuxna som envisas med att skilja på "ditt och mitt".
Tycker alla ni som så hårdbarkat bara skriker NEJ om en bonusförälder råkar bli kallad mamma eller pappa kanske borde fundera över varför ni blir så upprörda. Man blir inte mindre förälder för att ens barn har en bonusförälder.
Att ett barn kallas en bonusförälder mamma eller pappa behöver inte betyda att den inte älskar sin biologiska förälder.
Någon skrev om att respektera mamman, men det har väl inget med saken att göra tycker jag. Det här har enbart med barnet att göra, och att skapa en bra och trivsam miljö där barnet inte ska känna sig skuldbelagt för att man har en förälder med mindrevärdskomplex. Det får man, ärligt talat, hantera själv och vara vuxen.
Nej det handlar inte om att kuva ett barn, att ett barn råkar kalla någon för mamma eller pappa när det ropar är helt normalt liksom att man själv säger fel namn ibland, Man ska inte ge barnet dåligt samvete men här handlar det knappast om att barnet ser ts som som sin mamma, hon är hos sin pappa och ts varannan vecka, ts är inte mamma, barn i den ålder som jag skrivit innan testar och ser vad som händer, kommer på att mamma och pappa faktiskt inte heter mamma och pappa utan har namn och kan börja säga dom osv.
Det handlar inte om att barnet skulle bli ledsen för att det inte säger mamma till ts.
Tex kallade min dotter vuxna kvinnor för mammor dvs när hon pratade om andra vuxna i affären osv kunde hon säga den mamman om en kvinna utan att veta om hon hade barn eller ej.
Man säger ju inte till ett barn som säger mamma till någon att nej så får du inte säga, utan man säger sitt namn. Min son när han var 1 år och började på förskolan sa han ibland mamma till pedagogerna, det var inte för att han trodde att dom var hans mamma utan kunde inte säga namnet, pedagogerna sa upprepade då på ett bra sätt vad dom hette, det är självklart att dom inte skällde på honom att gav honom dåligt samvete. Man gör det på ett bra sätt.
Det klart att det finns vissa namn man har på vissa personer.
Om min son sa mormor till farmor så sa hon, jag är farmor och vice versa mormor sa jag är mormor om han sa farmor till henne, det är väl självklart att man rättar eller skulle farmor bara få kallas mormor hela tiden om det inte gjorde något. Däremot skulle ju ingen av dom rätta om numer om sonen råkade säga fel en gång av misstag, det är en stor skillnad.
Det handlar inte om att mamman har mindrevärdskomplex, det handlar om att hon är mamman och ts är pappans sambo som barnet träffar varannan helg.
Barnet kommer inte bry sig om det får säga hennes namn
Som med allt annat ledsagar man barnet som vuxen.
Mamma är mamma, farmor är farmor osv om man har dom i sin närhet och umgås med dom, sen kan man som jag skrivit innan få ta en föräldraroll om en förälder saknas men det är något helt annat.
Har man haft sin bonusmamma/bonuspappa länge och kommer överens kan man självklart som någon skrev kalla sin mamma/pappa och bonusmamma/bonuspappa för Mamma Kicki och mamma Stina, pappa Kalle och pappa Pelle men det måste man komma överens om.
Man kan vara en jätteviktig person för sitt bonusbarn utan att för den delen kallas mamma eller ta den rollen.
Man måste backa som bonusmamma, man är inte mamma till barnet.
Om barnet har en mamma är det hon som är det och inte någon annan.
Likadant med pappor och bonuspappor om biologiska pappan är med i barnets liv.
Mina barn är mina barn och mina bonusbarn är sin mammas barn sen älskar vi barnen allihopa och dom är min familj men deras mamma är jag inte men en viktigt person som älskar dom.
