Flytta och bli särbo pga bonusbarnslivet

Har inte flyttat någonstans men jag kan erkänna att jag funderar på att flytta varannan vecka. Och har gjort så i två år, sedan vi flyttade ihop. Men det jag förlorar på att flytta isär är ju umgänget med vårt gemensamma barn, jag antar att jag skulle få träffa barnet betydligt mindre än nu hur vi än skulle dela upp det. Så det positiva med att fortsätta bo ihop överväger det negativa.
Jag har läst att 44 % av alla bonusfamiljer som separerar gör det under dom första fem åren som dom bor ihop. Och det finns ju en anledning till det, det vet väl alla i den här tråden?
Men om man står ut i fem år, ger det en chans? Det var Jesper Juul som skrev detta förresten, i sin bok Bonusföräldrar

Vad gör man om ens man vägrar bli särbo igen, trots att han ser hur mycket bråk vi har pga barnen och att de aldrig plockar undan efter sig trots att hon är 16 år. Hon är alltid hemma både vardagar och helger, bortskämd, hälsar knappt och säger rakt ut att hon saknar kemi med mig. Jag ljuger inte när jag säger att jag har ångest inför måndagen då hon kommer, eftersom stämingen och spänningen är enorm i hemmet. Jag mår så dåligt. Hon och pappan har ett starkt band och hon gillar inte att jag kommit in och tar honom ifrån henne. 

Tells: har du bott med någons barn i några år, varannan vecka? Du låter så tvärsäker! Hur har du gjort i så fall, för att kunna strunta i bonusbarnets alla irriterande grejer?

Att strunta i att plocka upp efter bonusbarnet kräver en hel del energi från mig. Det kräver viljestyrka att stå emot mitt dagliga automatiska plockande. Eftersom jag städar och plockar mycket efter mitt eget barn blir det ett val varje gång, att avstå från att göra detsamma för bonusbarnet. Det är som att motstå en godisskål som står framme på bordet varje gång - fast tvärtom. Det gör mig mer irriterad än lättad. Visst har jag prövat att helt lämna städandet för båda barnen åt min man i perioder. Men efter några dagar är det ändå jag som stör mig mest på kaoset av skor i hallen, det kladdiga köksbordet, den tomma toarullen som ligger framme och skräpar och leksakerna överallt. Det är som om min man inte ens ser dom små sakerna, det som gör ett hem hemtrevligt.

Men låt barnen vara och håll era bråk emellan er. Det ska inte ligga på barnets samvete hur det går för er relation.

Nu vaknar anarkisten hos mig, men varför inte gå naken hemma (eller en morgonrock och naken under). Är sambon och du hemma när hon kommer farande fel veckor, snabbt av med kläderna, rufsa till håret och se heta ut.

Jag garanterar, hon bli generad. Tonåringar avskyr att få svart på vitt att föräldern ha sex.

När det gäller hennes kommentar om hennes hem, så kan man använda mantrat, ju mer ansvar ju mer inflytande. Och ser man det som sitt hem, tar man sitt ansvar för att hemmet ska vara trevligt för alla som delar hemmet.

Känner så väl igen mig i din beskrivning på hur du har det för vi har det liknande här.

Nu har min man bjudit med sin tonåring till min mammas sommarhus i Spanien till sommaren utan att fråga någon om det är okej då hela min familj är där. Alltid när vi har rest tidigare så har jag känt mig som en piga/ett barn medans han och dottern är paret som klänger på varann. Min mamma har reagerat väldigt negativt på hur han har behandlat mig de gånger som dottern är med. Därför var det så skönt nu för min morsa sa åt min man att ska alla vara här i sommar så får hans dotter minsann dela rum med min brors tonårsdotter (vilda protester då hans barn inte vill slita sig från sin pappa) och mamma vill ta hand om vår gemensamma medans min man ska se till att prioritera mig nu under tiden vi är där.

Snacka om att han blev spak och tjurig när han fick den uppläxningen men det känns så himla skönt att någon äntligen sätter ner foten och agerar som min försvarsadvokat. Man blir annars alltid överkörd och behandlas som den osynliga i såna här familjekonstellationer.

Jag vet! Alltså jag har behövt en omgivning som faktiskt säger ifrån för själv talar man bara för döva öron. Jag tycker att det jobbigaste incidenterna sker när vi är bortbjudna till folk eller har rest iväg för hon tar patent på honom till 100 %, ska sitta bredvid varann, gå iväg mitt i en middag för att dom ska göra nåt eller så åker dom iväg på egna utflykter när vi har varit iväg på resor utan att meddela mig eller tagit med vår lilla.

Min familj har sett det här och min morsa är inte nådig längre och det är helt underbart. I min familj så sitter pappan och mamman i framsätet medans barnen sitter bak, metaforiskt menat då. Då får min karl och hans dotter ta seden dit dom kommer.

Hoppas verkligen på att denna sommarsemester blir trevligare än tidigare år och att vi får ordning på maktbalansen. Jag håller verkligen tummarna för det! :)