Hej alla styv/bonus/plusmammor! Är det någon som är intresserad av att ha kontakt, utanför Familjeliv? Pm:a mig i så fall! Jag har levt med min man i några år nu, har ett bonusbarn och ett gemensamt barn. Jag skulle gärna komma i kontakt med andra i samma sits och prata lite om erfarenheter och utmaningar, känner ingen i samma situation IRL.
Det är helt lugnt, har inte så mycket positivt själv att komma med, haha! Det är lätt att bli bitter när man känner att man ger och ger utan att få någon uppskattning (varken från mannen eller styvbarn). I helgen är det bytesvecka i vår familj, har lite ont i magen och ångest idag :( Men det brukar kännas ok, så fort barnet kommer. Det är ju lite dubbelt det där. Har ni bonusfamilj varannan vecka som vi? Hur gamla är alla barn?
Vill ge oss båda lite pepp och stöd och en klapp på axeln, vi borde sträcka på oss och vara stolta över arbetet vi lägger ner.
Ok, vad jobbigt. Hoppas att du kan distansensera dig från exet, den relationen tillhör väl verkligen inte russinen i kakan...jag har haft tur som har ett bra samarbete mellan min man o exet, hon är vettig och bra och vi lämnar varandra ifred, det är mannen som tar allt det.
Här är varannan vecka inledd och jag håller mig borta från hemmet så mycket det går, åker och tränar och träffar vänner. Det är inte alltid jag behöver göra så men en intensiv jobbvecka börjar imorgon och jag vill vara utvilad tills dess. Jag har märkt att om jag bara hänger hemma blir jag urlakad, trött och irriterad. På måndagen efter helgen känns det som om jag behöver ta helg, om jag inte vaktar på mig. Känner ni igen er?
Ja vad trevligt, gör så! Detta ämne är ju inget man pratar om med vem som helst, jag vet. Släkt och känner dömer en lätt. Bara att kontakta mig om du känner för det.
Ojdå, vad jobbigt. Känner med dig! Har du något eget rum eller ställe dit du kan dra dig undan? När jag blir irriterad och kokar inombords brukar jag dra mig undan till gästrummet, ha hörlurar med ljudbok på, dra till gymmet, till en kompis...uppfostran lägger jag mig INTE i, så länge det inte påverkar mig negativt direkt. Påverkar det dig mycket att barnet är ouppfostrat? Säger du ifrån?
Vad jobbigt om inte någon av föräldrarna säger till, det måste kännas krystat. Jodå, vi har tjafsat mycket, det flyter på bättre i vissa perioder och i vissa perioder är det sämre. Jag säger till varje gång numera, om det är något beteende jag stör mig på.
Det är bara att inboxa! Jag vet hur du har det :) Sedan jag började säga ifrån mer har min irritation lättat. Men visst är det lustigt att ens partner är så konflikträdd gentemot sitt ex och sitt första barn - men inte mot en själv som kan lämna partnern när som helst? Jag menar, barnet och exet har han ju alltid kvar..
Nu är inte jag styvmamma men jag har ett ex som jag har barn med och jag tänker såhär: skulle det inte vara mycket bättre om han tar alla diskussioner med mamman privat, sen bildar han sig sin egen åsikt (tex om sommarresan, eller om uppfostran etc). Efter det diskuterar han med dig vad du tycker. Då behöver du inte bli så irriterad på henne utan då är det bara ni två som diskuterar, utan hennes inblandning.
Usch, det är nog inte lätt att vara biologisk pappa i en bonusfamilj heller. Min man var också rädd för att mamman skulle ta vårdnaden i början, men numera har han lugnat ner sig. Vi satte oss faktiskt ner och gick igenom mäns rättigheter till omvårdnad efter separation, det finns ju starka regler kring det i Sverige, i alla fall om mamman redan har gått med på gemensam vårdnad. Kanske en idé? Kunskap är makt...