Bra initiativ där.
Skulle vara trevligt att komma i kontakt med andra i samma sits för känner ingen annan som lever i en. Jobbiga är att jag just nu känner mig väldigt trött och låg i mitt styvfamiljsliv. Drar nästan hela lasset hemma själv med vårt gemensamma barn medans hans barn plockar russinen ur kakan. Känner mig liksom lite bitter och vet inte om jag har så mycket positivt att tillföra?
Det är helt lugnt, har inte så mycket positivt själv att komma med, haha! Det är lätt att bli bitter när man känner att man ger och ger utan att få någon uppskattning (varken från mannen eller styvbarn). I helgen är det bytesvecka i vår familj, har lite ont i magen och ångest idag :( Men det brukar kännas ok, så fort barnet kommer. Det är ju lite dubbelt det där. Har ni bonusfamilj varannan vecka som vi? Hur gamla är alla barn?
Vill ge oss båda lite pepp och stöd och en klapp på axeln, vi borde sträcka på oss och vara stolta över arbetet vi lägger ner.
Ojdå, vad jobbigt. Känner med dig! Har du något eget rum eller ställe dit du kan dra dig undan? När jag blir irriterad och kokar inombords brukar jag dra mig undan till gästrummet, ha hörlurar med ljudbok på, dra till gymmet, till en kompis...uppfostran lägger jag mig INTE i, så länge det inte påverkar mig negativt direkt. Påverkar det dig mycket att barnet är ouppfostrat? Säger du ifrån?
Vad jobbigt om inte någon av föräldrarna säger till, det måste kännas krystat. Jodå, vi har tjafsat mycket, det flyter på bättre i vissa perioder och i vissa perioder är det sämre. Jag säger till varje gång numera, om det är något beteende jag stör mig på.
Nu är inte jag styvmamma men jag har ett ex som jag har barn med och jag tänker såhär: skulle det inte vara mycket bättre om han tar alla diskussioner med mamman privat, sen bildar han sig sin egen åsikt (tex om sommarresan, eller om uppfostran etc). Efter det diskuterar han med dig vad du tycker. Då behöver du inte bli så irriterad på henne utan då är det bara ni två som diskuterar, utan hennes inblandning.
Det är bara att inboxa! Jag vet hur du har det :) Sedan jag började säga ifrån mer har min irritation lättat. Men visst är det lustigt att ens partner är så konflikträdd gentemot sitt ex och sitt första barn - men inte mot en själv som kan lämna partnern när som helst? Jag menar, barnet och exet har han ju alltid kvar..
Usch, det är nog inte lätt att vara biologisk pappa i en bonusfamilj heller. Min man var också rädd för att mamman skulle ta vårdnaden i början, men numera har han lugnat ner sig. Vi satte oss faktiskt ner och gick igenom mäns rättigheter till omvårdnad efter separation, det finns ju starka regler kring det i Sverige, i alla fall om mamman redan har gått med på gemensam vårdnad. Kanske en idé? Kunskap är makt...