Socionomer ljuger och ställer diagnoser
Ett annat viktigt problem I dessa diskussioner är tystnadsplikten.
Föräldrarna kan säga precis vad som helst till media och hitta på vilka historier som helt om vad som sägs och görs från soc sida.
Men dom som arbetar på socialen får inte försvara sig. Dom får inte ge sin historia av vad som hänt. För dom har tystnadsplikt.
Då blir det ensidigt.
Dessutom ser vi aldrig dom tusentals fall där socialens personal räddar livet på barn. Det händer hela tiden och varje dag. Men personalen har tystnadsplikt så dom skryter inte om det dom gör. Däremot så hör vi föräldrarna som nästan vanvårdat sina barn till dötts. Dom skriver på forum och i tidningar. Skriver sin historia och påstår sig fått sina barn stulna. Den riktiga historian är däremot skyddad och dåld bakom tystnadsplikten.
Det jag kommer i kontakt med är allmänna handlingar från socialtjänst och rättsinstanser samt inspelningar gjorda i samband med besök på ex. socialkontor, så det är i det fallet inte något som tillkommit utanför.
Socialtjänsten har många gånger bjudits in som part vid olika diskussioner i dessa ämnen men har tråkigt nog avböjt i de allra flesta fall.
Jag är övertygad om att det finns barn som har mycket att tacka för den hjälp de fått, och jag kan förstå att det säkert kan kännas frustrerande att inte kunna förmedla det man vet.
Min infallsvinkel är inte att det alltid är fel eller för den delen alltid rätt att barn omhändertas utan att det ska göras rätt i varje enskilt fall och det åstadkoms genom vetenskapliga utredningsmetoder.
Det får inte vara ett lotteri om ett barn ska omhändertas eller ej.