funderar fram och tillbaka

Svårt. Hur ser situationen ut i övrigt med jobb/anställningsform, boende, etc, är den stabil?

Jag skulle vilja säga att det ju är väldigt vanligt att man som par har det svajigt under barnets första år. Det handlar ju dels om förväntningar man haft innan/har på varandra i den uppkomna situationen, och den press som läggs på en utifrån det faktum att tillvaron blivit helt förändrad i och med barnets ankomst. Plus sömnbrist på det.

Som jag minns det med mitt första barn bestämde jag och maken på förhand (efter tips från några kompisar som redan hade barn, haha) att vi måste hålla ihop minst två år efter att hon fötts. Låter lite corny nu men poängen var väl att man förstod att det kan bli svajigt av många olika skäl.

Finns det nåt ni kan förändra i nuvarande upplägg för att vara mer överens om hur er familj ska funka? Tar din kille ut nån föräldraledighet? Enligt min erfarenhet är det väldigt svårt att få förståelse för den som är föräldraledig om man inte själv har varit det... Dvs det är ju oftast mamman som är hemma mest och längst, och om mannen inte är hemma så tror han nog ofta att det inte är så ansträngande att vara hemma med barn som det faktiskt är.

När det gäller graviditeten så är min högst personliga åsikt att oavsett vad som händer i livet så är det ju fantastiskt och en styrka för ditt barn att ha ett syskon. 

Skönt att höra att du har en så stabil situation med allt det praktiska/materiella. Det är mkt värt för sinnesron oavsett vad som sker i framtiden.

Ja, jag skulle tänka så, och känner så angående mina barn. jag o min man skilde oss visserligen sen när barnen var 6 och 4 år, men jag ser det verkligen som en styrka att de har varsitt helsyskon som de delar erfarenheter/gener etc med. Nu har jag fler barn också, men det är ett rätt långt hopp i år mellan andra och tredje barnet, så av den anledningen är det också bra för mina äldsta att ha varandra nära i ålder.