Varför så lite sex i vårt land?

Anonym (Tom) skrev 2019-02-27 15:14:02 följande:

Det är du som ignorerar vad jag skriver. I förra veckan citerade jag en annan undersökning, publicerad i DN, som visade att endast 44% av svenskarna är nöjda med sitt sexliv. Och du har själv sett tråden www.familjeliv.se/forum/thread/79435494-ar-du-sexuellt-tillfredsstalld postade av den riktige Tom, där endast 30 av 96 säger sig vara nöjda. Men du bara ignorerade (#1) och viftade bort (#2) båda två.

Jag tycker det här är rent beklämmande och sätter man det i relation till den galopperande psykiska ohälsan i vårt land och den alltjämt mycket höga självmordsfrekvensen - i synnerhet bland kvinnor - så får man en ganska mörk bild av livskvaliteten i Sverige 2019.

Att vara nöjd är ett väldigt relativt begrepp.

Min gissning är att folk generellt har bättre sexliv idag än för 100 år sedan, men att vi samtidigt har oändligt mycket högre krav. Vi matas med tusen krav om hur vi ska få bättre sexliv, bättre sexliv, bättre sexliv.

Självoptimeringstrenden når givetvis ända in i sängkammaren. Allt som kan förbättras, ska förbättras. Karriären, bostaden, hälsan, matvanorna, moralen...

Tro fan att många är missnöjda då. De jämför sig med totalt orealistiska ideal. Förr hade halva befolkningen (den kvinnliga) enbart kravet på sig att härda ut. De skulle kanske ha varit mindre missnöjda i en undersökning, eftersom de inte hade några som helst förväntningar. Men det betyder inte att de hade ett bättre sexliv.

Samma princip som med valparadoxen. Ju mer vi har att välja på, desto mer stressade blir vi. Människor med få valmöjligheter slipper den stressen. De behöver bara rätta in sig i ledet. Men jag är inte beredd att säga att de därmed lever bättre liv.

Anonym (Eller)

Äldre 28 Feb 08:36

#104

Anonym (Tom) skrev 2019-02-28 07:47:24 följande:

....men jag märker att det finns ganska många baksidor i vår sociala modell. När man talar om t ex psykisk ohälsa så känner jag att jag inte behöver så många siffror och statistiska analyser för att varsebli problemet. Att många inte mår bra är klart förnimbart i alla situationer där folk samlas: på gator och torg, på lokaler, på kollektiva färdmedel. Det är väldigt många bistert sammanbitna ansikten, ängsliga blickar och osäkert kroppsspråk - och väldigt lite samtal, ögonkontakt och ömsesidig bekräftelse.

Det som blir fel är att du själv identifierar ett problem som du sedan söker bevis för i form av kroppsspråk och tveksamma undersökningar om porr och strippklubbar.

Du driver egna teser som är ganska klent underbyggda. Folk mår dåligt. Svenskt sex är dåligt. Så enkelt är det ju inte.

Klart att det finns många som mår dåligt. Men det finns fler som mår bra. Och jag tror inte att folk generellt mår sämre idag än för en generation sedan. Även om det är lika svårt att bevisa det som motsatsen. Jag är helt övertygad om att det fanns massor av ensamma människor med dåligt sexliv förr också. Men de gjorde inte lika mycket väsen av sig. De bet ihop, helt enkelt.

Vi söker mer hjälp idag. Vi har gått från en kultur där man hyssjade ner psykiska problem och relationsbekymmer som skamliga, till en kultur där man ser det som sin medfödda rättighet att få må bra hela tiden. Om man inte gör det, kräver man åtgärder och insatser av någon ansvarig.

Jag arbetar med ungdomar, och jag märker att dagens tonåringar larmar för sådant som man aldrig skulle ha kommit på tanken att se som ett psykiskt problem när jag själv var ung. Om pojkvännen gör slut stannar man hemma från skolan, kontaktar kuratorn och vill helst bli sjukskriven av BUP. Man ser det nästan som en sjukdom att vara ledsen och att ha normala motgångar i livet.

Jag överdriver lite, men jag ser en hel del av sådana tendenser. Och det är inget bevis alls för att ungdomarna skulle må sämre idag. Även om det är tänkbart. Det tyder bara på att det är annorlunda förväntningar kopplade till måendet idag.

Och det finns för- och nackdelar med allting. På många sätt är det väldigt bra att ungdomarna vågar ventilera sina problem och söka hjälp. Att allting inte tystas ner och sopas under mattan. Men på ett sätt har allt mående som inte är perfekt blivit patologiserat.

Anonym (Eller)

Äldre 1 Mar 15:50

#166

Men vilken fixering vid sex.

Den psykiska ohälsan ökar mest bland ungdomar - som i många fall inte ens börjat ha sex än. Men du menar kanske att de skulle börja må bättre om de satte igång att pippa?

Det finns miljoner anledningar till psykisk ohälsa. Svenskarnas förmåga till nära relationer tycks inte vara den primära, eftersom vi ligger bra till på den punkten. Vi är rätt kass på att börja bonda med främlingar (särskilt från andra kulturer), det är sant, men vi är duktiga på att behålla bra relationer med varandra.

Jag personligen är bekymrad över hur tonåringarna kommer att må om ungefär 7 - 8 år, när vi ser effekterna av den första bebiskullen som växte upp med föräldrar som hade ögonen mer på sina mobiler än på samspelet med sitt barn.

Den första anknytningen med ögonkontakt och ständig bekräftelse och återkoppling från föräldrarna är fruktansvärt viktig för självkänslan och kommunikationsförmågan, och jag hoppas verkligen att jag bara är en bakåtsträvande moraltant när jag oroar mig över att vi kan ha en hälsokatastrof i antågande.

Å andra sidan har alltid mänskligheten kunnat hantera nya tekniska innovationer, så med lite tur kommer mina farhågor på skam.

Anonym (Eller)

Äldre 1 Mar 16:44

#170

Anonym (Tom) skrev 2019-03-01 16:08:29 följande:

Jag har flera gånger försökt bredda diskussionen en aning, men eftersom trådrubriken syftar på sex så får det ändå anses OT.

Den psykiska ohälsan drabbar som du säger främst unga, och i synnerhet tjejer. Och eftersom även tidigare generationer svenska kvinnor inte verkar må så bra så kan man fråga sig hur dagens 13-14-åringar kommer att må om 30-40 år.

Problemet med psykisk ohälsa i unga år är att det tenderar att lägga sig som en skugga över resten av livet också, i form av sämre skolresultat, ev. drog- eller medicinmissbruk och i längden sämre livsinkomst. Och eftersom ohälsan är stor redan i dessa tider av extremt god ekonomi så är risken att det blir en katastrof den dag konjunkturen vänder nedåt.

Jag hoppas naturligtvis också att trenden vänder och att våra farhågor kommer på skam. Men samtidigt känns det inte som det är läge för wishful thinking just nu. Det finns tendenser till att bostadsbubblan spricker inom kort och då kan det bli stökigt värre är jag rädd.

Jag arbetar på en stor högstadieskola. Vår skolsköterska har årligen hälsosamtal med alla elever i årskurs 7, och hon säger att det som framgår tydligast bland dessa hundratals 13-åringar är att de överlag mår väldigt bra. De trivs i sina familjer, de trivs i skolan och de har kompisar och vuxna att prata med om sina bekymmer.

Oron handlar ofta om sådant som de inte rår över. Miljön, t ex. Men den grupp som har allvarlig ångest, självskadebeteende och liknande är inte särskilt stor. Och det går inte att se att det sker någon nämnvärd ökning heller. Variationerna är små år från år, och ganska slumpmässiga.

Visst ökar köerna till BUP men det beror inte alls enbart på rasande psykisk hälsa. Det beror även på stora barnkullar i kombination med sämre ekonomi för landstingen. Det finns alltså fler ungdomar, men mindre resurser. Samt inte att förglömma den ökade benägenheten att söka hjälp när livet känns tungt.

Och den här bilden av psykisk hälsa hos ungdomar i mitt område är ju minst lika trovärdig som dina iakttagelser om hur trista folk ser ut på stan.

Anonym (Eller)

Äldre 1 Mar 18:22

#174

Anonym (Tom) skrev 2019-03-01 18:03:03 följande:

Ingen hoppas mer än jag att du har rätt och jag fel (även om Socialstyrelsen påpekar att psykisk ohälsa ökat med 100% hos tonåringar och 70% hos unga vuxna och det är svårt att vifta bort). Men eftersom jag kommer till Sverige en gång om året är det möjligt att jag märker skillnaden tydligare från år till år än ni som vistas här nästan alltid. Ty liksom ögat kan vänja sig vid skymningsljuset kan även förmågan att skönja långsamma förändringar bli svårt för den som inte tar ett steg tillbaka då och då.

Ni får avsky mig hur mycket ni vill men jag är jag är genuint orolig för Sverige. Inte på makronivå, där vi fortfarande är ett av världens nästa länder, men på mikronivå är det svårt att inte känna av en lågintensiv ångest som genomsyrar tillvaron. Någon nämnde vintermörkret som trolig orsak, men jag kan berätta att jag förra julen tillbringade 2v på ett mkt fint hotell i Egypten - och ingenstans har det blivit så uppenbart och markant hur mycket vi svenskar skiljer oss i attityd och kroppspråk från andra folk. Jag har ändå arbetat med skandinaviska grupper på olika platser i Italien och vet att svenskarna är de i särklass svåraste: danskarna kan vara knepiga att förstå rent språkligt och norrmännen tenderar att bli snorfulla på krogen - men svenska grupper är ofta extremt trögjobbade, socialt inkompetenta och surmulna. Och här talar vi om folk som har allt: bra jobb, höga löner, bor på förstklassiga hotell och gör utflykter till helt underbara platser. Man kan fråga sig hur dessa personer skulle bli den dag allt det de nu tar för givet inte längre är det.

Vi tenderar att fokusera väldigt mycket på spektakulära samhällsfenomen som dödsskjutningar och liknande. Visst, det är oroande, men det värsta lidandet är nog det som sker i tysthet och långt ifrån jätterubrikerna. Det är ofint att påpeka det och den skit man får ta om man gör det är inte att leka med: jag blev t o m kallad reaktionär av Smecker, dagen efter att jag blivit kallad kommunistjävel av en SD:are. På ett forum blev jag dödshotad - det här var för tre eller fyra år sedan - och hotet saxades bort först efter flera timmar. Det här härskna debattklimatet visar väl bara ännu tydligare hur landet ligger, senvintern 2019.

Den statistik du refererar till anger ju ökad benägenhet att söka hjälp som en av anledningarna till ökningen, precis som jag har skrivit tidigare.

Dessutom utgår den från diagnosticering och medicinering. Den säger alltså ingenting om hur folk verkligen mår. Särskilt inte jämfört med tidigare. Den säger mest att ungdomar får mer psykiatriska diagnoser idag, och att man är villigare att ge dem medicin.

Ungefär som med adhd. Man kan tala om en enorm ökning av antalet ungdomar med adhd - eller om en enorm ökning av antalet diagnoser. Ingen vet riktigt vad som är den sanna bilden. Fanns adhd förr? Ja, förmodligen. Men ingen fick diagnosen. Ökningen är alltså oändlig.

Fanns det lika många barn med adhd för 50 år sedan som idag? Kanske. Kanske inte. Det går inte att säga, eftersom symptomen varierar väldigt mycket beroende på miljön och livssituationen.

Undersökningen som min kollega på skolan genomför varje år, handlar i vilket fall inte om diagnoser eller medicinering, utan om hur ungdomarna själva säger att de mår. Det har inte Socialstyrelsen frågat efter.

Anonym (Eller)

Äldre 1 Mar 18:27

#175

Anonym (Tom) skrev 2019-03-01 18:19:23 följande:

Statistiken på sålda preventivmedel per capita ses som en av de mest tillförlitliga metoderna att bedöma ett folks sexuella aktivitet och placerade Stockholm på 96:e plats bland 100 städer.

Å andra sidan ökar könssjukdomarna igen, även i medelåldern... Mest i Stockholm. Så vi har kanske helt enkelt blivit sämre på att skydda oss.

Anonym (Eller)

Äldre 3 Mar 20:35

#214

Anonym (Tom) skrev 2019-03-01 18:32:34 följande:

Det är extremt oansvarigt att bagatellisera depression och ångestsymptom bland tonåringar. Det har visat sig att de som lider av de åkommorna ofta uppnår en betydligt lägre utbildningsnivå än vad de annars gjort. OK, så länge som de ekonomiska hjulen snurrar på toppfart och det finns jobb åt alla så är det kanske ingen jättetragedi, rent socioekonomiskt. Men vi kan inte utgå ifrån att det kommer att vara så i evighet, och svenska familjer är extremt belånade. Skulle vi få några år av lågkonjunktur eller t o m recession - som stora delar av Europa gått igenom - så kan det få konsekvenser vi inte kan föreställa oss idag.

Här bagatelliseras inget. Tänk på att det finns gott om människor i vården som anser att det är minst lika allvarligt att patologisera allt psykiskt mående på den negativa skalan. Det gör att friska tar upp tid och resurser för de som verkligen behöver hjälp.

Detta är naturligtvis ingen exakt vetenskap. På ett sätt är det fullständigt normalt att må dåligt ibland. Det hör till livet. Och bland den ökande ohälsan finns alltså ett okänt antal individer som faktiskt inte är sjuka, men som har sökt sig till vården ändå.

Det är inte ett dugg mer oansvarigt att påpeka detta, än att påpeka att på akuten en vanlig kväll sitter en hel del folk som faktiskt inte har fysiskt behov av akutvård.

Jag vågar mig på en gissning att den andelen kan vara minst lika stor inom de psykiska åkommorna, eftersom det kan vara svårare att avgöra på egen hand vad som är normalt och vad som är sjukligt på det området.

Jag vågar även gissa att en stor del av ökningen inom den psykiska ohälsan handlar om en ändrad inställning till att söka psykisk vård. Stigmat är i princip borta. Klart att det innebär ett ökat tryck på vården. Men jag är inte alls övertygad om att vi verkligen mår så mycket sämre idag än för säg 50 år sedan.

Kopplingen till ekonomin förstår jag inte. Jag tror inte att den psykiska hälsan i ett land korrelerar nämnvärt mycket med den ekonomiska situationen. Men jag kan ju ha fel.

Varför så lite sex i vårt land?

INNEHÅLL