Varför så lite sex i vårt land?

Det kan säkert stämma. Men sex är ett av människans grundläggande behov och att fasa ut det ur sitt liv leder nog snett.

Exakt! Vi har en klimatmässig nackdel i vår strävan efter det goda livet. Men just därför är det så viktigt att förhållandet man-kvinna fungerar bra. Taskigt klimat och dålig sexuell tillfredsställelse låter som definitionen av helvetet.

Var sjunde svensk kvinna har aldrig sex. Det är en fullständigt chockerande siffra i ett land som gärna ser sig självt som emanciperat och människovänligt. Eller har du någon alternativ tolkning?

Självklart är det - på sätt och vis - ett val. Men det är ju ett tragiskt val: ett val som  indikerar att något inte står rätt till.

Låt mig ta ett exempel. Igår avhandlades svenskarnas allt sämre sömn länge och väl på TV. Även här går det att säga: "Men svenskarna kanske väljer att sova mindre? Det är väl fantastiskt att vi svenskar kan välja exakt hur många timmar vi vill sova? Folk kanske tycker det finns andra, roligare aktiviteter?"

När det gäller människans grundläggande behov - sömn, mat, sexualdrift - så går det inte att dribbla alltför mycket med variablerna. Ätstörningar är ett hälsoproblem. Sömnlöshet likaså. Och svag libido är det i allra högsta grad.

Problemet är att Sverige fortfarande är ett puritanskt och moralistiskt land, trots att vi inte inser det själva. Det är inte många decennier sedan kvinnor i vårt land kunde tvångssteriliseras pga att de gick "för ofta" och dansade, för att de hade för många partners och liknande. Inte ens i fascistiska förtryckarregimer på 20- till 40-talet förekom något liknande.

I Sverige är fortfarande sex något lite pinsamt, något man helst inte talar om. Sexuell misär - var sjunde kvinna som inte har sex är inget annat än just sexuell misär - skapar inga jätterubriker och avhandlas mycket mindre än att 10% av svenskarna har sömnproblem.

Och detta är verkligt oroande, inte minst för de unga som nu växer upp i vårt samhälle.

Det har jag aldrig antytt heller. Däremot är det väl ganska givet att de skulle ha ett mer aktivt sexuellt liv om de mådde bättre.

Därför att de allra flesta människor är mer eller mindre sexuella. Däremot kan det hända att sexualiteten hämmas i perioder av sorg, depression, ångest osv. Men när de perioderna är över brukar det återgå till det normala.

Nu var det väl så att 86 % hade ett aktivt sexliv och det är väl knappast förväntat att 100% ska ha ett aktivt sexliv eftersom det i undersökningar ska finnas människor som lider av sjukdom, äldre som blivit änka, nyförlösta osv

Har inte talat om flanera. Rör dig lite på lokaler, i köpcentra eller var du än vill: kärleken lyser alldeles för ofta med sin frånvaro i Sverige. Om inte det är beklämmande, vad är det då?

Haha, så kan man naturligtvis vinkla det också! Om jag hade oroat mig över att svenska män skrattar lite så hade det varit beklämmande att jag hängde upp mig på svenska mäns skrattfrekvens också, inte sant?

Man kan uppenbarligen vara hur (över)tydlig som helst och ändå bli missförstådd. Vad jag oroar mig över är ett samhälle som håller på att bli fullständigt glädjelöst. Det finns ett talesätt att "i Norge är det bara barn, fyllon och galningar som skrattar", men det uttrycket passar nog ännu mycket bättre på Sverige.

För den som bor utomlands känns det lite som en smocka i magen att komma till Sverige - eller för den delen, att komma till en flygplats där en flight ska gå till Sverige och man genast kan se av vissas dystra och sammanbitna uppsyn att de är svenskar. Tyvärr är det på det viset: man säger ofta att svenskarna är det folk som är lättast att känna igen men också svårast att lära känna.

Brist på glädje leder till minskad libido, det tror jag alla vet. Och om man konstaterar att 14% av svenska kvinnor aldrig har sex så är det åtminstone i min värld en varningslampa som tyder på att något är radikalt snett. Andra tycker att det är rimligt (jag önskar jag kunde förstå ert resonenang) och så som den här diskussionen utvecklats så förstår jag att det är väldigt viktigt för er att få sista ordet i diskussionen.

Så viktigt att ni t o m ägnar en fredagskväll och lördagmorgon åt att argumentera för det.

Så varsågod: sista ordet blir ert.

Jag är på riktigt oroad över den utveckling svenska samhället haft de sista åren. Inte för att det var så muntert förr heller, men de rynkade pannorna är mer rynkade än någonsin och de blängande blickarna är mer blängande än tidigare. Och mångas förmåga att diskutera legitima åsikter utan att personligen angripa meningsmotståndaren - det har aldrig varit en svensk specialitet - har blivit ännu sämre.

Låt oss hoppas att mina farhågor är ogrundade. Jag sparar den här tråden nu och ska försöka komma ihåg den om några år, så får vi se i vilken riktning utvecklingen gått.

Önskar er alla en glädjerik - och pilsk - vår.