Gränsdragning

Tredje sömnlösa natten nu.

Tankarna bara maler i huvudet.

Var drar man gränsen för vad som är okej i ett barns beteenden?

Vi har en 6åring på halvtid som ska bestämma precis allt. Hon ska ha nybakat scones till frukost, och det ska hon ha pronto. Trots att kl är halv sex på morgonen och pappan håller på att baka dom, skriker hon och kräver att dom ska fram på bordet NU. Hon får välja mat, när hon får maten ska hon inte äta för hon ångrat sig och börjar då skrika, gråta, stampa med benen etc.

Får inte hon välja film, skriker hon och sparkar i sängen, puttar bort sin bror från pappan då hon anser sig ha ensamrätt. Tillrättavisar sin bror vad som gäller i regler, för att 2 min senare göra likadant, bli tillsagd och så börja stortjuta och anse det vara okej för hon glömde.

Ljuger, hittar på, kräver, sätter sig emot, är snutig till tusen, käftar emot ?säger du sluta till mig, får jag säga sluta till dig?. Tjatar konstant om när mamma och pappa var kära. (Mamman ny relation ett halvår innan vi träffades) och när vi säger åt henne att sluta vänder hon det med att ?tycker du inte om vår mamma mer , pappa?.

Mig gör hon klart för att hennes mamma bestämmer och hennes mamma hade minsann inte osv osv osv.

Mamman har motarbetat sen dag ett och till o med anklagat min sambo för att göra inlägg på Facebook till mig (dom är inte vänner) för att göra henne svartsjuk.

Idag tappade jag greppet och skällde rejält på tösen, jag blev helt enkelt så arg på detta konstanta bråkandet.

Hjälp mig, vart drar man gränsen? Eller ska man bara, som

Min sambo säger, klappa dom på huvudet och förklara mjukt att dom gjort fel, för att sen en minut senare ha samma bråk igen?

Vill tillägga att ingen av oss någonsin tar i barnen, vi tillrättavisar med ord och förklaringar på vad som är fel.