Skaffa barn, låg inkomst. HJÄLP!

Du har redan skrivit detta innan. 

Hur ska du klara dig om du blir ensamstående? Har du en konkret plan för det? Sparade pengar? Lätt att få ett jobb (kommer du klara av ett jobb)? Hur blir det med boende i så fall? Hur som helst, se till att bli av med dina lån innan ni börjar försöka.

För mig vore det otänkbart. Att inte ha jobb och kunna försörja sig, kanske inte ens ha någon fp (över lägstanivå) då skulle jag ha svårt att må bra som gravid och senare förälder. Man vill ju att ens barn ska ha förutsättningar att gå på en aktivitet, kunna ta en glass på stan etc. Utan att behöva vända på varje krona.

Jag tror du underskattar hur jobbigt det är med barn. Visst är det ett mirakel, men samtidigt får man inte sova, och de första månaderna behöver barnet dig 24 h om dygnet, ingen rast, ingen helg.

Jag fick ett fullt friskt, men närhetstörstande barn. Det var svårt att hinna äta, svårt att duscha. Jag kunde knappt gå på toaletten på dagarna när pappan jobbade de första månaderna, för så fort jag la ner barnet skrek hen tröstlöst. Jag gick klädd i tröjor fulla av bebiskräk, i en dimma av ständig sömnbrist.

Som sagt, absolut värt det, men apjobbigt både fysiskt och psykiskt.

Man bör vara frisk och glad när man skaffar barn. Vänta till du är starkare.

För mig vore det otänkbart. Att inte ha jobb och kunna försörja sig, kanske inte ens ha någon fp (över lägstanivå) då skulle jag ha svårt att må bra som gravid och senare förälder. Man vill ju att ens barn ska ha förutsättningar att gå på en aktivitet, kunna ta en glass på stan etc. Utan att behöva vända på varje krona.

Det är din skyldighet och ditt ansvar som förälder att ha en plan. Du är barnets förälder och det är du som ska stå för försörjningen både av dig själv och barnet (i alla fall på halvtid) om du blir ensamstående. Att bara skaffa barn utan någon som helst tanke eller plan för hur man ska klara sig, även i ett fall där man blir ensamstående (vilket jävligt många i det här landet blir, även efter många år tillsammans) är idiotiskt. Att stå där med ingen/ytterst låg inkomst, ingen förmåga att ta ett jobb, inget boende, en massa skulder ... Låter det bra ens för din egen del? Låter det bättre om du då också har ett barn att försörja?

Skaffa ett jobb, jobba upp en sgi, betala av dina skulder och spara helst även ihop en buffert att ta av när det kommer oförutsedda utgifter eller du blir ensamstående. Se till att ställa dig i bostadskö hos alla bolag i din stad om du inte redan gjort det, det lär ta många år innan du ens har chans att få något via den vägen, men bättre ställa sig där sent än aldrig.

Eller gör så som du redan verkar bestämt dig för - skit i allt och skaffa ett barn. Gnäll dock inte sen om något/några år när du står där antingen dumpad av mannen och utan inkomst, boende och en massa skulder eller sitter totalt fast i relationen med din man som du inte längre vill vara med (jo det händer ofta, särskilt när man fått barn) för att du inte har råd eller möjlighet att lämna honom.

Det är din skyldighet och ditt ansvar som förälder att ha en plan. Du är barnets förälder och det är du som ska stå för försörjningen både av dig själv och barnet (i alla fall på halvtid) om du blir ensamstående. Att bara skaffa barn utan någon som helst tanke eller plan för hur man ska klara sig, även i ett fall där man blir ensamstående (vilket jävligt många i det här landet blir, även efter många år tillsammans) är idiotiskt. Att stå där med ingen/ytterst låg inkomst, ingen förmåga att ta ett jobb, inget boende, en massa skulder ... Låter det bra ens för din egen del? Låter det bättre om du då också har ett barn att försörja?

Skaffa ett jobb, jobba upp en sgi, betala av dina skulder och spara helst även ihop en buffert att ta av när det kommer oförutsedda utgifter eller du blir ensamstående. Se till att ställa dig i bostadskö hos alla bolag i din stad om du inte redan gjort det, det lär ta många år innan du ens har chans att få något via den vägen, men bättre ställa sig där sent än aldrig.

Eller gör så som du redan verkar bestämt dig för - skit i allt och skaffa ett barn. Gnäll dock inte sen om något/några år när du står där antingen dumpad av mannen och utan inkomst, boende och en massa skulder eller sitter totalt fast i relationen med din man som du inte längre vill vara med (jo det händer ofta, särskilt när man fått barn) för att du inte har råd eller möjlighet att lämna honom.

Det är din skyldighet och ditt ansvar som förälder att ha en plan. Du är barnets förälder och det är du som ska stå för försörjningen både av dig själv och barnet (i alla fall på halvtid) om du blir ensamstående. Att bara skaffa barn utan någon som helst tanke eller plan för hur man ska klara sig, även i ett fall där man blir ensamstående (vilket jävligt många i det här landet blir, även efter många år tillsammans) är idiotiskt. Att stå där med ingen/ytterst låg inkomst, ingen förmåga att ta ett jobb, inget boende, en massa skulder ... Låter det bra ens för din egen del? Låter det bättre om du då också har ett barn att försörja?

Skaffa ett jobb, jobba upp en sgi, betala av dina skulder och spara helst även ihop en buffert att ta av när det kommer oförutsedda utgifter eller du blir ensamstående. Se till att ställa dig i bostadskö hos alla bolag i din stad om du inte redan gjort det, det lär ta många år innan du ens har chans att få något via den vägen, men bättre ställa sig där sent än aldrig.

Eller gör så som du redan verkar bestämt dig för - skit i allt och skaffa ett barn. Gnäll dock inte sen om något/några år när du står där antingen dumpad av mannen och utan inkomst, boende och en massa skulder eller sitter totalt fast i relationen med din man som du inte längre vill vara med (jo det händer ofta, särskilt när man fått barn) för att du inte har råd eller möjlighet att lämna honom.

Det är din skyldighet och ditt ansvar som förälder att ha en plan. Du är barnets förälder och det är du som ska stå för försörjningen både av dig själv och barnet (i alla fall på halvtid) om du blir ensamstående. Att bara skaffa barn utan någon som helst tanke eller plan för hur man ska klara sig, även i ett fall där man blir ensamstående (vilket jävligt många i det här landet blir, även efter många år tillsammans) är idiotiskt. Att stå där med ingen/ytterst låg inkomst, ingen förmåga att ta ett jobb, inget boende, en massa skulder ... Låter det bra ens för din egen del? Låter det bättre om du då också har ett barn att försörja?

Skaffa ett jobb, jobba upp en sgi, betala av dina skulder och spara helst även ihop en buffert att ta av när det kommer oförutsedda utgifter eller du blir ensamstående. Se till att ställa dig i bostadskö hos alla bolag i din stad om du inte redan gjort det, det lär ta många år innan du ens har chans att få något via den vägen, men bättre ställa sig där sent än aldrig.

Eller gör så som du redan verkar bestämt dig för - skit i allt och skaffa ett barn. Gnäll dock inte sen om något/några år när du står där antingen dumpad av mannen och utan inkomst, boende och en massa skulder eller sitter totalt fast i relationen med din man som du inte längre vill vara med (jo det händer ofta, särskilt när man fått barn) för att du inte har råd eller möjlighet att lämna honom.

Det är din skyldighet och ditt ansvar som förälder att ha en plan. Du är barnets förälder och det är du som ska stå för försörjningen både av dig själv och barnet (i alla fall på halvtid) om du blir ensamstående. Att bara skaffa barn utan någon som helst tanke eller plan för hur man ska klara sig, även i ett fall där man blir ensamstående (vilket jävligt många i det här landet blir, även efter många år tillsammans) är idiotiskt. Att stå där med ingen/ytterst låg inkomst, ingen förmåga att ta ett jobb, inget boende, en massa skulder ... Låter det bra ens för din egen del? Låter det bättre om du då också har ett barn att försörja?

Skaffa ett jobb, jobba upp en sgi, betala av dina skulder och spara helst även ihop en buffert att ta av när det kommer oförutsedda utgifter eller du blir ensamstående. Se till att ställa dig i bostadskö hos alla bolag i din stad om du inte redan gjort det, det lär ta många år innan du ens har chans att få något via den vägen, men bättre ställa sig där sent än aldrig.

Eller gör så som du redan verkar bestämt dig för - skit i allt och skaffa ett barn. Gnäll dock inte sen om något/några år när du står där antingen dumpad av mannen och utan inkomst, boende och en massa skulder eller sitter totalt fast i relationen med din man som du inte längre vill vara med (jo det händer ofta, särskilt när man fått barn) för att du inte har råd eller möjlighet att lämna honom.

Jag tänker att det mesta löser sig. Jag har klarat två barn själv och gått igenom en treåri utbildning, där sonen blev väldigt allvarligt sjuk under sista året. Var tvungen att hålla ihop sista året och jobbade därefter nästan ett år. Nu har jag inte kunnat jobba på 2,5 år pga grov utmattning. Sonen är multisjuk. Har ingen som hjälper mig varken ekonomiskt eller med avlastning, men det går ändå :) Vi har det lite knapert, men barnen är lyckliga och Är väldigt glada att de får så mycket tid med mig eftersom jag är sjukskeiven och de slipper fritids.

Tycker inte att det är så självklart att du ska vänta med barn. Jag tyckte visserligen att det var skönt att ha fast jobb när jag blev gravid, skönt att få hyfsad föräldrapenning och ha ett jobb att gå tillbaka till. Men min sambo har inte jobb, han studerar just nu och var tidigare arbetslös. Vi körde på ändå. Vad gäller ditt mående så tänker jag att det visserligen är viktigt att må bra i sig själv för att orka med ett barn, men det är ju inget ovanligt med psykisk ohälsa och så länge du inte är djupt deprimerad behöver det inte vara ett hinder. Jag har haft mycket psykisk ohälsa tidigare och fick en depression efter förlossningen. Men jag kände igen tecknen och sökte hjälp direkt, nu mår jag mycket bättre.

Jag tycker också det beror på hur stabil relation du och din man har, det är nästan det viktigaste. Samt att du åtminstone behöver ha en plan för jobb och ekonomi, tex kan du ju påbörja en utbildning eller så. Oavsett hur du väljer, lycka till!

Angående pengar: Hur gör ni när din man ska vara föräldraledig?

Om jobb: Var bor ni?

Ingen aning då jag aldrig varit med om detta förut :) ska ringa till FK någon dag snart och fråga om tips osv hur det ev skulle se ut med SGI osv.

Vi bor i stockholm :)

Jag skulle vilja få in en annan, viktig vinkel att tänka på i ditt beslut. Först och främst, jag är övertygad om att du är redo och kan ta hand om ett barn. Det är inte det jag ställer mig frågande till, utan vill lägga fokus på DIG och hur du mår och ska må. Jag har själv varit sjuk i depression, ångest, utmattningssyndrom och ätstörningar, varit sjukskriven i från och till tio år, dock har jag ett väldigt bra och hög avlönat jobb, så däremellan lyckas jag alltid jobba ihop en stor buffert. Träffat många många psykologer/läkare/terapuetr under åren. Lärt mig oerhört mycket, särskilt om mig själv. Jag vet mina begränsningar och mina triggers. Jag har också lärt mig hur ens omgivning reagerar på ens sjukdom och alla åsikter därtill. Ses fortfarande som svag och känslig, fast jag är långtifrån det, tvärtom, dock är jag känslig. Men det är inte samma sak. Jag kan slita ihjäl mig om det så krävs, det är de som är problemet. För att nu återgå till dig, du har en enorm styrka och erfarenhet, vilket kommer ta dig långt i föräldrarskapet. Men frågan är om du orkar med det just nu? Har du läkt klart? Är du trygg i dig själv? Det är ditt mående under resan som du måste analysera. För som förälder kommer du glömma bort dig själv, är det rätt för dig just nu? Skit i boende, pengar, sambo etc. Allt löser sig alltid. Oavsett har barnet en pappa, han ska ta halva ansvaret. Det viktiga är DU, är du ok med dig själv och flytta fokuset?

Jag är gravid nu, dock fortfarande väldigt tidigt, är fortfarande sjukskriven, men har jobb. Är gift, min man har ett bra yrke och jobb. Länge velat ha barn, trodde inte det skulle gå så här fort. Timingen kanske aldrig stämmer, men EN sak har jag lärt mig: ett barn ska aldrig vara en lösning på sina problem eller ett sätt att skjuta sina problem framåt. Jag är lycklig NU, oavsett barn eller inte, jag är stark NU, oavsett barn. Därför ser jag mig som redo. Jag är klar med mig själv. Jag vet vad jag orkar och vad som väntar. Jag har läkt klart. Du måste komma dit också, men det kanske du gör fort? Börja försöka, det kan gå fort, men det kan också ta tid. Det vet du inte. Men då måste ditt jobb med dig själv börja idag. Skriv en lista på allt, hur du ska få ett jobb och en inkomst. Du har just nu ingen inkomst som du kan få SGI på. Se det som ett första steg. Om det ger dig ångest eller problem, är det nog ett tecken på att du inte är redo. Du måste offra mycket nu, men det är för din skull! Du kommer bli världens bästa mamma oavsett, men du ska vara världens bästa mamma som också mår BRA! Gift dig, låter fel, men juridiskt löser det massor och din man har då försörjningsplikt (och viceversa) boende blir enklare m.m. Många gifter sig inte idag tyvärr, vilket är synd, för man förlorar en stor trygghet då. Vågar/vill man inte gifta sig med sin partner pga att inte vilja binda sig så, bör man absolut inte skaffa barn med hen, det om något förbinder två personer livet ut. Det är ett kontrakt med ansvar och uppoffringar, vilket krävs ändå om man ska skaffa barn ihop. Det är lätt att skilja sig om man ångrar sig. Men det går aldrig att ångra ett barn.

Spara ihop en buffert, helst på 100 000 kr. Det är pengar som du bör ha ifall något händer, givetvis inte direkt innan barnet, men så fort som möjligt. Om du har dessa redan, skriv äktenskapsförord, så du skyddar dina pengar. Nog om ekonomi nu!

Jag hejar på dig. Du kommer klara det. Men kom ihåg att inte skaffa barn i ett terapuetiskt syfte, du ska lösa dina barns problem, de ska inte vara lösningen på dina.

Kram

Du kommer klara det. Vet du, fråga inga andra nu. Utgå från dig själv. Skulle jag lyssnat på andra hade jag varit helt någon annanstans och tro mig, inte hade jag mått bättre. Nästan ingen i min omgivning vet om att jag är gravid eller atr vi vill skaffa barn. Det är för att jag inte vill ha "goda" råd, det är ett stort beslut att skaffa barn. Det är främst jag som måste ändra på livet, därför är det bara JAG som kan avgöra om jag klarar av det eller ej. Och självklart partnern. Ber du om råd, visar du upp en osäkerhet, vilket några in din omgivning kan nyttja för att styra dig. När du väl är gravid, har INGEN rätt att lägga sig i. Goda råd kan vara okej, men resten ska du redan ha koll på. Du kan ha allt rent ekonomiskt och materialistiskt, men det är ingen garanti för att du är redo för barn. Föräldrarskapet handlar om så mycket mer och viktigare saker. Ekonomisk trygghet, hem och rätt saker är viktigt, men det kan du ordna om du bara ger dig f*n på det! Du kan ha allt, men förlora det över en natt. Är du lycklig, trygg och kärleksfull, räcker det oerhört långt! <3

Och du, din man och du har redan gått igenom mycket i och med psykisk ohälsa, så tro mig, ett barn kommer inte få er på fall. Det kommer ena er och göra er kärare och starkare. Händer något, ta det då!

Missade helt att du var gift, sorry!

Kram

Hade absolut inte skaffat barn med dina förutsättningar. Om du inte får jobb innan a-kassan löper ut, vad gör du då? Din man har två jobb, hur länge orkar han det? Tänk om han blir arbetslös? Du kan köpa kläder för 10 kr nu, barn är dyrt! Blöjor är jättedyrt, om du inte kan amna behöver du ersättning - dyrt, vagn, bilbarnstol etc etc. Det är enbart ego att skaffa barn och inte kunna ge dem bra förutsättningar.

A-kassa är ju inte någon stadig inkomst. Jag hade aldrig skaffat barn om jag var arbetslös. Man behöver absolut inte ha ett fett bankkonto men en inkomst är ju att föredra - a-kassa är ingen stadig, säker inkomst. Man kan inte leva på kärlek och tryggt blir det inte om man inte har de ekonomiska förutsättningarna att ge barnet vad de behöver. Mycket kan ske under graviditeten? Visst kan det göra det, sannorlikheten att du ska gå ett fast jobb är ju typ noll. Alla i ett forum tyckte att du skulle skita verkligheten och köra? Kanonbra tips :) Mamma/tjejforum på FB brukar vimla av WT-mammor som lever på bidrag så det är inte konstigt att de skriker kör :)

A-kassa är ju inte någon stadig inkomst. Jag hade aldrig skaffat barn om jag var arbetslös. Man behöver absolut inte ha ett fett bankkonto men en inkomst är ju att föredra - a-kassa är ingen stadig, säker inkomst. Man kan inte leva på kärlek och tryggt blir det inte om man inte har de ekonomiska förutsättningarna att ge barnet vad de behöver. Mycket kan ske under graviditeten? Visst kan det göra det, sannorlikheten att du ska gå ett fast jobb är ju typ noll. Alla i ett forum tyckte att du skulle skita verkligheten och köra? Kanonbra tips :) Mamma/tjejforum på FB brukar vimla av WT-mammor som lever på bidrag så det är inte konstigt att de skriker kör :)

A-kassa är ju inte någon stadig inkomst. Jag hade aldrig skaffat barn om jag var arbetslös. Man behöver absolut inte ha ett fett bankkonto men en inkomst är ju att föredra - a-kassa är ingen stadig, säker inkomst. Man kan inte leva på kärlek och tryggt blir det inte om man inte har de ekonomiska förutsättningarna att ge barnet vad de behöver. Mycket kan ske under graviditeten? Visst kan det göra det, sannorlikheten att du ska gå ett fast jobb är ju typ noll. Alla i ett forum tyckte att du skulle skita verkligheten och köra? Kanonbra tips :) Mamma/tjejforum på FB brukar vimla av WT-mammor som lever på bidrag så det är inte konstigt att de skriker kör :)