Skaffa barn, låg inkomst. HJÄLP!

Hade jag varit du skulle jag INTE försökt få barn nu. Varför? Jo, två orsaker:

1) Orkar du inte söka jobb pga ditt mående orkar du troligtvis inte heller ta hand om ett barn. I bästa fall får du en lätt graviditet, men långt ifrån alla får det. Dessutom, vet du hur vanligt det är med förlossningsdepression? Jag gissar på att för någon som redan har problem med depression ökar risken för förlosdningsdepression radikalt. Förhoppningsvis får du ett lätt barn, men långt ifrån alla barn är lätta. Tvärtom.

2) Er ekonomi. Att du skriver att din man har två jobb oroar mig. Varför har han det? Är det för er ekonomis skull? Vad händer om han skulle bli sjuk eller skada sig? Jag har ett typiskt kontorsarbete men vid ett enkelt fall för sex veckor sedan där jag hade väldig otur så är jag sjukskriven och kan inte jobba och vet inte när jag kan gå tillbaka. Skulle er ekonomi klara av det? Om inte, hur har ni tänkt klara av er situation då?

Som förälder har man ett stort ansvar. Barn klarar sig mycket väl utan en massa dyra nya saker och second hand fungerar jättebra. Men som förälder måste man även kunna erbjuda ett tryggt boende och en ansvarsfull förälder tänker på barnets bästa redan innan man börjar planera barn. Kan ni det idag? Kan du med säga att med största sannolikhet kommer du orka ta foglossning, sömnproblem, illamående, vaknätter, kolik, barnets humörsvängningar och utvecklingssteg på ett väl balanserat sätt? Kan du med all din ärlighet säga att du verkligen tror att barnet inte kommer bli lidande av ditt psykiska mående? Av det du skriver så kan jag säga att hade jag varit du så hade jag helt klart sagt ?nej?. Visst, jag har barn och har den lyxen, men jag väntade många år för att vara psykiskt stark nog för att ärligt kunna säga att jag hade det jag trodde att ett barn behövde (och då tänker jag inte främst på pengar). Har själv vuxit upp med en mamma som led av depression och det kan jag säga att det vill i alla fall inte jag utsätta mina barn för!

Håller med dig, ekonomi är inte det viktigaste. Det viktigaste är att barnet får en trygg uppväxt med en stabil grund att stå på. Och då är förlossningsrädsla ingenting som egentligen berör barnet direkt. Däremot påverkar en uppväxt med en pappa som är väldigt frånvarande då han har två jobb att sköta (oavsett om han brinner för dom eller ej, han är frånvarande, förutsatt att det inte är två deltidsjobb så att det tillsammans blir en heltid) roll. Än mer om mamman är psykiskt instabil efter utbrändhet. Vem ska ta hand om barnet om det visar sig att barn inte enbart ger TS energi och ork och att hon får en försämring av sitt tillstånd gällande utbrändhet? Och är man för svag efter utbrändhet för att söka jobb eller jobba gör den delen, ja, då lär man inte vara stark nog flr att klara av att vara förälder.

TS, du skriver att du tror att du kommer att få energi och ork av ert barn, och visst kan det vara så. Men sannolikheten ör liten för att det ska bli så. Det är ytterst få som blir friskare och piggare och får energi av att få barn. Jag förstår verkligen din längtan, har själv längtat efter barn flera år, men hur vill du vara som förälder? En fullblodsegoist eller någon som verkligen älskar sitt barn och som ser att barnets välmående är det viktigaste av allt? Ekonomiskt löser det sig alltid. Vi har ett rätt välfungerande system här i Sverige gällande bidrag etc (även om jag personligen anser att man ska göra allt för att komma bort från dessa och kunna stå på egna ben). Frågan är istället det andra som är din last, din hälsa. Vågar du riskera barnets trygghet och välmående före din längtan? Är du stark nog att bli mamma, då är du stark nog att jobba. Snälla, var inte egoist, tänk inte bara på dig själv och din längtan. Tänk på ditt eventulla framtida barn. Tänk på hur du mår de dagar när du idag mår som sämst. Tänk dig då hur det skulle vara då att behöva helt glömma ditt egna mående och sätta någon annans mående främst. Att ta hand om ett knytte som behöver dig 24 timmar om dygnet, 7 dagar i veckan. Byta, mata, natta, vyssja... Det låter jätteunseebart, jag vet! Det är det också, men det är så mycket mer ön så. Sömnbrist, att inte få sova mer än någon timma åt gången i sträck, att inte få gå på toa i fred. Eller äta. Eller duscha. Att ha en knytte som har magknip, som skriker och skriker och skriker och slutar inte att skrika fast du testat allt. Klarar du av det de dagar som du mår som sämst? I så fall klarar du dig med högsta sannolikhet att arbeta också. Vill du inte arbeta? Fine, det är ditt val, men skyll då inte på sjukdom eller utbrändhet! Drt är ok att vara hemmafru. Men kom ihåg, det är barnet du ska tänka på i första hand och vad som är bäst för denne. Inte din längtan