Flicka vill vara pojke

Ingen egen erfarenhet, men det finns ett barnprogram på Bolibompa som heter Tvillingarna Bob (finns på barnkanalen), där de föddes som flickor, men den ena tvillingen uppfattar sig som pojke. Programmet handlar inte explicit om det, men det tas upp i nåt program, och i vinjetten så sjunger de om det.
Kanske ett bra program ni kan se tillsammans och prata lite utifrån det?

Det är en del barn som känner så. För en del försvinner dessa känslor mot puberteten, för andra blir det starkare.

Jag tänker att än så länge är det kanske inte viktigt vilket kön hon har, utan låt henne leka med det hon vill, ha den typ av kläder hon vill osv.

Kan vara en fas med en fix idé.

Men ge det tid och bemöt barnet som du gör nu.

Om det fortsätter i samma tankebanor när barnet blir åtta eller nio så kan det vara så att det är fel kropp. Men det kan vara svårt att avgöra om det är en fix idé eller om det är så att de är i fel kropp. Man måste ge det lång tid.

Lycka till.

Bamse var tre första gången när han uttryckte att han var en pojke. Han fortsatte trots att vi korrigerade i början. Han tog sin storebrors kalsonger och vägrade trosor, klänningar och kjolar. När han höll fast vid att han var en pojke accepterade vi det och lät honom vara som han kände sig. Nu är han åtta och är väldigt trygg som pojke. Han är glad och funkar bra i skolan :)

Tipsar om programmet och ta kontakt med föreningen transammans, även Astrid Lindgrens barnsjukhus har information, det finns även hemliga fb-grupper som du kan bli inbjuden till för tips och råd. Mitt tips annars är att bemöta barnet där det är, gör inte för stor affär av det men ta barnets upplevelse på allvar.

Läs även FN:s barnkonvention, om inte annat så ger det dig svar på tal när du blir ifrågasatt. Min personliga upplevelse är att i familjen är det ingen big deal eller problem alls. Problemen uppstår i möten med andra som antingen har förutfattade meningar, är trångsynta eller hatiska rent allmänt.

Min son, nu 7 då typ 3-4 hade en period då han var tjej. Gick i känning jämt. Till förskolan, kalas etc, och skulle bestämt kallas för Natascha. Vilket han självklart fick och vi gjorde ingen grej av det. Nu är det skjorta och finbyxor som gäller och han känner sig som en kille. Låt det vara, är det en fas växer hon ur det. Om inte kommer hon så småningom kanske hamna i transgender facket. Och då får ni stötta honom i det.

Du ska inte säga "vilken stor och duktig tjej du är".

Du ska säga "vilken söt och näpen liten gulleflicka du är".

Annars blir det bara så fel.
Inte konstigt att hon tror hon är en pojke om du säger sådär.

Men jösses, haft du verkligen slutat använda ordet flicka? För att en fyraåring säger hon vill vara pojke?

Min fyra åring vill vara katt ibland, kryper och jamar. Ibland vill hon vara kille och ha snopp, ska då kissa stående. Idag ville hon vara Afrika.

En fyraåring har mycket idéer och fantasin flödar. Låt henne leka att hon är en kille, men att sluta använda ordet flicka så tror jag bara skapar en osäkerhet.

Jag brukar inte säga så mycket när hon vill vara en katt och säger hon ska bli en katt när hon växer upp. Hon har tom gråtit när jag sa att man inte kan bli en katt. På samma sätt blir inte din flicka en pojke, och även om det kanske i hennes värld är tungt just då och där att höra det, så är det ju så oavsett.

Fundera inte då mycket på det, det går över.

Ni förstör era barn och deras framtid genom att uppmuntra dom att byta benämning på sig själv. Min pojke är 5 år och anser att han är en hund, men inte blir han en hund för det.

Snopp = pojke. Snippa = flicka. Sen får man vara precis hur man vill. Man får ha kalsonger eller trosor. Man får ha långt hår eller snaggat. Man får leka med bilar och dockor och sminka sig och se ut och vara precis hur som helst. Men det förändrar inte om man är en pojke eller flicka!!

När jag var liten ville jag vara pojke. Jag påstod också ofta att jag var pojke. Inte för att jag kände mig som en pojke, utan för att jag hade 3 bröder och ville vara som de. Mamma och pappa svarade bara "Jaha" eller "Jaså" när jag diskuterade det här med dem. Det gick över, men det tog några år.

Det är väldigt ovanligt att folk föds med fel kön. Däremot är det ganska vanligt att barn har perioder med funderingar eller fixa idéer. I ditt ställe skulle jag anta att det är en fix idé men gardera mig för att det kan vara på ett annat sätt.

Vi är många som tagit upp att det mycket väl kan vara en fas (hyfsat vanligt med sådana faser), men det KAN också vara tecken på att barnet är fött i fel kön. Och då är det väl onödigt att trumma in "du är en flicka!". Ts jag tycker ni gör helt rätt som använder mer neutrala ord som "barn"

Hör med BVC/VC om de kan för en psykologkontakt där du kanske kan få lite tips om hur du kan stötta ditt barn på bästa sätt .