Min bästa vän tog sitt liv - jag måste få ta ett sista farväl - bårhuset

Beklagar sorgen. :( Det är inte ditt fel att hon är död, det var hennes val även om man önskar att hon inte hade agerat på den känslan. Just nu befinner du dig i ett tillstånd av chock och sorg och jag tror precis som andra i tråden att du behöver tala ut med någon, kurator, jourhavande präst, psykolog på vc, ringa en hjälplinje för anhöriga och vänner till personer som tagit sitt liv eller liknande så att du kan få ordning på alla tankar och känslor. Man känner skuld och ånger och rädsla i en så förvirrande hög grad när någon bara försvinner att det tar ett tag innan man hunnit bearbeta det. Läs gärna mer om sorgearbete och ge dig själv tid att sörja, låt det ta så länge det tar. Jag har varit med om närståendes död flera gånger och det är lika överväldigande varje gång men det lindrar litet att veta att man finner ro så småningom och då kan du minnas de bra stunderna med henne och inte just hennes död, även om det är det enda man kan tänka på just nu. Du kan inte besöka henne utan tillstånd på bårhus eller i kapellet inför begravningen men det behöver du inte heller, hon finns inom dig och du kan försona dig med henne var du än befinner dig, även om jag inte tror att du har något att be om ursäkt för trots att du känner skuld för tillfället. Självmord är svårt att hantera för dem som blir kvar så ta hand om dig själv just nu och ta hjälp för att hantera sorgen, din vän hade inte velat att du mådde dåligt.

Jag tror att de bara släpper in anhöriga, jag har aldrig hört om att andra vänner och bekanta besöka den avlidne på det viset utan de brukar närvara vid begravningen istället för att ta avsked. Det som finns på bårhuset är inte hon, det är bättre att bevara minnet av henne som hon verkligen var i livet. Om du känner att du inte kan eller får närvara vid begravningen så skriv ett brev med allt du hade velat säga till henne så att du får ur dig det, och lämna en ros till hennes grav efter begravningen. Du kan lämna brevet också om du vill, men det är egentligen inte nödvändigt om det är så att du misstänker att familjen skulle bli upprörd. Det räcker med att skriva till henne och behålla brevet hemma eller tala till henne i tanken. En kyss på rosen som man lämnar vid graven är värd lika mycket som en kyss på kinden, båda vet ni vad du betydde för henne så du behöver egentligen inte göra något annat än att ta tröst av att du var speciell för henne i en svår tid som hon inte visste hur att hantera.