Efter 6 år är lusten borta

Det varierar nog. Kanske en generationsfråga.

Jag har aldrig någonsin pratat med mina tjejkompisar om killens utrustning, uthållighet eller liknande. Skulle aldrig falla mig in. Det är mellan honom och mig.

Sen pratar jag inte särskilt mycket med dem om ögon eller annat som hör till utseendet heller, utan mycket mer om hur killen är i sättet, vad han säger, hur han beter sig.... Vi har massor av relationssnack, men inte om några sexdetaljer. 

OT, men det var en intressant tråd och så många läsvärda inlägg från män här.

Jag har funderat en hel del på manlig sexualitet och läst rätt mycket om de emotionella aspekterna, eftersom det ofta diffar rätt mycket mellan könen.

Som kvinna är det lätt att tro att män är ytliga och bara vill ha sex. Alla har ju t ex varit med om att vi dög utmärkt för att ligga med, men inte som flickvän. Vi kan tycka att män är helt okänsliga på det området. Hur kan de frikoppla sexet från det emotionella, liksom?

Men jag har lärt mig att sex är ett oerhört viktigt emotionellt verktyg för män som har en långvarig relation. Det är inte "bara" sex för dem i det läget. 

Så här: Jag skulle personligen klara mig skapligt utan sex, om min man bara fortsatte att visa mig ömhet och närhet, att han ville gosa med mig, om vi fortsatte kramas och pussas, om vi gjorde kul saker tillsammans och fortsatte ha nära samtal. Det skulle förstås vara tråkigt, för sex är ju mysigt. Men min kärlek till honom skulle inte påverkas. Jag skulle inte känna att allt var förstört, så länge jag fick alla andra kärleksbevis från honom.

Men om alla dessa små ömhetshandlingar försvann, däremot! Om han förklarade att han inte hade lust att kramas med mig i soffan. Om han sa att han tappat lusten till nära samtal och att han inte längre känner för att ge mig en puss mitt i vardagsbestyren, säga att jag är vacker eller ligga sked med mig till natten. 

Då skulle det inte ta lång tid innan jag började tvivla på mig själv, på hans intresse för mig och på hela relationen. Det skulle inte fungera, även om han sa att det inte handlade om mig, utan om honom. Först skulle jag se om det låg en depression bakom, och sedan skulle jag tvingas omvärdera allt som jag trott på gällande oss. Man kan väl inte älska någon om man inte vill vara nära?

Och jag har förstått att när män nekas sex av sin partner, kan de ofta uppleva samma sak. De börjar tvivla på alltihop. På hennes kärlek, på sin egen duglighet, på relationen. Visst, hon påstår kanske att hon älskar honom, men om hon ändå inte vill ligga med honom, vad är det då värt? Tomma ord! Och hur ska han kunna manifestera sina känslor för henne?!

Enligt mig är sex alltså ofta MER emotionellt för män än för kvinnor. Inte i tillfälliga relationer, men i långvariga. För att spetsa till det, kan det vara lika smärtsamt för en man att nekas sex, som för mig att nekas all annan närhet.

Och det kan vara bra att ha i bakhuvudet när man suckar över att mannen "bara tänker på sex". 

I längden skulle jag förstås tröttna på total sexbrist. Men det skulle inte orsaka någon kris hos mig, på samma sätt som det skulle göra om de mer vardagliga ömhetsbetygelserna försvann.

Jag kopplar ju ihop dem med sexuell lust. De ger mig bekräftelse på att min man åtrår mig. Mycket mer än det omvända skulle göra - alltså att han inte skulle visa mig djup ömhet, men ändå vilja ligga. Den bekräftelsen vore ganska försumbar.

Och jag märker att det ofta är tvärtom för män. De vill givetvis också ha bekräftelse i form av närhet och kärleksbevis.Men uteblivet sex är en ännu större emotionell förlust än utebliven närhet av annat slag.

På samma sätt som jag tycker att sex vore meningslöst om det inte hängde ihop med andra kärleksgester, kan en man känna att de andra kärleksgesterna mest är spel för gallerierna om deras kvinna ändå inte åtrår honom sexuellt.

Jag fungerar så att om jag inte får annan närhet, kan sexet lika gärna kvitta. Det väger inte upp. Jag behöver närhet för att ens känna lust till min man.

Men annan närhet kan faktiskt i hög grad väga upp för uteblivet sex. Och så brukar inte så många män fungera. För dem är snarare sexet själva uttrycket för närhet och samhörighet.

Jag kan inte beskriva kvinnors generella sexualitet särskilt bra. Jag har aldrig haft en relation med en kvinna, utan kan bara utgå från mig själv. Samt från diskussioner med väninnor, och från populärkulturella uppfattningar. Jag vet att jag inte är ett dugg sällsynt, men jag skulle inte våga påstå att jag är synnerligen representativ heller.

Men jag har med tiden lärt mig förstå ganska väl hur mäns sexualitet ofta fungerar. Och då har jag märkt att det ofta är nästan omvänt mot mig själv.

Jag har även lärt mig att många kvinnor ser mäns sexualitet som lite mer primitiv. Det faktum att män ofta kan tänka sig att ha sex med nästan vem som helst, ses som ett bevis för att de ligger efter emotionellt. Och den känslan förstärks om han tar sexuella initiativ, trots att "ingenting är bra i relationen".

Det kan uppfattas som att han bara vill utnyttja henne för sex och skiter i allt annat. Som att hon kan ersättas med vilken kropp som helst.

Det är olyckligt. Visst finns det väl män som använder sina fruar enbart som någon att tömma sig i. Men jag tror inte att det är det vanliga. Jag tror att försöken att närma sig kvinnan sexuellt, är det som ofta faller sig mest naturligt för en man när han vill nå henne. Åtminstone i en vanlig relation, där man kanske har börjat tappa den där nära anknytningen, och vill försöka hitta tillbaka.

Om vi kvinnor inte vet att det är så män ofta funkar, kommer vi gå runt helt i onödan och tycka att de är helt känslolösa, när de i själva verket längtar efter att få komma nära igen emotionellt - via sex.

Det har definitivt hjälpt mig i min relation. Missförstånden har blivit färre, och jag kan tolka min mans sexlust mer emotionellt och personligt riktad till mig. Även om jag inte har så mycket fysisk lust själv vid något tillfälle, ser jag hans lust som ett uttryck för att connecta med mig. Vilket ger mig mer lust!

Jag tycker du överdriver det jag har skrivit. Jag har försökt förklara att jag klarar mig betydligt bättre utan sex, än utan vardagsbevisen på kärlek, om man måste välja. 

Jag har dock inte lust att välja, men det känns som om du vill vrida det till att jag typ skulle anse att alla kvinnors sexlust därmed är ganska oviktig. Eller att mitt sexliv är så beige att jag lika gärna kan vara utan det. 

Nope. Så är det inte. Och det har jag heller inte skrivit. Men återigen - sexet är inte det viktigaste. Det är inte det faktum att min man vill ha sex med mig som gör att jag känner mig älskad.

Det emotionella är viktigare, och för mig hänger det emotionella mer ihop med alla små kärleksfulla gester som min man visar i vardagen, än med sex. 

Kanske just för att jag vet att många män kan ha sex utan att vara emotionellt involverade, men desto mer sällan ägnar en massa omsorg åt en kvinna som de inte har någon känslomässig koppling till. Därför blir hans övriga engagemang viktigare ur min aspekt.

Och det jag har försökt belysa, är att män ofta INTE fungerar så. För dem är sex ofta betydligt mer direkt ihopkopplat med emotionella behov. Om de inte har sex i sin relation, får de inte sitt emotionella behov tillfredsställt. Oavsett hur mycket deras fru bedyrar sin kärlek, lagar deras favoritmat, eller kelar med dem i soffan eller skedar på kvällen. De kommer ändå inte känna sig accepterade och uppskattade fullt ut. 

Det är den känslan som jag jämför spegelvänt mot mig själv. Min man skulle kunna ha sex med mig varje dag, och hävda att det var ett tillräckligt bevis på hans kärlek. Men det skulle inte funka alls för mig. Utan annan närhet skulle inte mitt undermedvetna tro på det. Min kropp skulle börja säga ifrån och tappa lusten. Jag skulle inte känna mig älskad alls. För jag får ingen emotionell tillfredsställelse enbart av sex. Det krävs en massa annat.

När jag tänker så, förstår jag lättare att många män inte får emotionell tillfredsställelse av allt det andra, om de inte får sex. Samma sak - men omvänt. 

Det är vanligt att kvinnor skriver här på forumet till män som inte får sex att det är väl bara att dra en handtralla. Då avslöjar man att man bara ser det om ett fysiskt behov som kvickt kan åtgärdas, och att man inte gör en automatisk koppling till hela det emotionella livet. Förmodligen för att man själv fungerar så.

Men jag är inte särskilt intresserad av hur stor andel kvinnor som är si eller så. Som jag skrev, så vet jag bara att jag absolut inte är sällsynt i mitt sätt att fungera.

Det är svårt att diskutera när du påstår sådant som inte stämmer.

Ja, jag tycker sex är mysigt - men jag har inte skrivit någonstans att det är det ENDA det är för mig. Varför drar du den slutsatsen?

Och sedan gissar du vidare lite fritt att jag nog skulle sakna om mannen inte gav mig någon sexuell uppskattning, trots att jag har skrivit dels att jag förstås skulle sakna sex om det försvann helt, och dels att jag faktiskt känner sexuell uppskattning från de vardagsromantiska grejerna som han gör.

De handlingarna är beviset för mig att han faktiskt tänder på mig på det sätt som jag behöver för att vilja ligga med honom.

Sexuell bekräftelse från en man i form av att han kan tänka sig att ligga med mig är ganska oväsentlig för mig. Kommer det inget mer med i erbjudandet, saknar det i princip värde för mig, eftersom män så ofta kan tänka sig att ligga med oerhört många olika kvinnor. 

Det jag faktiskt har skrivit - att jag inte får emotionell tillfredsställelse av enbart sex, inte ens från min egen man, utan det kommer längre ner på listan över diverse behov - det kommenterar du inte alls. 

Min grundläggande poäng är att män ofta fungerar precis tvärtemot. Sex kommer ofta överst på deras lista över vad som ger emotionell tillfredsställelse i en relation. Och detta glapp ställer till det för många, eftersom kvinnor ofta känner att männen sätter sina egna fysiska behov framför hennes emotionella behov. De missar att han faktiskt är lika inriktad på det emotionella. Men på ett annat sätt. 

Jag vet inte riktigt vad New Dawn tror att jag menar. Bara att det känns som att hon snurrar till mina inlägg för att försöka antyda att jag tycker något som jag inte tycker. 

Men det är väl jag som uttrycker mig vagt. Och hade jag vetat att ordet mysigt skulle vara så laddat, hade jag antingen valt ett annat, eller lagt till fler. 

Jag försökte i alla fall att visa att trots att sex är viktigt för mig, är det inte det viktigaste i mina relationer. Jag skulle klara mig rätt bra utan sex en längre period, om bara min man fortsatte vara kärleksfull på alla andra sätt. Hur länge det skulle funka och exakt hur mycket jag skulle sakna sex är ju inte relevant.

Skillnaden är att jag inte skulle klara mig _alls_ utan annan kärlek, oavsett hur mycket sex han erbjöd mig. Det råder alltså en tydlig rangordning för mig. 

Mitt syfte var att lyfta fram att många män har en omvänd ordning. De har lättare att klara sig utan komplimanger, spontana kramar, gos framför tv:n, djupa samtal osv, så länge sexet funkar bra. Men om sexet försvinner, hjälper det inte hur mycket andra kärleksbetygelser de får. 

Därmed inte sagt att kvinnors sexlust är oväsentlig, eller att man inte behöver slösa någon vardagskärlek på män.

Jag har helt enkelt märkt att många kvinnor underskattar det emotionella värdet i mäns sexbehov. Det är inte sällsynt att det avfärdas som en simpel biologisk drift som borde kunna undertryckas i långa perioder. Jag tänkte ofta själv i tidigare relationer att sexlust var simplare än emotionella behov. Mer primitivt. Jag tänkte att de emotionella behoven hade högre status och irriterade mig på att han bara var insnöad på sex! Vi hade ju andra problem!

Jag utgick helt från mig själv. Om jag först måste ha vissa behov tillfredsställda innan jag vill ha sex, borde det vara likadant för honom. Annars är han en sexdåre som tjatar om sex trots att vi har glidit ifrån varandra emotionellt! Okej, jag spetsar till det, Bäst att skriva det. Men lite åt det hållet. 

Om jag hade vetat då att för många män är de emotionella delarna i relationen oskiljbara från sexet, skulle det kanske ha hjälpt mig att förstå hans känslor. Då hade jag förstått att när han klagade över att vi hade sex för sällan, var det av samma anledning som när jag klagade över att vi inte längre gjorde gulliga saker spontant för varandra, och inte längre hade innerliga samtal.

Vi kände samma brist och tomhet, men vi hade olika sätt att fylla på behoven, och ingen av oss förstod den andra. Och vi är inte det första paret som snubblar på det hindret. Jag tror att många fler skulle vara hjälpta av att förstå hur män ofta kopplar ihop sex med känslor, trots att den allmänna uppfattningen är att män är experter på att frikoppla sex från känslor. 

Jag tycker verkligen att de citat som du har tagit från mig visar att sex visserligen är viktigt för mig, men att brist på det inte automatiskt skulle leda till en relationskris byggd på rädsla att min man har slutat älska mig.

Så länge det finns andra uttryck för kärlek i relationen känner jag mig emotionellt trygg, och kan betrakta sexbristen som t ex ett medicinskt problem. Emotionellt skulle det bli först om han hade sexuell lust till andra kvinnor, men inte till mig.

Däremot leder sexbrist för män ofta till en emotionell kris. Oavsett hur många andra kärleksuttryck som förekommer, och oavsett om kvinnan har lust till någon annan eller inte.

Detta är min poäng. Jag är rädd att jag inte kan uttrycka mig tydligare än så här, så det är ingen idé att jag formulerar om mig ytterligare en gång.

Nej, det är inte relevant i diskussionen eftersom mitt utgångsläge var att ställa uteblivet sex mot uteblivet allt annat.

Och då är skillnaden glasklar för mig. Enligt mina erfarenheter upplever män en liknande skillnad, men tvärtemot mig om man ska förenkla det.

Jag har inte gissat något om hur bra och hur länge män klarar sig i en relation utan all annan bekräftelse, om de fortsätter få sex. Det är inte heller relevant. Det enda jag har försökt säga är att många män behöver sex för sitt emotionella behov på samma sätt som jag behöver annan närhet och connection för att få mitt emotionella behov tillgodosett så att jag ska vilja ha sex.

Och så här jag sagt att jag inte är ensam om mitt sätt att vara. Inte heller de män jag har haft nära relationer med. Mer genusinriktad än så tänker jag inte vara.

Nu låter jag tråden återgå till topic.