Sent missfall v.17

Min man och jag väntade barn, en efterlängtad flicka. Jag var i vecka 17 och magen hade börjat växa och dom första bebis sakerna var inhandlade. Vi var så lyckliga.

En kväll får jag plötsliga kramper i livmodern, dom kommer med jämna mellanrum och gör fruktansvärt ont. Jag försöker sova men det går inte alls då sammandragningarna blir värre och värre. Vi ringer till gynakuten och dom råder oss att jag ska ta en alvedon och säger att om det är ett missfall på gång kan dom ändå inte göra någonting. Kort därefter börjar jag blöda och vi ringer igen men får fortfarande inte komma in då dom tycker att jag inte ?blöder tillräckligt mycket.?

Jag känner mig så otroligt hjälplös och förtvivlad. Känner på mig att det är något som är riktigt fel. Den oron går inte att beskriva med ord.

Utan någon sömn åker in till akuten på morgonen och får först träffa en sköterska som tar några prover på mig och sen får vi vänta tills kvällen innan jag blir undersökt. När läkaren gör VUL ser jag ser på hennes ansikte att det är något som inte stämmer, hon säger att barnet lever men att jag är öppen och fosterhinnan buktar utåt och att det är en dålig prognos...

Tårarna sprutar okontrollerat och både jag och min man läggs in på avdelningen.

Vi kramade varann och grät båda. Personalen var hjälpsamma och stöttade oss så mycket dom kunde..

Den natten börjar sammandragningarna ordentligt och sjuksköterskan, en erfaren fantastisk kvinna (hon hjälpte mig så mycket den natten och jag är så tacksam över att hon var där) ger mig lugnande och morfin mot smärtan och under natten föder jag ut vår flicka. Det är det mest smärtsamma jag varit med om. Mitt hjärta gick sönder den natten. Det känns så orättvist att vi förlorade henne, vi hade försökt så länge och vi blev överlyckliga när vi fick reda på att jag var gravid.

Det var svårt att skriva om det här men jag har läst så mycket om andra i liknande situationer och tagit del av andras erfarenheter här på FL och det har hjälpt mig och därför ville jag dela våran historia. Orsaken till missfallet var en infektion som jag haft och som på något vis spridit sig till fostret. Dom såg att jag hade förhöjda infektionsvärden och gav mig antibiotika intravenöst så fort jag blev inlagd. Jag hade inga tecken på infektion alls och kunde omöjligt ha upptäckt detta.

Nu i efterhand blir jag så förbannad när jag tänker på att vi inte fick åka in akut den natten och arg på mig själv som inte åkte in ändå och krävde vård.

Nu vill vi så gärna bli gravida igen! Är det någon annan som varit med om sent missfall? Hur lång tid tog det för er att bli gravid igen och fick ni gå till specialistmödrarvård för extra kontroller? Jag är så rädd för att det här ska hända igen..

Sannfield

Äldre 5 Jan 08:04

#6

Ebo88 skrev 2019-01-04 13:34:22 följande:

Beklagar er lilla ängel. Skickar en stor kram!

Vad fint att ni fick en bra förlossning även om den var på tok för tidig.

Jag och min sambo blev oplanerat gravida i maj/juni 2017.

Under september och oktober hade jag sammandragningar men det ska ju ändå vara okej. Hade en kompis som åkte upp för minsta lilla och eftersom allt var ok med henne så tänkte jag inte så mycket mer på det tills jag i v.23+ fick en stor blödning . Åkte ambulans till sjukhus och tappen var 2.2 cm men vår pojke mådde bra. Fick åka till Uppsala för där var närmast lediga neo plats. Låg i Uppsala i 8 dagar innan det blev akut k.snitt.

Fick världens finaste pojke som somnade in 10 dagar efter förlossning.

Prover visade att jag hade GBS i vagina men jag fick ingen antibiotika.

Däremot så har jag hjärtformad livmoder och läkarna misstänker försvagad livmoderhals.

Vi blev snabbt gravida igen och den gången fick jag cerklage i v.15. (Man syr i livmodertappen så det ska stå emot bättre)

Fick lämna urin varje månad och det visade sig att jag hade GBS i urinen då vid flera tillfällen. Överläkare bestämde att jag skulle få antibiotika varje gång det visade positivt.

I v.22 fick jag stor blödning och låg inne 1 vecka på observation. Sade att jag julle ha antibiotika med tanke på GBS. Fick ingen av läkaren som jobbade då utan fick vänta tio dagar.

Söndagen den 24/6 födde jag vår dotter stilla efter hon blev smittad av infektionen.

Be att göra upp en plan med käkarna inför nästa graviditet så ni kan känna er så säkra som möjligt.

Tusen tack för omtanken och svaret, jag beklagar verkligen din förlust över dina små änglar. Livet kan vara så hårt.

Man känner sig så maktlös inför vården, jag förstår att det ofta är arbetsbrist osv. Men att man mister sitt barn som annars kanske hade gått att rädda är bara så hemskt.

Hoppas verkligen att jag får göra tätare kontroller om jag blir gravid igen, så att man kan känna sig lite tryggare i all oro åtminstone.

Sannfield

Äldre 5 Jan 08:16

#7

Anonym (MA v 20) skrev 2019-01-04 15:08:36 följande:

Det är så sorgligt varje gång det händer. Styrka åt oss alla som drabbas. Vi blev gravida efter många års ofrivillig (sekundär) barnlöshet. Vi hade då ett barn som kommit till med ICSI och var då i 10-årsåldern. Vi gjorde ett flertal ul och allt var bra. På rutin-ul i vecka 20 upptäcktes att vår pojke dött någon vecka innan. Vi fick också bra stöd när han skulle födas fram. Obduktion visade vissa yttre missbildningar men inga inre och ingen dödsorsak. Efter 1,5 år blev vi gravida igen! Fostret utvecklade dock inget hjärta så det blev ett nytt MA. Ytterligare ett år senare blev jag gravid på nytt och hon ligger nu vid mitt bröst och ammar, snart 6 mån. Jag var orolig under graviditeten men det var ändå hanterbart.

Beklagar verkligen det du har gått igenom. Verkligen styrkekramar till alla som drabbas, jag visste knappt att detta kunde hända innan det hände oss och vad glad jag blir att din senaste graviditet blev lyckad och med en hanterbar oro under graviditeten.

Jag har pco så att vi ens kunde bli gravida naturligt var en lycka i sig. Nu har jag precis fått tillbaka min mens, 7 veckor efter det som hände, så hoppet finns om att vi ska lyckas bli gravida igen när vi är redo.

Sannfield

Äldre 5 Jan 17:33

#9

Ebo88 skrev 2019-01-05 09:22:53 följande:

Ja det vi alla har gått igenom är inte något man går och tänker på tills tragedin väl slår till.

Der är på tok för många trådar och artiklar om par som går igenom likande saker och barn som inte får leva sina liv.

Ja vi trodde vi skulle vara säkra med cerklaget. Hade läst mycket om GBS innan så jag visste vad som kunde hända men jag trodde aldrig att hon skulle dö i min mage pga det. Till en viss del klandrar jag sjukvården. Hur en läkare hade mage att gå emot överläkaren och neka antibiotika. Nu vet vi inte om der hade gått åt pipsvängen ändå men jag är helt övertygad om att hon hade klarat sig om jag hade fått antibiotika på en gång och inte efter 10 dagar.

Jag tror du kommer få gå på många täta kontroller pga vad ni har gått ige om. Du kommer nog säkerligen få gå på specialistmödravården. Ta all hjälp du kan få och ställ krav!!

Första graviditeten gick jag på extra kontroller pga min hjärtformade livmoder. Andra graviditeten blev det tätare kontroller för att jag inte skulle vara så rädd.

Inför en tredje gång så kommer jag gå väldigt ofta, ha stående recept på antibiotika samt att när jag går in i v.23+0 så får jag bo på sjukhus om jag vill.

Att baga ha det erbjudandet känns väldigt tryggt, sen får man väl ta det beslutet när det göl gäller.

Nej fy, det är verkligen så tragiskt! Vet att man inte ska tänka hur det hade kunnat blivit men är ju så svårt att inte göra det i sånna här situationer.

Skönt att höra att du fått tätare kontroller iaf och att kommer få det i din tredje graviditet också. Det är som du säger tryggt att veta att möjligheterna finns där nästa gång.

Jag ska försöka ställa krav nästa gång jag blir gravid också, är egentligen inte en person som gör det i vanliga fall men nu känns det så viktigt att våga göra det.

Sent missfall v.17

INNEHÅLL