Vår dotter blir "stressad" på kvällen och tänker mer och mer på det.

Hej,egentligen läser jag bara trådar men nu kunde jag inte låta bli att skaffa mig en profil.

Jag känner så väl igen mig. Vi genomgår samma sak sedan ca 10 månader tillbaka. Hon är också 10 år kan tilläggas.En dag slutade hon kunna sova i sitt rum. Hon fick bokstavligen panik. Hennes puls var skyhög. Efter några månader efter att ha fått slänga ut pappantill gästrummet så började vi be henne testa hennes rum. Panik! Vi har testat att möblera om, lagt henne i god tid. Blev så desperat att jag ville ringa en psykolog. Hon kände att hon var ? knäpp? som inte klarade av att vara i sitt rum ens..

Hon blir så stressad att vi ska gå och lägga oss innan hon hinner somna. Det blev mkt bättre när hon fick läsa En bok ca 45 min innan lägg dags. Då blev hon trött. Viktigt att hon läser själv.

Detta fallerade ikväll, efter stt ha haft lov med sena kvällar och sovmorgon. Låg 2 h och kollade på tv utanför för att hon skulle somna,, men Nope..Nu hamnade hon i vår säng och maken i gästrummet. Jag kan ju inte ligga och vänta flera timmar på att hon ska somna.

Imorgon väcker jag henne vid 6 fast hon är ledig annars kommer det bli samma sak imorgon.

Vet inte om detta hjälpte mer än att du inte är ensam med stressat barn. Jag märker mest av detta under lov( när Hon varit oaktiv) imorgon blir det att låna ny bok.

Jepp, har en känslig och duktig flicka här på 11 år som haft liknande det senaste året. Tror det är en känslomässigt jobbig ålder och att vissa får prestationsångest. Trots att dottern är stor vill hon gärna ha mamma hos sig i sängen för att somna tryggt och det får hon oftast, tänker att ju mer trygghet vi kan ge henne när hon är orolig, desto fortare växer hon ur det. Märker en förbättring nu. För oss hängde det samman med konflikter mellan tjejerna i klassen. Tycker ni verkar hantera det bra, tror inte det är mycket annat att göra än att ge henne det hon behöver i stunden, men kolla också så att det sociala i skolan går bra. Tjejer i 10-11-årsåldern kan vara sjukt bitchiga mot varandra. Vi bytte skola och nu är dottern mycket gladare, fått nya snälla vänner och kan somna helt ensam även om hon helst har mamma bredvid fortfarande.

Har en 9-årig son som är lite likadan på kvällarna. Somnar inte och stressar upp sig för för att han inte somnar och för att klockan är mycket.

Vi har försökt olika lösningar med att läsa, gå och stoppa om honom var tjugonde minut, lägga sig tidigare, lägga sig senare. Inget funkade förrän vi tog ut väggklocka från hans rum. Då kunde han inte se vad klockan var och slapp stressa upp sig för att klockan blev för mycket.

Hade själv det något liknande när jag var i samma ålder som din dotter (fast kanske något äldre, typ 11 år).

Oj, jag tittar in här igen och ser att jag har fått massor av svar från er! Tänk att vi inte är ensamma, vad skönt!

Jag vet inte när det hela uppstod, man jag ska dels se det som något som kan drabba just i den här åldern - och så ska jag kolla kompisrelationer. Jag får uppfattningen att det är bra i skolan, men vet att hon saknar mycket av det hon gillade förut, dvs att vara barnsligare. Hon saknar sitt dagis, att hon inte är lika intresserad av gosedjur och My Little Pony och  - känner kanske att hon börjar bli stor eller att intressen och annat börjar förändras hos kompisar och henne.

Jag ska kämpa på och se om det är något som kommer att gå över. Just nu tror jag det blir extra svårt när hon sover lite längre på morgonen.

Idag var hon rädd för en karaktär i en bok. Ganska harmlös, kan jag tycka, men tydligen gjorde den sig påmind vid sänggåendet.

Jag ska absolut se till att hon läser vid sänggåendet. Hon är en god läsare och kan säkert få annat att tänka på då.

 

Tack för svar!

Ja det är nog alltid skönt att inte vara ensam, tycker också det var lite skönt att läsa inläggen i den här tråden (samt även din trådstart)  - att få veta att man inte är ensam i att ha haft det lite så här.

Och jag håller med dig i din tanke om att detta nog kan vara ganska vanligt i din dotters ålder att det blir så här - att det kan höra den åldern till helt enkelt. Man börjar väl antagligen mogna till sitt lite i sitt sätt att tänka och känna just då - börjar tänka och känna lite mer "avancerat" skulle man kanske kunna säga, och så är man samtidigt inte alls van vid att tänka och känna på ett lite annorlunda sätt än tidigare och det kan nog göra en orolig och stressad, och kanske i värsta fall rädd. Dessutom känner man kanske vid sidan av detta att man håller på att växa upp och bli äldre, man blir mognare som person och i sina intressen - vilket man kanske tycker känns roligt och spännande på ett sätt, att börja bli stor - samtidigt som man kanske känner ett visst vemod över att saker förändras, att man inte är liten längre, att ingenting kommer att bli riktigt som förut igen osv. Dessa saker kombinerade med varandra kan jag tänka mig att nog lätt kan leda till att man börja känna oro och stress i situationer som man inte känt så i tidigare, att man reagerar lätt på saker och ting och blir rädd för dem (som till exempel karaktären i boken i din dotters fall). Detta särskilt om man är lite åt det känsligare hållet som person tänker jag, vilket din dotter kanske är?

Och ja, ni får helt enkelt kämpa på och hoppas det går över. Lycka till! För min del har jag iaf för mig att det gick över efter ett tag.

Att läsa tror jag för övrigt att kan vara en bra grej i detta precis som ju någon tidigare nämnde. För mig vara läsningen verkligen en slags trygghet, i den åldern (typ i elvaårsåldern för min del) när jag kände mig mycket orolig och rädd under kvällar och nätter. När jag inte kunde sova kändes det liksom som en slags lättnad och trygghet att kunna ligga och läsa. Men se helst till att ha en viss koll på vad det är för slags böcker hon läser, så hon inte ligger och läser en massa allt för otäcka böcker som skärrar upp henne ytterligare. Det gjorde nämligen jag faktiskt samtidigt mycket i den åldern minns jag det som (antagligen utan att mina föräldrar riktigt visste hur otäcka böckerna var) och detta ledde ju då antagligen samtidigt till att jag mådde ännu sämre och blev så pass rädd att jag tillslut knappt en vågade somna alls. 

För övrigt tycker jag du verkar vara en omtänksam och engagerad mamma som verkar bry sig mycket om att din dotter känner såhär (vilket övriga föräldrar i tråden också verkar vara), och till exempel inte bara nonchalerar och skakar bort det. Antagligen hade nog så även min mamma brytt sig och engagerat sig om hon vetat att jag ju hade det så här i en viss ålder, men dessvärre höll jag det mest för mig själv vilket nog i sin tur gjorde det hela värre har jag tänkt i efterhand. Skämdes nog lite och ville nog inte att någon skulle veta hur rädd jag var, och blev väl därför egentligen väldigt ensam i oron och rädslan vilket antagligen inte var särskilt bra. Så jag tycker du ska fortsätta som du gör typ, och även uppmuntra din dotter till att fortsätta med att vara öppen och berätta hur hon känner, att det inte är något att skämmas för osv, så hon slipper vara ensam i sin stress och oro. Kram till dig och din dotter <3

Det verkar som att många barn i den åldern är ganska stillasittande och då är det svårt att somna vilket skapar ångest. Mycket motion så sover de bättre och somnar snabbt! Jag sjunger eller läser för min dotter ibland trots att hon är 10 år nu, och hon tycker det är tryggt att nattas lite ibland.

Precis så här tänker jag också. Just vemod handlar det nog om. Det hela började egentligen med att hon saknade vissa saker. Ville gå och titta på förskolan. Lite sorg över att pappa bytte sitt gulliga torp mot en villa. Ilska över att inte känna sig som ett barn.

Jag ska kolla vad hon läser. Jag vet att hon fick en bok av en släkting som var alldeles för läskig. Igår skulle vi läsa något nytt, tänkte jag, och  hittade barnboken Trollvinter - som handlar om att Mumintrollet vaknar skräckslagen under vintern, är alldeles ensam och inte får liv i de andra. Huset är dödstyst och inbäddat i snö. Det var ju inte helt rätt val. "Epic fail"  skulle min son säga. :-O

Vi lyckades faktiskt skratta åt det.

Jag försöker vara både stöttande och lite avdramatiserande. Hoppas det hjälper i längden.

Kram tillbaka.

Jag har försökt med mer rörelse. Ibland hjälper det!

Oj, det där första som du beskriver nu låter verkligen precis som jag i ca 8-11årsåldern. Vemod över att att bli äldre, ångest över vad som väntade med att bli stor osv. Frustration över att inte vara liten etc, etc, etc. Längtan tillbaka till förskolan, vilja titta på förskolan osv. För min del hade jag nästan en längtan efter att återvända tillbaka till småbarnslivet, förskolan osv, kände typ starka känslor av denna längtan och önskan nästan hela tiden i vissa perioder när jag var i den åldern. Så det finns nog vissa som känner sådär i den åldern.

Verkar hursomhelst bra det, att du har en viss insyn i vad hon läser. Så hon inte kommer över en riktig rysare rätt vad det är som förvärrar det hela ytterligare.

Och tycker som sagt det verkar bra att du försöker vara stöttande och så.

Tack