En tråd för oss frustrerade som försöker och försöker

Det är självklart upp till var och en. Är det inte väldigt tufft att hela tiden ha en fasad? Vad känner din sambo kring det? Jag tycker också det kan vara jobbigt ibland men tycker det är så himla viktigt att ta bort skamstämpeln kring ofrivillig barnlöshet..

Haha ja du.. det där med sexschema är otroligt sexigt.. not haha min sambo tycker det är jobbigt emellanåt. Jag försöker avdramatisera det hela men vissa dagar är det tufft.

Håller med är ju lite märkligt att inte ens få boka tid. Det går ju avboka vilket säkert ger en efterlängtad lucka för nått akutfall. Iställe ska man boka efter 1 år och sen vänta några månader till.

Tycker också det är knäppt att man inte får nån hjälp innan det gått 6 månader utan mens. För det är tydligen fullt normalt. Fast man själv vet att nått är tok fel.

De flesta är supertrevliga inom vården men sjukt att det inte ska finnas resurser. Min längsta cykel var 100 dagar men fick ingen hjälp fören jag blött konstant i 1 månad.

Nej jag förstår det.. Vet inte hur många ggr jag fått höra "Om du bara slappnar av så kommer det snart ska du se.. du är ju så ung".. Alltså suck!!

Va skönt att ni är enade om det. Kan ni prata om det? Min sambo kan tycka det är jobbigt medan jag gärna eltar vilket ibland kan krocka..

Ja men precis.. Det är ju en prestationsångest för männen men han kämpar på bra här haha:) jag tycker ändå det är rätt Nice haha

Det är ganska många kilo över och jag förstår egentligen. Jag har försökt länge ta tag i vikten men sen min senaste depression finns inte envishet kvar. Ska söka hjälp för det i vår och hoppas på KBT. Det har funkat bra för mig innan.

Kommer nog göra utredningen privat och om det sen visar att det behövs IVF så kanske jag får fart på envisheten.

Har inte helt koll på ägglossning men jag och sambon har regelbundet sex utan att planera mellan varje till vartredje dag. Så vi har inte missat nån. Tror jag märker på äggvita flytning annars men så länge sen det var normalt att jag inte riktigt vet. Tror jag hade ägglossning den här och förra månaden.

Jag fick en del tröst av mina kompisar när jag berätta men där är alla i olika faser från singel till 3 branschen mor. Försöker annars hålla fasaden uppe men vissa månader går det inte och då har jag en stöttande sambo som tar hand om vraket.

Är lite inne i en lugnare fas nu med en uppgiven, hopplös känsla men ingen sorg iaf.

Vi får hoppas på 2019.

Hade första försöket tagit sig för mig hade den lilla vari framme typ nu....

Jag är på dag 31 de senaste två cykler har varit 34 med medicin. Kommer nog kolla innan nyår så jag kan känna mig trygg med lite skumpa. Är iaf inte tillbaka i normal cykel på 27 dagar om jag inte råkar få ett plus då.

Vilken dag är ni på?

Men om mensen inte kommer nu ska jag försöka få mer utredning för då funka ju inte provera så det blir kanske bra.

Hahaha ja jisses. Folk är bra kloka ändå.. den där gurkan va ny kanske borde prova den hahaha

Va skönt att ni kan prata .. Haha jag låter nog ungefär som du och min sambo kontrar med samma..

Min man har kallat sig själv för spermamaskin.. Haha stackarn..

Själv har vi försökt i 4 år. Utredningen startade för 2 år sen. Ingen ägglossning än så länge och svarar inte på nån behandling. Och alla runt oss får barn på löpande band. Man börjar tappa fotfästet tyvärr..

Här var det inget plus idag. Dagen blir så mycket sämre när man testar...

Nu blir det mys nyår med bubbel och drinkar. Sen tar jag nya tag med rosenrot. Hoppas också nån tar min uteblivna mens på allvar och kanske får nån vettig åtgärd för det.

4 år är lång tid! Får ni nån hjälp? Borde väll vara dags för IVF. Är ju inte så att ni försökt förkort tid. Jag har ju tur att mina kompisar är i olika stadier allt från singel till 3 barns mor så ingen armé av barn som produceras. Jag är näst på tur i barnalstrandet men det går ju sådär...

Jag har en väldigt svår pco. Vi är inne på sista chansen för medicinerna annars blir det IVF. Men vi har haft det så svårt med sjukvården, ingen har tagit oss på allvar och sagt att det är bara min vikt det beror på. (Jag är inte överviktig)

Min mamma och syster har samma sjukdom men inte fullt så svår som jag, men det lyssnade inte sjukvården på. Allt skulle släppa om jag gick ner 5kg, så istället så rasade jag ner 13 kg.

Så då fick vi ingen hjälp för man ville se om kroppen kom igång.

Jag ska vara glad om jag har mens en gång per år.

Men man måste ju tänka positivt, jag är glad att min man står vid min sida. Det jobbigaste just nu är att alla får barn runt oss, och vi står och trampar på samma ställe.

Hej tjejer!

Har skummat igenom det ni skrivit och inser att detta är en tråd för mig. Känner igen mig så himla mycket i era upplevelser och känslor...

En kort presentation av mig:

Är 37 år gammal med ett barn på snart 11år. Fick kämpa i 2.5år för det plusset. Utredningar och mediciner mm, men lyckades ändå bli gravid på egen hand till slut (ev lite hjälpa av RR) Träffade min kärlek för 6år sedan och fick två barn på köpet, nu 12 och 15år. Längtan efter en sladdis föddes och i januari 2018 tog vi ut spiralen. Sen dess har INGENTING hänt :( Tillbaka i samma mönster som för 12-14 år sedan med långa oregelbundna cykler, haft allt mellan 26-50 dagar och nu har jag inte haft mens sen i september. Får ingen hjälp av vården förrän vi försökt i ett år (vilket i och för sig är snart...)

Inte överviktig, äter nyttigt och motionerar. Äter vitaminer, folsyra och rosenrot. Vad mer kan jag göra!!!???

Följer gärna er resa och ältar tillsammans med er