En tråd för oss frustrerade som försöker och försöker

Hej, 
Jag kom in i tråden och har bara läst några inlägg och nu kan jag inte låta bli att kommentera. Jag vet precis hur känslan känns att man är ensammast i hela världen. Att det bara är jag och min partner som inte kan få barn, frustrationen över att det fasen aldrig tar sig! Jag vet hur det är att gråta för det känns som att det är någon idé, att man bara vill ge upp.

Och det var precis vad som hände...  På en fest vi var på i somras frågade en kompis till oss (för säkert tredje eller fjärde gången) när det var dags för oss att skaffa barn.. "Är det inte dags snart??" Då brast det. Stressen för mina oregelbundna cykler, den olidliga längtan efter ett barn tillsammans med alkoholen gjorde att jag inte orkade eller kunde hålla ihop. Jag svarade rätt ut att det kanske inte är så lätt för alla.. Hans svar blev då att "Det är ju bara att ligga lite så har ni snart en unge".. Tårarna sprutade och jag röt rätt ut till honom att det är inte så för alla, vissa måste kämpa och det tar sig ändå inte innan jag stormade ut...

Summan av kardemumman är att en annan kompis till oss hörde detta och kom fram till mig senare under kvällen och sa att vi inte är ensamma. Dom kämpar också och hade gjort det i över 1.5 år. Sen kom ytterligare en kompis på samma fest, dom hade försökt aktivt i 2 år.. Och jag hade ingen aning!
Vi började prata och nu är vi 4 par i vår ändå relativt lilla kompiskrets som kan ventilera med varandra, gråta och hoppas.

Det jag vill säga med det här inlägget, även om det känns som att man är ensam, så kanske det finns någon i ens närhet som kämpar lika mycket som er. Jag har fortfarande samma längtan och stress som innan, men nu har jag flera utöver min sambo som jag kan ventilera till, som verkligen förstår hur det är att kämpa så som vi gör.

En dag är det våran tur! Stor kram till er alla där ute som kämpar  Fasen va starka vi är ändå!!