En tråd för oss frustrerade som försöker och försöker

Dag 3 här och lite så lagom bitter när jag fått reda på att ett ex som var "bekräftat infertil" väntar barn med sin nya. Glad för dem, för de är så himla fina människor, men jag och min man har försökt i 2,5år utan ett endaste litet plus. :( 

Jag är 34, min man 38 och ingen av oss har barn sen tidigare. Vi har varit en vända inne på RMC i Malmö (lång historia, något av en besvikelse), blivit nästan friskförklarade (jag har mild endometrios och ett väl liggande myom), och kämpar vidare på egen hand. 

Den här gången hade jag helt galet mycket symptom för att vara jag, men plussade aldrig. Mensen kom på den dag den skulle, men har varit udda så misstänker att det eventuellt var ett väldigt tidigt missfall. Så nu blir det en paus, ska återhämta mig och komma till ro med skiten igen, och så hoppas vi på ett julplus istället.

Börjar dock känna av åldersnojan nu, och deppar ihop mig flera dagar i början på varenda ny cykel. Är så avundsjuk på de som tar det med en klackspark, som tycker livet är ju gött ändå oavsett, och bara tuffar på. Jag har det så himla bra på så många sätt, men barnen fattas mig. Det är inte bara att uppskatta allt man har när hjärtat är ett svart hål. Som att säga till någon med klinisk depression att bara "rycka upp sig".

Hej Chandos!

Vi var rätt inställda på insemination, men trots att vi uppfyller kraven nu så tryckte läkaren på för IVF bara för att första läkaren vi var hos hade skickat en remiss för det (och då sagt att det var läkaren på RMC som till slut skulle bestämma vilken behandling som var lämpligast).

Jag har endometrios och har sett lite för många vars tillstånd har förvärrats väldigt kraftigt av hormonerna man får vid IVF så jag är rätt avigt inställd till det, vill inte riskera att behöva operera bort något (och särskilt när vi uppfyller kraven till den mycket snällare inseminationen!).

Ja, alltså det finns ju de som blir gravida utan problem en bit upp över 40, så det ska inte vara nån jättefara nu vid 34. Jag har dessutom läst flera engelska studier som visar på att det är först efter 40 som fertiliteten dalar märkbart, inte vid 30 eller 35. Men man är så matad med att efter 35 är det typ kört, så hjärnan bråkar ibland. :P

Hur långt komna är ni i det hela?