En tråd för oss frustrerade som försöker och försöker
Hej! Jag känner ingen några av era namn i tråden, därför vågar jag ändå skriva av mig. Jag mår inte alls bra över allt som har med babyskapande att göra.
Min make och hans föredetta fru blev gravida 2016. På första försöket såklart. De kom båda överens om att gå isär i samband med att deras son föddes och vi träffades strax efter det. Vi började försöka i maj 2018 och blev gravida i juni 2018. Andra månaden, så det gick fort. Tyvärr fick vi avbryta graviditeten i v15 pga missbildning. Det var i september förra året. Det skulle ta en halv dag men jag var inlagd i tre dagar. De fick klippa upp mig tillslut och dra ut både foster och moderkaka. Depression följde och jag var hemma och sjukskriven. Maken tog extra arbetspass på jobbet för att komma iväg. Han var inte alls där för mig.
Jag blödde i sex veckor men efter det så började vi försöka igen. Första ägglossningen var i början av dec och nu har vi försökt i sex månader. Jag använder ägglossningsstickor och vi har prickat ÄL alla månader! Vi har tom haft sex två dagar innan ÄL till två dagar efter ÄL, varje månad. Och jag har fått positivt på ÄL stickorna varje månad. Men inget. Eftersom jag är orolig att avbrytandet av graviditeten förstört något så var jag på kontroll efter. Allt ser bra ut, sade gynekologen.
Imorgon ska vi påbörja fertilitetsutredning och igår kväll började jag prata om olika alternativ med maken. Ni vet, om det är fel på mig. Skulle du kunna tänka dig ivf, äggdonation, adoption i sista hand osv. Maken ogillar prat om känslor och tuffa saker så jag vägde varenda ord. Jag fick till svar att han inte ville prata om sånt än. Han låg tyst i sängen bredvid mig när jag blev ledsen. Jag fick inget -vi kommer klara detta ihop- eller stöttning på något sätt. Bara tystnad. Sen när jag ifrågasatte tystnaden och tyckte att det var nonchalant bemötande så började han skrika och tog sitt pick och pack och drog. Mitt i natten. Han har inte kommit hem än.
Jag vet inte alls hur ni har det, om era män är med på tåget eller inte? Jag känner mig så ensam i allt! Vi har som sagt tid för fertilitetsutredning imorgon och jag känner på mig att jag kommer komma dit själv. Snacka om smärta! Det är ju inte bara mitt fel att vi inte kommer vidare.
Till saken hör att när hans son kommer på besök så finns inte jag alls. Han ägnar 100 procent tid till sonen och jag ör som bortblåst då. Det sårar också mina känslor. När är jag viktig? När blir jag prioriterad? Mina känslor? Osv.
Ursäkta långt meddelande, men jag är så ensam i allt. Har ingen vän som jag vill belasta med mina känslor. De har ju sina egna liv med sina familjer. Om någon har tid och känner att ni vill stöttade skicka gärna direktmeddelanden. Tack för att ni läste och lycka till <3