• Nicciz

    En tråd för oss frustrerade som försöker och försöker

    Hej! Jag känner ingen några av era namn i tråden, därför vågar jag ändå skriva av mig. Jag mår inte alls bra över allt som har med babyskapande att göra.

    Min make och hans föredetta fru blev gravida 2016. På första försöket såklart. De kom båda överens om att gå isär i samband med att deras son föddes och vi träffades strax efter det. Vi började försöka i maj 2018 och blev gravida i juni 2018. Andra månaden, så det gick fort. Tyvärr fick vi avbryta graviditeten i v15 pga missbildning. Det var i september förra året. Det skulle ta en halv dag men jag var inlagd i tre dagar. De fick klippa upp mig tillslut och dra ut både foster och moderkaka. Depression följde och jag var hemma och sjukskriven. Maken tog extra arbetspass på jobbet för att komma iväg. Han var inte alls där för mig.

    Jag blödde i sex veckor men efter det så började vi försöka igen. Första ägglossningen var i början av dec och nu har vi försökt i sex månader. Jag använder ägglossningsstickor och vi har prickat ÄL alla månader! Vi har tom haft sex två dagar innan ÄL till två dagar efter ÄL, varje månad. Och jag har fått positivt på ÄL stickorna varje månad. Men inget. Eftersom jag är orolig att avbrytandet av graviditeten förstört något så var jag på kontroll efter. Allt ser bra ut, sade gynekologen.

    Imorgon ska vi påbörja fertilitetsutredning och igår kväll började jag prata om olika alternativ med maken. Ni vet, om det är fel på mig. Skulle du kunna tänka dig ivf, äggdonation, adoption i sista hand osv. Maken ogillar prat om känslor och tuffa saker så jag vägde varenda ord. Jag fick till svar att han inte ville prata om sånt än. Han låg tyst i sängen bredvid mig när jag blev ledsen. Jag fick inget -vi kommer klara detta ihop- eller stöttning på något sätt. Bara tystnad. Sen när jag ifrågasatte tystnaden och tyckte att det var nonchalant bemötande så började han skrika och tog sitt pick och pack och drog. Mitt i natten. Han har inte kommit hem än.

    Jag vet inte alls hur ni har det, om era män är med på tåget eller inte? Jag känner mig så ensam i allt! Vi har som sagt tid för fertilitetsutredning imorgon och jag känner på mig att jag kommer komma dit själv. Snacka om smärta! Det är ju inte bara mitt fel att vi inte kommer vidare.

    Till saken hör att när hans son kommer på besök så finns inte jag alls. Han ägnar 100 procent tid till sonen och jag ör som bortblåst då. Det sårar också mina känslor. När är jag viktig? När blir jag prioriterad? Mina känslor? Osv.

    Ursäkta långt meddelande, men jag är så ensam i allt. Har ingen vän som jag vill belasta med mina känslor. De har ju sina egna liv med sina familjer. Om någon har tid och känner att ni vill stöttade skicka gärna direktmeddelanden. Tack för att ni läste och lycka till <3

  • Nicciz
    Anonym (Jose) skrev 2019-06-04 12:20:17 följande:

    Inte med i denna tråd men berörd av det du skriver. Jag har själv lämnat (mitt x) och det beteendet du beskriver såg jag hos honom med. Den relationen dränerade mig totalt och till slut drog jag mig ur. Jag håller just nu själv på med ivf behandling. Mitt liv är mkt lättare utan honom och det som är så bra fr om i år är att man kan få barn själv med spermiedonation. Jag säger i o m detta absolut inget om vad du ska göra. Men atti en så tuff process du befinner dig i inte få stöd av den mest självklara personen, det är inte ok tycker jag. Ursäkta att jag är så rakt på men vill att du ska könna att du inte gör ngt fel. Du förtjänar mer.


    Tack för ditt engagemang och svar, det uppskattas! Jag uppskattar också att du är rak, kanske är det detta jag behöver höra. Jag har förhoppningsvis flera år på mig att bli gravid, ivf med spermiedonation är ett alternativ jag tittat mycket på. Tack igen för ditt svar!
    Anonym (Tiden går och går) skrev 2019-06-03 18:18:49 följande:

    Det låter fruktansvärt tungt. Vi är dock inte i samma sitts eftersom vi inte har några barn alls. Min kille finns alltid för för mig han blir så klart ledsen ibland och då lite tystare men vi har helt klart varandras stöd.

    Har du inte stöd i relationen kommer det bli fruktansvärt tungt. Sen är ju frågan om inte relltationen måste lagas innan ni går vidare.


    Tack! Det är mycket klokt det du skriver. -Vi- funkar inte just nu och då får barn vänta eller så skaffar jag barn själv. Härligt att höra att det finns män som stöttar och finns där. Ibland när man pratar med vänner så är det svårt att tro att det finns bra karlar därute
  • Nicciz

    Hej alla!

    Jag har påbörjat en fertilitetsutredning och äggreserven låg på 13. Läkaren sade att detta var det högsta han sett för en 34-åring. Under 0,7 är tydligen inte bra. Har läst på lite och är orolig för PCO. Har hyfsat regelbunden mens (31-35 dagar) och får positivt på ägglossningsstickor varje månad (dag 17-20). Vad tror ni? Bör jag vara orolig?

  • Nicciz
    Najo skrev 2019-06-11 20:55:06 följande:

    Var glad för äggreserven! Däremot låter det inte som pco-s. Jag har (har haft pco-s). Hade AMH (äggreserv) när jag var 34: 6.8 (40 dagara cykel) 39: 3 (ca 30 dgr), nu vid 44: 1.4 (ca 30 dgr). Ju lägre AMH desto mer svårstimulerad/starkare medicinering med hormoner behöver man för att ägg ska växa till sig. Ett högt AMH behöver du inte oroa dig för. Däremot blr du ägglossa med 31-35 dagars cykel!


    Stort tack för ditt svar, det lugnar mycket. Läkaren lät väldigt positiv till äggreserven men jag fattade liksom inte riktigt vad han menade och blev orolig när jag googlade runt. Vi har inte haft samtalet med läkaren än, då han förhoppningsvis beskriver varför vi inte blir gravida. Sperman ska analyseras först. Sen kommer jag ställa alla möjliga frågor till honom! Alla begrepp är nya för mig så det känns skönt att ni är så kunniga
Svar på tråden En tråd för oss frustrerade som försöker och försöker