fannylinnea

Äldre 20 Apr 15:51

559 svar

En tråd för oss frustrerade som försöker och försöker

Hej.

Det känns som att jag snart kommer att explodera av frustration.
Jag och min partner är 27 år och vi har försökt i ett år. Ingenting har hänt. Är sååå barnkär och allt jag vill i detta enda liv är att bära ett barn. Att bilda familj med mannen jag älskar. Har alltid sett mig själv som en mamma. Jag känner mig verkligen som en mor utan barn.

Jag går bara runt och har en konstant känsla av att något är fel. För varje dag som går blir jag mer rädd att den här drömmen inte kommer bli sann.

Vi har ställt oss i kö till landstinget för att få utredning. Men vi klarade inte av att vänta, så vi tog kontakt med en privat klinik. Gynekologen konstaterade att jag hade ägglossning, men blev lite bekymrad när hon tittade på den andra äggstocken och konstaterade blåsor (hade inte haft ägglossning månaden innan).

Mensen kom tyvärr och hon skrev ut letrozol till mig, skulle äta en kur på fem dagar. Förra veckan var jag och tog blodprover. Beräknad mens är på måndag 22/4.

Vet inte hur mycket mer jag orkar. Jag bryter verkligen ihop varje gång mensen kommer och bara gråter och gråter och gråter. Mannen försöker trösta allt vad han kan, men det tröstar mig inte längre. Jag börjar bli en sån sorgsen människa som inte kan känna glädje i något snart.

Pratar med min man om detta varje dag och han ser hur jag lider, han lider också men försöker att vara positiv för min skull. Men man måste inte vara så jävla stark hela tiden.

Finns det någon där ute som är i samma sits som mig? Hur gör ni för att ta er igenom dagen? Hur hanterar ni sorgen?

Varm kram till alla ni som kämpar.
/L

fannylinnea

Äldre 21 Apr 12:10

#432

lilagrodautanben skrev 2019-04-20 21:56:37 följande:

Hej och jag beklagar din sorg och frustration då jag vet hur det känns! 2 år och 10 missfall har vi mäktat med, har en immuniseringssjukdom som gör att jag stöter bort allt inkl foster. Får Letrozol, crinone och trombyl samt ovitrellespruta för att lossa ägg trots att jag har egen ägglossning. Den får jag för att vara säker på äl då den är väldigt varierande för mig. Vi har dock barn sedan innan men önskar innerligt syskon.. Det är svår, skrik och svär svårt men någonstans håller man ihop. Jag vet inte hur men uppenbarligen gör du också det trots meltdowns någon/några gånger i månaden. Vi får helt enkelt kämpa ihop för målet är värt det, att äntligen få den lilla i famnen är så värt det att man glömt smärtan av kämpandet.

Jag har varit sjukskriven i depression ett långt tag pga detta men har äntligen börjat plugga till ett annat yrke än det jag har. Hoppas verkligen det får mig på andra tankar. Jag vet att det är en piss i havet att säga och ta till sig men försök göra något som får dug att må bra mitt i all sorg. Som får dig att ta en enda minut av dagen att tänka på något annat. Bara en minut åtminstone. För jag vet tankarna - dom finns där varenda sekund men att få en minut till några andra tankar är så skönt, det är en frigörelse från det negativa. Hoppas verkligen det tar sig för er snart! Tills dess - skriv av dig hur mycket som helst här <3

Hej.

Tack. Jag beklagar också den sorg ni går igenom, förstår att det måste tära något enormt. Men jag kan inte ens föreställa mig hur det känns att gå igenom 10 missfall... Hittar inga ord, så jag sänder bara en stor varm cyber-kram till dig.
Jag hade ett riktigt tidigt missfall för några år sedan och bara det knäckte mig.

Men det är som du säger, man måste bara fortsätta att kämpa. Något annat alternativ finns ju inte. Det är ju bra att man uppmärksammat vad som "ställer till det" så att du kan få hjälp utifrån det. Och jag hoppas verkligen att hjälpen ni får resulterar i ett litet syskon. Jag väntar ju på att få tillbaka mina provsvar. Min sambos spermier ska testas också. Jag vill bara ha alla fakta så att jag vet hur allt ligger till, innan dess kan jag verkligen inte slappna av. Ovissheten tar ju kål på en.

Jag hoppas att du med den nya utbildningen kan hitta några glädjeämnen och att det blir som en nystart. Det unnar jag dig verkligen. Jag har också funderat på att byta bransch men just nu känner jag att jag verkligen inte har orken att ta tag i det. Fastän jag tror att det skulle vara nyttigt för mig i längden. Men inte nu. Det är nog att hitta motivation att ta sig upp på morgonen. Jag som alltid varit en positiv människa med sprudlande energi, som alltid sett det stora i det lilla. Men nu är det verkligen tvärt om.

Tack för att du tog dig tid att svara, det är svårt att beskriva hur mycket det faktiskt värmer att någon som inte ens känner mig har tagit sin tid till att lyssna. Tack <3

fannylinnea

Äldre 21 Apr 12:23

#433

Anonym (2årärlänge) skrev 2019-04-20 21:00:10 följande:

Usch jag lider med dig.

1 år är länge jag vet, vi plussade efter 16mån men blev missfall (SÅ jävla orättvist när man dessutom försökt så länge och vissa ploppar ur sig barn nr 3 osv vilket man känner noll glädje för). Gör nu första ivf (inget konstaterat fel på nån av oss). 32 resp 35 år.

Det jag tänker i ditt fall (även om det känns Förjävligt för dig nu):

1. Du har åldern på din sida, bättre odds både på ivf (om det går så långt) samt att du hinner utreda och testa ganska mycket innan du är i närheten av en stressande ålder fertilitetsmässigt (generellt sett).

2. Jättebra att ni fått börja testa nånting med hjälp av vården. KAN ju vara nåt någorlunda lättbehandlat som bromsar i ert fall!

3. Att överleva väntan är tufft, till slut väntar man på det enda som kan ge en lycka, livet står helt på paus o man får extremt tunnelseende. Tänk inte att du måste uppskatta allt du redan har och vara jättepositiv eller jättekonstruktiv. Försök överleva dagen, pyssla med nåt som får tiden att gå efter jobbet och undvik allt som ger dig ångest! Gå inte på släktsamling och gå inte och fika med ett kompisgäng där nån är gravid och bara babblar. Man får faktiskt välja sällskap efter vad man mår bra/dåligt av. Så har jag gjort.

Lycka till med utredningen och steg 1 är nu att ta reda på om nåt uppenbart behöver behandlas.

Ni kan råka plussa på försök 15 även om försök 1-14 varit ett helvete med mens efter mens. Man tappar till slut all tro på att det ska gå och då är det en chock om mensen TILL SLUT inte kommer.

Tack för att du tog dig tid att svara, det är svårbeskrivet hur mycket det faktiskt värmer. Tack!

Å, jag beklagar verkligen ert missfall. Det ÄR så jävla orättvist. Jag hade ett missfall för några år sedan och det var förjävligt. Allt hopp bara raserades och man ville bara gå under jorden. Nu spökar mitt huvud och säger åt mig att det var min enda chans. Och det gick åt pipan.

Jag hoppas verkligen att ivf kommer att ge er erat efterlängtade barn <3

Tack för att du sa det där om att man inte måste vara så jäkla uppskattande till det man har hela tiden. Självklart finns det mycket att vara tacksam för, absolut. Och jag är tacksam. Men det gör tyvärr inte att min sorg över barnlösheten blir mindre smärtsam.

Det är så frustrerande när vi, som är så enormt barnkära och gråter varje månad det inte gick vägen, inte blivit välsignade med ett barn. Samtidigt som typ alla andra blir gravida till höger och vänster. Den senaste veckan har sju(!!!) personer i min närhet outat att de ska ha antingen sitt första eller sitt andra. Jag kan bara inte hantera det. Och tyvärr så kan jag inte heller känna glädje för dom som säger "asså guuud, det var verkligen inte planerat och bla bla bla".

Nästan alla i mitt närmaste tjejgäng har barn nu. Mötte en av dem i veckan när jag skulle ta blodprover. Hon vaggade in mot förlossningen med sin underbara mage och jag hade tårar i ögonen och fick låtsas att det var glädjetårar för hennes skull.

Ska på dop på lördag men funderar faktiskt på att strunta i det, vet inte om jag kommer att kunna ta på mig masken. Är jag en dålig vän då?

Kram till dig och tack igen för att du svarade. Jag önskar er all världens lycka till.

fannylinnea

Äldre 21 Apr 12:32

#434

LLW skrev 2019-04-20 20:10:56 följande:

Det är en vidrig situation att vara i. Man kan prata med vänner eller familj som säger att de förstår, men de gör inte det. Dom kan omöjligt förstå. Det gör så förbannat jävla ont och man kan inte på något sätt bli av med smärtan. Tro mig, jag vet. I 2 1/2 år har jag gått med dessa tankar och den där konstanta smärtan, och värst av allt ovissheten. Den är nog värst. Har tänkt ofta att jag skulle klara av att vänta 2, 3 år om man bara visste att det skulle funka någon gång.

Det enda jag kan råda dig är att försöka fokusera på det du har, försöka se det fina i din och din killes relation och uppskatta allt annat som faktiskt är bra. Och försöka, även om det är svårt, att sysselsätta dig så du inte kan sitta hela dagar och tänka på barnlösheten.

När vi försökt i ett år trodde jag att jag inte skulle klara mer, men man gör det, för man har inget annat val. Det enda som finns att göra är ju att fortsätta.

Prata med andra här på forumet, det finns många grupper med mycket stöd från kvinnor som verkligen vet vad du går igenom. Det är ett fantastiskt community med kunskap och omtanke!

Hej och tusen tack för att du tog dig tid att svara mig.

Det är som du säger, någon som inte gått eller går igenom samma kan aldrig förstå. Jag förstod inte innan jag var i situationen själv. Kunde inte ens föreställa mig hur smärtsamt det faktiskt är.

Åh, 2,5 år är en lång väntan. Har ni fått någon hjälp?

fannylinnea

Äldre 21 Apr 13:35

#436

Anonym (2årärlänge) skrev 2019-04-21 13:21:51 följande:

Det värsta med missfall är ju att även om man plussar igen så kommer man bara vänta på att det ska ramla ut, även om ett missfall inte på nåt sätt betyder att det kommer hända igen! Men det är ju den enda upplevelsen av en graviditet man har så jag jade bara väntat på det..

Ja fy fan för gravidbesked, det är vidrigt. Jag har börjat gråta av varenda besked, glädje är verkligen det sista man känner. Möjligtvis om det är nån som man vet kämpat och haft det besvärligt, då hade jag unnat dom det. jag tycker faktiskt att den som försökt längst har rätt att få barn först, och alltid mer rätt än dom som redan har barn.. men så kan man ju inte tänka jag vet :)

Du får försöka ta på dig masken när du verkligen måste så får du grina och sura hemma sen. Man måste ju på nåt sätt bete sig bra mot folk men sen kan man ju undvika att umgås med dom, det är väl det man kan göra!

Du kan ju alltid köra en klassiker och "få feber" dan innan dopet och då förvarna på sms innan. Låter ju ganska snällt då.

Sen är väl skillnad om det är jättejättenära vänner då är det ju trist att tappa sina relationer. Beror ju också på om personerna vet om er situation? Då tror jag förståelsen är större också.

Hos oss fick flera veta efter missfallet, men de visst inget innan. blir ju ofta fler som får veta när man är i ivf svängen pga resor osv. Så orättvist att vissa får göra detta i hemlighet hemma och sen poppa roliga nyheter medans man själv ska vara helt blottad.....

Vi är över hälften av hormonbehandlingen så till veckan får vi nog besked om ungefärligt äggplock, måste dessutom resa jättelångt så är mycket att planera!

Ja det är klart att rädslan över att det ska upprepa sig finns inom en.

Jag kan verkligen gå sönder inuti av vetskapen att vi är såååå många som kämpar med detta, på olika vis. Jag unnar alla oss så mycket mer. Tänk att ta beslutet att man ska skaffa barn, sen får man ett tydligt plus typ efter 2-3 försök och sen, 9 månader senare har man en perfekt liten bebis i sina armar... Tyvärr är det förbi... Det kommer aldrig att vara så. För om och när vi plussar kommer jag att vara LIVRÄDD hela vägen att något ska gå fel. Och det är en sorg i sig, att jag inte kommer att kunna njuta till fullo. Det känns som att man blir berövad på det finaste som kan hända i livet. Förlåt, menar inte att dra ner dig men det är verkligen så det känns.

Jag har inte berättat för tjejerna i gänget. Jag har bara berättat för tre av mina vänner. Den ena går igenom exakt samma sak. Den andra känner mig bättre än någon annan och hon ser rakt igenom mig. Den tredje är min närmsta arbetskollega och det känns skönt att hon vet. Varje gång det har att göra med någon som är gravid tar hon över och låter mig gå undan.

Jag klarar inte av att berätta för de andra tjejerna. Gick sönder när hon som nu ska döpa sitt barn satt på sin babyshower (som jag grinade mig igenom och skyllde på nåt annat) och sa att det var helt sjukt att det tog sig på första försöket. En annan av tjejerna outade under samma tillfälle att dom var gravida.

Vet ärligt inte hur jag kommer att göra på lördag... Men tipset om feber var ju ändå bra. Nånstans måste man få vara lite "egoistisk" för att inte bryta ihop totalt.

Hoppas verkligen att det går vägen för er nu, det är ni verkligen så värda!

fannylinnea

Äldre 21 Apr 14:56

#438

Anonym (2årärlänge) skrev 2019-04-21 14:16:30 följande:

Jag vet jag håller med!! Vi kommer aldrig få minnas detta "fint", typ från en semester eller smekmånad. Jag kommer minnas detta som 2-3 Förjävliga år när alla andra bara "fick allt" och vi skulle titta på när alla andra levde sina liv. Sjukt att man tappar omdömet om sitt liv, känns som man aldrig kommer bli lycklig om inte detta löser sig. Är också rädd att jag kommer bli sjukt bitter på andra om jag inte ens lyckas efter ivf-ansträngningen.

Kan inte ens tänka mig babyshowern du beskriver, låter som ren ångestsituationen i mina öron, usch!!! Svårt att inte tänka "varför vi inte förtjänar det" när andra lyckas på försök 2. Blir nästan värre när vården inte hittat nåt fel i utredningen, då känns det ännu mer som att nån högre makt bara vill att vissa ska lida och vissa vet inte ens hur mensångest känns och får gå helt naiva genom en graviditet och aldrig skulle misstänka missfall och då känna ångest att det kommer ta över 1.5år igen för ett nytt plus.

Bra att du har några som vet om sitsen, skönt att få ventilera ibland. Också skönt att inte alla vet, för då får man vara en "vanlig" person med vissa och inte alltid vara den barnlösa.

Ja kör på febern, måste ju vara väldigt märkligt att sitta på ett dop när man bara hatar allting :(

Till o med sambon börjar känna att nu är det faan våran tur. Han som är helt nyktert logiskt tänkande hela tiden medans jag står för alla vredesutbrott. Om till o med han börjar känna att NU är vi faktiskt "värda" det fast det går emot hela hans livsåskådning gällande det här, då har det gått långt!

Det enda jag känner nu är att det måste fanimig gå efter den här insatsen för oss. Kan inte ens tänka mig mörkret ifall ivf:en misslyckas. Och orkar ICKE med några nya jävla gravbesked på ett långt tag nu. Enbart de jag vet är ofrivilligt barnlösa "får" plussa nu.

Exakt så känns det, att man aldrig kommer att bli lycklig om det inte går. Och i så många fall i livet, när det inte går som man tänkt sig och man bara blir mer och mer destruktiv - då ger man upp. Men det GÅR JU INTE att ge upp i detta fall. Man är verkligen fast i den här känslomässiga berg- och dalbanan.

Och jag vet att ett år är en diffus tid. Det är tillräckligt lång tid för att få söka hjälp, men inte alls speciellt lång tid om man tänker att det absolut kan ta ett år, det kan till och med ta längre tid än så utan att det är nåt "fel". Men eftersom vi har velat ha barn längre än vad vi försökt så känns det så tungt.

Nej den babyshowern var faktiskt hemsk. Hade dessutom fått mensen dagen innan så allt kändes bara skit. Var inte med och planerade något alls, skyllde mycket på jobbet. Jag sa bara "säg vad jag ska swisha". Minns att jag kände mig hemsk för min brist på engagemang.

Och när den ledde mot sitt slut och jag kände "åååh nu är detta snart över", då outar den andra sin nyhet och alla ba "ååååh då måste vi börja planera hihi". DÅ åkte jag hem, skyllde på nåt. Men lämpligt till hennes babyshower hade jag "magsjuka".

Nä. Jävla eländes elände. Det är så jäkla skönt att kunna spy ur sig allt här. Det finns INGEN som är ofrivilligt barnlös som tycker att det är stötande när man säger, som du skrev här ovan och som jag håller med på, att man inte orkar med några jävla gravidbesked och att man inte ens kan känna liiiite glädje längre. Såvida man inte vet att de verkligen kämpat för graviditeten.

Det är skönt när man har partners man kan prata med, vara frustrerad och ledsen med. Men jag har ändå så svårt att tänka mig att dom VERKLIGEN kan sätta sig in i hur vi känner. Det är ju vi som går runt och har alla symptom, smärtor, sorgen i hjärtat när man känner att mensen kommer. Det är vi som får stå och i förtvivlan torka blodet. Jag känner mig så jävla oduglig som kvinna, även om det kanske inte ens är hos mig problemet ligger, det kanske är hos honom. Eller hos båda. Eller hos ingen.

fannylinnea

Äldre 22 Apr 08:41

#444

Anonym (2årärlänge) skrev 2019-04-21 18:25:23 följande:

Ja spy på, jag känner att det jag saknat oxh EGENTLIGEN behövt är att få medhåll i det svarta. Inte bara det konstruktiva oxh peppande, blir bara provocerad! Visst det kanske är bättre för en själv att vara en positiv person o Allt det där o inte gräva ned sig men alla är inte så som person och då blir det rent av provocerande o förminskande när partnern eller nån vän som inte upplevt samma sak ska vara "positiv".

Det låter som en fars med dessa showers och poppande av nyheter! Tur dessa jippon inte förekommer i mina kretsar. Känns som en manisk happening för alla kvinnor som ska leva ut sina modersgener i grupp, får faktiskt lite panik av tanken bara.

Du är inte alls hemsk som var "sjuk". Hela det där upplägget är ju som gjort för att det till slut är nån i nån kompisgrupp (statiskt minst 1 på 10) som kommer känna sig så jävla utanför och nedbruten av såna där evenemang. Fattar inte hur folk som själv har barn inte kan reflektera och tänka tanken att tänk om nån av oss inte kan få barn, hur jobbigt blir då inte detta..

Ja 1 år är länge, jag minns att jag började må dåligt efter 7mån för då var man förbi den "normala" gränsen och då kom tankarna att det kanske inte går. 1årdgränsen var hemsk.

Håller med om att man känner sig okvinnlig. Känner mig som en könlös, barnlös 30plussare på jobbet. Som en avart när man inte kan prata om "ungarna" eller har något att rusa hem till. Känner mig underlägsen mina kollegor även om det såklart bara är jag som tänker så. Tänker aldrig så om nån annan som inte har barn men känner så i mig själv varje dag.

Varje morgon vaknar jag i att jag inte är gravid. Då spelar inget nån roll.. ganska osunt.

Jag känner samma. Jag BEHÖVER få prata om svärtan och smärtan. Kan inte bara gå runt och försöka vara positiv hela tiden när jag inte är det. Att prata om hur jävla orättvist man tycker att det är och älta är som ett sätt att bearbeta allt. Min sambo försöker hela tiden att vara positiv: vi försöker igen, vi försöker tills det går, vi kommer att bli föräldrar, vi kommer få hjälp nu, du har ju egen äl, mensen är regelbunden, vi äter bra mat och tränar och är hälsosamma. Bla bla bla. Ja men tänk om ingenting spelar någon roll?!??

Ja alltså jag är så starkt emot babyshowers. Jag är av den åsikten att man inte ska bädda för ofött barn. Varför kan man inte fira när bebisen väl kommit?

Mm det är stressande när man inte känner samma tillhörighet pga att man inte har barn. Jag lider med dig och jag önskar oss så mycket mer.

fannylinnea

Äldre 25 Apr 16:32

#450

Anonym (Tiden går och går) skrev 2019-04-23 22:51:37 följande:

Här har det varit natt svart ett tag och känner igen mig väl i det ni skriver. Jag försöker ömsom gräva ner mig i träning och kost ömsom i jobbet. Sambon blir frustrerad för jag jobbar så mycket men det är ett av få ställen jag slipper tänka och kan vara glad o h känna att jag bidrar.

Nu har jag dock fått besked att min letrozol kur verkar fungera och ska vänta på ägglossning första förmodligen sen vi börja för 15 månader sen. Inte jätte länge ändå så det kan ju gå bra...Men tror det inte riktigt än.

Det handlar ju bara om att ta sig igenom dagen, man gör det man måste för att försöka fokusera på annat. Skönt att letrozolen funkar! Håller tummarna för dig.

Själv är jag frustrerad. Jag skulle haft mens i måndags (22/4) men den har inte kommit. Testade negativt i morse med morgonurin. Inte ens ett liiiitet streck.

Min läkare hörde i alla fall av sig och sa att svaren från mina blodprov har kommit. Allt ser helt normalt ut - sköldkörtel, hormonell produkton, ägglossning. Det var ju skönt i alla fall. Men förstår inte, min mens brukar alltid vara som en klocka.

fannylinnea

Äldre 25 Apr 18:32

#452

lilagrodautanben skrev 2019-04-25 18:29:54 följande:

Tre ägg och ovitrelle och nu försök 22 efter mitt 11 missfall som jag blöder ut nu... orkar inte mer

Vet att jag nyss svarade i en annan tråd men du ska ha all kärlek och stöd som finns. Jag lider med dig.

fannylinnea

Äldre 27 Apr 07:18

#471

lilagrodautanben skrev 2019-04-26 14:14:18 följande:

Har fått tid till Marie den 3e nu så ska ta tåget ner :)

Stort lycka till <3 Hoppas att du får bästa tänkbara hjälp!

fannylinnea

Äldre 29 Apr 13:12

#476

Anonym (Artur) skrev 2019-04-27 08:09:06 följande:

varför ger ni inte upp? Kanske om ni slutar försöka så mkt så händer det.

Att säga sådär är ungefär som att säga åt oss att sluta andas.

fannylinnea

Äldre 21 Sep 10:41

#519

Rosarosorochtee skrev 2019-09-13 16:11:46 följande:

Hej på er.

Det var länge sedan jag var inloggad här. Har fått besked om att jag och min man inte kommer att kunna bli gravida på "naturlig väg"

Jag själv är fertil och "fullt fungerande". Däremot har min man fått veta att han har få spermier.

Vet någon hur prognosen ser ut där, känner ni någon i samma situation som genomgått ivf? Eller ni själva? Idag fick jag mens och även om jag var beredd på det så gör det mig fortfarande otroligt ledsen. Vi har försökt i 1,5 år.

Hej!

Beklagar det tråkiga beskedet. Vi är i samma situation som ni.
Jag är precis som du fertil och fullt fungerande, men min sambo har få spermier och lite slöa. Vi fick remiss till IVF-klinik i tisdags.

Läkaren förklarade att det inte är omöjligt att bli gravid på naturlig väg - "det krävs ju egentligen bara en spermie". Men det är väl inte så sannolikt att det händer. Hon sa att det aldrig finns några garantier, men att hon anser att vi har goda chanser att lyckas med ivf. Som jag förstod det är det bättre att det är "fel" på mannen än på kvinnan. För det är ju inuti kvinnan som embryot ska fästa och växa.

Jag har pratat med par i min omgivning som jag vet har genomgått ivf. Och jäklar, när man börjar att prata om det inser man att vi är MÅNGA som sitter i den här båten. Hos ett par var det "fel" hos båda. Kvinnan hade endometrios och mannen hade dåliga spermier. De har två fullt friska barn idag, båda kom till via ivf. Och en gammal kollega till mig lyckades på fjärde försöket. Och då var hon även 35+ år. De hittade inget fel på henne men hennes man hade väldigt slöa spermier. Hon blev gravid de första tre gångerna men det blev missfall. Men på fjärde försöket lyckades det. Med ett emryo som legat i frysen i ett år :)

Fastän vi fick reda på i våras att min sambos spermier inte var så bra, så gråter jag också varje gång mensen kommer. Man lever ju verkligen på hoppet in i det sista. Det spelar ingen roll hur mycket man intalar sig själv att mensen kommer att komma, när den väl gör det så brister det. Och det är okej att man blir ledsen. Jag tror verkligen på att inte hålla känslorna kvar i bröstet, låt dom komma ut.

Lycka till! ${#emotions_dlg.flower}$

fannylinnea

Äldre 22 Sep 13:15

#524

Pålandet skrev 2019-09-22 11:16:23 följande:

Vi har försökt i 1,5år och de hittar ingen anledning. Väntar på remisstid i höst men är orolig att vi ska få komma in för sent och inge få börja ivf innan årsskiftet. Har mått dåligt de senaste och har svårare att hantera stressen som lett till magkatarr.

Sen blev de inte lättare när min bästa vän som har ett barn sedan innan som också försökt precis skrev att hon plussa. Hon var den enda jag hade att prata med men nu är hon på andra sidan så känner att jag förlorat det med.

Någon här som också vill dela resan med någon som förstår hur det känns att leva i hopp och förtvivlans hela tiden.

Vi har försökt i snart två år och väntar på att få komma på ett första möte med en IVF-klinik. Remissen skickades i tisdags. Min sambo har för få spermier så vi har väl fått vår förklaring till barnlösheten.

Jag känner verkligen igen det där om att leva i hopp och förtvivlan. Fastän vi i våras fick reda på att sambons spermier inte var så bra, så hoppas man ändå varje månad att det kanske gått vägen ändå. Sen brister allt, igen, när mensen väl kommer. Min mens kom igår...

Jag tycker mig se gravidmagar och barnvagnar överallt jag ser mig om. Klarar det inte längre, det bara skär i hjärtat. Och nästan alla av mina vänner har barn eller är gravida, och jag kan knappt ens känna glädje för någon av dom. Känns som livet springer ifrån mig på något sätt.

Men nu försöker vi bara att tänka positivt och blicka framåt. Vi har redan kommit långt så det är INTE läge att ge upp nu.

Varm kram till dig.

fannylinnea

Äldre 25 Sep 00:27

#526

Pålandet skrev 2019-09-22 17:07:41 följande:

Vet precis hur det är med vänner och också arbetskamrater. Jag jobbar med bara kvinnor i åldern 21-35 så de flesta har minst ett barn och blir gravida. Jobbigt att känna att man hamnar efter.

Bra gjort art tänka positivt ????? jag har lyckta med det förr men nu är de kämpigare. Men man borde tänka framåt som du skriver för snart kanske man får hjälp.

Skönt att få skriva till någon som vet hur det känns. Tack för ditt svar ??Kram

Å det måste vara riktigt slitsamt, att nästan ständigt bli påmind. Att jobba bara med kvinnor i den åldern.

Ja alltså... Vi försöker att tänka positivt. Men det är klart att det inte går många gånger... Typ som idag, har varit ett vrak idag. Bara gråtit konstant nästan och känt mig totalt orkeslös. Men ändå gör man ju allt för att hämta kraft att orka, fortsätta kämpa på. Försöker tänka acceptans... Det år såhär det är, vi kan inte förändra situationen - det här är våran kamp. Det finns ett citat som låter typ såhär: ?Ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, kraft att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden?. Jag brukar försöka att tänka så.

fannylinnea

Äldre 3 Oct 10:45

#532

Rosarosorochtee skrev 2019-10-01 03:05:16 följande:

TACK för att du svarade. Det känns skönt att inte vara ensam ?

Ingen orsak. Jag vet själv hur skönt det är att få ett svar, bara ett litet, efter att man öppnat upp sig. Du är inte ensam <3

fannylinnea

Äldre 3 Oct 10:57

#533

Anonym (2årärlänge) skrev 2019-10-03 06:59:38 följande:

Vill göra ett inlägg fastän jag är gravid i 6mån efter ivf. Jag tycker fortf det är jobbigt när folk blir gravida, spec hoppsangraviditeter några månader efter folk träffats. Kan fortf känna den där utanförkänslan att inte höra til även trots att jag äntligen fick öppna dörren till preggovärlden åtminstone!

Känns ibland som att man hade behövt lyckas "naturligt" hemma För att helt kunna känna sig som andra..

Jag kan förstå att du tänker som du gör. Nu är jag ju inte gravid... Men om jag blir det så kommer jag nog också att känna så. Du vet ju vad ni har i bagaget, och du vet ju allt vad ni gått igenom för att ens bli gravida. Det är nog ganska naturligt att det kan sticka lite i ögonen när man hör om hoppsangraviditeter hos par som känt varandra i tre månader, när man själv har kämpat i år.

fannylinnea

Äldre 3 Oct 18:38

#535

Anonym (2årärlänge) skrev 2019-10-03 16:03:33 följande:

Jo man får väl bara lyssna på det och tänka att runt en faktiskt inte vet om ivfen och då kan jag ju spela normal även om jag tycker man ska öppna upp samtalen om ofrivillig barnlöshet... Är bara skönt att få lämna det när man kan..

Jag håller med... Tycker också att man ska öppna upp för samtal om ofrivillig barnlöshet. Det är så många som verkligen tar det för givet. Men samtidigt är det ett ämne som i alla fall för mig känns så oerhört privat. För det är inte lätt att prata om. Det river upp mycket tankar och man vill väl kanske inte dela med sig så frikostigt till vem som helst. Och som du säger, det kan ju vara skönt att bara få vara en i mängden ibland, vara en av alla dom som bara enkelt blev gravid. För så länge du inte säger något är det ju ingen som kommer att tro att "hon där, hon har säkert genomgått en ivf".

En tråd för oss frustrerade som försöker och försöker

INNEHÅLL