fannylinnea skrev 2019-04-20 15:51:06 följande:
Hej.
Det känns som att jag snart kommer att explodera av frustration.
Jag och min partner är 27 år och vi har försökt i ett år. Ingenting har hänt. Är sååå barnkär och allt jag vill i detta enda liv är att bära ett barn. Att bilda familj med mannen jag älskar. Har alltid sett mig själv som en mamma. Jag känner mig verkligen som en mor utan barn.
Jag går bara runt och har en konstant känsla av att något är fel. För varje dag som går blir jag mer rädd att den här drömmen inte kommer bli sann.
Vi har ställt oss i kö till landstinget för att få utredning. Men vi klarade inte av att vänta, så vi tog kontakt med en privat klinik. Gynekologen konstaterade att jag hade ägglossning, men blev lite bekymrad när hon tittade på den andra äggstocken och konstaterade blåsor (hade inte haft ägglossning månaden innan).
Mensen kom tyvärr och hon skrev ut letrozol till mig, skulle äta en kur på fem dagar. Förra veckan var jag och tog blodprover. Beräknad mens är på måndag 22/4.
Vet inte hur mycket mer jag orkar. Jag bryter verkligen ihop varje gång mensen kommer och bara gråter och gråter och gråter. Mannen försöker trösta allt vad han kan, men det tröstar mig inte längre. Jag börjar bli en sån sorgsen människa som inte kan känna glädje i något snart.
Pratar med min man om detta varje dag och han ser hur jag lider, han lider också men försöker att vara positiv för min skull. Men man måste inte vara så jävla stark hela tiden.
Finns det någon där ute som är i samma sits som mig? Hur gör ni för att ta er igenom dagen? Hur hanterar ni sorgen?
Varm kram till alla ni som kämpar.
/L
Det är en vidrig situation att vara i. Man kan prata med vänner eller familj som säger att de förstår, men de gör inte det. Dom kan omöjligt förstå. Det gör så förbannat jävla ont och man kan inte på något sätt bli av med smärtan. Tro mig, jag vet. I 2 1/2 år har jag gått med dessa tankar och den där konstanta smärtan, och värst av allt ovissheten. Den är nog värst. Har tänkt ofta att jag skulle klara av att vänta 2, 3 år om man bara visste att det skulle funka någon gång.
Det enda jag kan råda dig är att försöka fokusera på det du har, försöka se det fina i din och din killes relation och uppskatta allt annat som faktiskt är bra. Och försöka, även om det är svårt, att sysselsätta dig så du inte kan sitta hela dagar och tänka på barnlösheten.
När vi försökt i ett år trodde jag att jag inte skulle klara mer, men man gör det, för man har inget annat val. Det enda som finns att göra är ju att fortsätta.
Prata med andra här på forumet, det finns många grupper med mycket stöd från kvinnor som verkligen vet vad du går igenom. Det är ett fantastiskt community med kunskap och omtanke!
