En tråd för oss frustrerade som försöker och försöker

Håller med! Närmar oss också 2 år förutom ett missfall på vägen i v8. Snacka om bitter man blev efter det. Ska tydligen både ta länge + gå åt helvete! Vi får iaf fortsätta utredningen men ska inte ens skriva hur många timmar vi måste åka bil för ett läkarsamtal och en spolning.

Var glad om ni bor i normala städer som har sjukvård!

Förstår det måste vara jävligt o se råkade graviditeter. Då känns det ju verkligen som att vissa inte är "värda" att få samma sak. Jag har undvikit jättemånga, det är ok! Blir svårare ju närmare man är men bekanta och yttre kretsen vänner är bara att stryka bort! Om jag har fått mens nyligt träffar jag definitivt inte nån med barn.

O känner igen att man känner sig som en steril looser både på jobb och i bostadsområde. Vill bara spy på folk som går runt med barnvagn medans jag knappt klarar en lunch hemma utan att gråta innan jag ska tillbaka till jobbet. Det här är lätt det värsta jag varit med om i livet (inräknat då att det är så utdraget över tid, det är ingen konkret sorg man kan hantera på riktigt)...

Nu tycker jag alla med 0 barn ska få gå före i graviditetskön, men verkar ju inte finnas en sån ????

Håller med. Det är så jävla nedbrytande att leva i 2 veckors cykler månad efter. Det läskiga är att man på mensdagen får så svarta känslor, typ nu är det ingen idé med nånting förrän nästa ägglossning. Stackars min sambo säger jag! Det enda som betyder nåt i livet är ett +, helt sjukt..

Ibland slår det mig att tänk att de flesta faktiskt inte går igenom det man går igenom nu. De flesta plussar faktiskt inom ett år och de flesta graviditeter blir inte ett missfall. Man är så inne i det tunga så min världsbild just nu är: Hur fan lyckas folk bli gravida och hur kan den stanna där i 9mån och inte bli ett missfall?? Ens världsbild är ju väldigt förvrängd just nu.. =(

Håller med dig där. Jag trodde man skulle ha 2 barn vid 30. Men vi började när jag var 31. Och lyckas det inte nu i feb så blir det mest troligt inget barn på HELA 2019 heller. Det är så jävla tragiskt. Man gick in i 2019 med samma bajskänsla som 2018 slutade med. Ett skitår övergick i ett nytt kanske-skitår.

Men imorgon blir det lång roadtrip för spolning och läkarsamtal (då har vi båda lämnat alla prover för nu).

Så hur äggledarna verkar är väl sista pussebiten innan vi får höra vad de tycker. måste vi försöka ett halvår till då vi faktiskt plussat en gång eller tycker de vi ska gå på ivf då vi nu hållt på sen april 2017.

Känns konstigt att äntligen få träffa fertilitetsläkaren tillsammans. Är så jävla trött på den här situationen som blivit alldeles för långdragen. Om jag inte är gravid innan november hinner jag bli minst 33 innan ett barn kommer!!!! Om det ens kommer. Min skräck är att om vi ens plussar blir det kanske missfall igen och då förlängs allt ännu mer. Det känns så horribelt nu så jag vet inte. Inte länge kvar till 35 och då rasar ju fertiliteten. Är oändligt stressad.

Har sagt till min sambo att om vi lyckas få ETT barn kommer jag aldrig vänta med att försöka för 2an. Hade kört direkt...

Så var cykeldag 30 här och här precis gjort ett gravtest. Fett jävla NEGATIVT. Att jag ens hoppas. Känns så jävla uppgivet och sorgligt. Vi är snart inne på 2 års försök och jag haatar att min kropp inte vill detsamma som min själ och mitt hjärta vill. Fy va jag just nu bara är ledsen och uppgiven.. livet är så fruktansvärt jävla orättvist

Hur många dagar är det längsta ni gått över bim för att sedan få mens? Jag är på dag 14 nu, testen är negativa.

Dagens :)

varför ger ni inte upp? Kanske om ni slutar försöka så mkt så händer det.