Hej!
Jag hoppar in här om det är ok. Skriver mer sen, men vi har försökt i över ett år nu (tror vi är inne på 15:e försöket) men fortfarande inte lyckats. Vi har ett barn sen tidigare och då var det lätt som en plätt att bli gravid men syskonverkstaden verkar omöjlig. Är så ledsen och frustrerad och håller på riktigt på att bli galen så jag behöver verkligen en sån här grupp!
Hej!
Jag hoppar in här om det är ok. Skriver mer sen, men vi har försökt i över ett år nu (tror vi är inne på 15:e försöket) men fortfarande inte lyckats. Vi har ett barn sen tidigare och då var det lätt som en plätt att bli gravid men syskonverkstaden verkar omöjlig. Är så ledsen och frustrerad och håller på riktigt på att bli galen så jag behöver verkligen en sån här grupp!
Har redan vinkat på er, tänkte berätta lite om mig nu. :)
Är 33, sambon 34. Har en dotter som är sex år. Var inget problem att få till henne, blev på andra försöket. Kort därefter berättade min sambo att han inte vill ha fler barn. Var en total chock, vi hade inte direkt diskuterat antal tidigare men jag var själv helt inställd på i alla fall två barn. I flera år försökte jag övertyga honom och när det inte gick försökte jag acceptera läget, blev sedan deprimerad och slutligen gick vi i terapi tillsammans pga detta. Vi kom fram till att vi måste enas om något eller så skulle vi bli olyckliga och kanske dela på oss (till saken hör att vi i övrigt har ett väldigt bra förhållande). Sambon tyckte därför att vi ändå ska försöka att få ett barn till, han resonerar som så att han aldrig kommer att ångra det barn han fått men att jag kommer att ångra att jag inte fick ett till. Så så sjukt romantiskt är det för oss i vår bebisverkstad! En (jag) som längtar och håller på att förgås varje månad i denna eviga väntan och en (han) som i smyg andas ut varje gång min mens kommer...
Vi har försökt ca 15 gånger nu (har tappat räkningen). Jag tillhör väl den "lyckliga" skara där inget är fel. Jag har ganska regelbunden mens, jag känner otroligt tydlig exakt när ägget släpper vilket är varje månad i princip. Jag har normalt bmi och tränar regelbundet, äter varierat osv. Vi ligger allt vad vi kan när det behövs. Men plusset kommer inte. Jag har varit hos gyn och undersökts och allt ser fint ut. Jag har visserligen bara en äggledare men det ska inte spela så himla stor roll vad jag förstått.
Jag håller på att tappa fattningen. Det här med tid är relativt. Har skummat tråden och sett att några av er har försökt betydligt längre. Vilka kämpar ni är!! Jag känner dock att min resa började mer än sex år sen. Enda sen dess har jag kämpat med att få min sambo på samma bana, försökt acceptera att det inte blir fler osv. Och när vi väl försöker och jag trodde att NU händer det så ska det såklart inte gå! Varje gång mensen kommer så stänger jag in mig på toa och ligger i fosterställning på golvet och gråtskriker in i ett ihopvirat badlakan. Jag kan prata med min sambo men känner inte att det hjälper när han egentligen är nöjd som det är med vår dotter. Så därför bär jag det mesta ensam tills ibland när bägaren rinner över och jag bannar honom för att det aldrig går... Stackarn. Han har ju rätt till sina känslor och jag respekterar verkligen hans ställning i det hela.
Oj nu blev ju detta sjukt långt och det känns som jag fortfarande har så mycket jag behöver få ur mig och diskutera med er... Hoppas att 2019 är året då våra drömmar besannas!
Jag väntar förresten på bim nu, är knappt en vecka kvar. Känner att jag mått lite småilla i ett par dagar nu och har konstiga känslor där nere, typ spänner/drar lite. Men jag vet inte hur många gånger jag haft alla möjliga symptom och ändå kommer den där jävla mensen så vågar inte hoppas ändå...
Är jag ensam om att inspektera flytningar, checka känslan i bröstvårtorna, stämma av storleken på boobisarna, kolla tempen stup i kvarten, analysera varje mysko känsla i magen osv osv osv minst 100 ggr om dagen mellan äl och bim....? Varför gör man så mot sig själv?
Hej!
Här är en till som försöker med barn nr 2 (3 egentligen om man ska räkna med änglabarnet <3).
Vi har försökt snart i ett år... Jag tror dock jag har ärrvävnad i livmodern efter två skrapningar under samma dag.. därför det inte händer något men jag vet att jag har ägglossning! Så frustrerande.
Drygt ett halvår efter vår jobbiga 21veckors aborten med tillhörande skrapning fick jag reda på att min chef och syster väntade barn. Då kraschade jag... Så nu är väntan varje månad på ägglossning en evighet!
Har redan vinkat på er, tänkte berätta lite om mig nu. :)
Är 33, sambon 34. Har en dotter som är sex år. Var inget problem att få till henne, blev på andra försöket. Kort därefter berättade min sambo att han inte vill ha fler barn. Var en total chock, vi hade inte direkt diskuterat antal tidigare men jag var själv helt inställd på i alla fall två barn. I flera år försökte jag övertyga honom och när det inte gick försökte jag acceptera läget, blev sedan deprimerad och slutligen gick vi i terapi tillsammans pga detta. Vi kom fram till att vi måste enas om något eller så skulle vi bli olyckliga och kanske dela på oss (till saken hör att vi i övrigt har ett väldigt bra förhållande). Sambon tyckte därför att vi ändå ska försöka att få ett barn till, han resonerar som så att han aldrig kommer att ångra det barn han fått men att jag kommer att ångra att jag inte fick ett till. Så så sjukt romantiskt är det för oss i vår bebisverkstad! En (jag) som längtar och håller på att förgås varje månad i denna eviga väntan och en (han) som i smyg andas ut varje gång min mens kommer...
Vi har försökt ca 15 gånger nu (har tappat räkningen). Jag tillhör väl den "lyckliga" skara där inget är fel. Jag har ganska regelbunden mens, jag känner otroligt tydlig exakt när ägget släpper vilket är varje månad i princip. Jag har normalt bmi och tränar regelbundet, äter varierat osv. Vi ligger allt vad vi kan när det behövs. Men plusset kommer inte. Jag har varit hos gyn och undersökts och allt ser fint ut. Jag har visserligen bara en äggledare men det ska inte spela så himla stor roll vad jag förstått.
Jag håller på att tappa fattningen. Det här med tid är relativt. Har skummat tråden och sett att några av er har försökt betydligt längre. Vilka kämpar ni är!! Jag känner dock att min resa började mer än sex år sen. Enda sen dess har jag kämpat med att få min sambo på samma bana, försökt acceptera att det inte blir fler osv. Och när vi väl försöker och jag trodde att NU händer det så ska det såklart inte gå! Varje gång mensen kommer så stänger jag in mig på toa och ligger i fosterställning på golvet och gråtskriker in i ett ihopvirat badlakan. Jag kan prata med min sambo men känner inte att det hjälper när han egentligen är nöjd som det är med vår dotter. Så därför bär jag det mesta ensam tills ibland när bägaren rinner över och jag bannar honom för att det aldrig går... Stackarn. Han har ju rätt till sina känslor och jag respekterar verkligen hans ställning i det hela.
Oj nu blev ju detta sjukt långt och det känns som jag fortfarande har så mycket jag behöver få ur mig och diskutera med er... Hoppas att 2019 är året då våra drömmar besannas!
Mens igen! Jäkla skit. Kommer nu testa rosenrot igen, bidrottninggele och även Bisolvon. Hoppas jag får äl snart igen!
Inne på elvte försöket denna månad (mars)
Vi är 30 år gamla, blev gravida för ett år sen och 3 månader. Fick avbryta pga missbildningar i vecka 14.
Efter det blev vi gravida direkt efter och fick missfall.
Nu har det gått 11 månader och ingenting har hänt sen dess och jag ska ringa och boka tid för utredning då jag börjar misstänka att något är fel. KanSke inte ens har ägglossning då jag aldrig har såna flytningar. Har tagit äl test inland men det kostar mycket pengar i längden. Aldrig fått ett tydligt starkt som kontrollstrecket, men har tänkt det starkaste har räckt o att kanKe det inte blir starkare än så. Men när inget händer så börjar man ju undra och det är påfrestande stressande och ledsamt varenda månad. Eftersom man har alla gravid symtom innan mensen varenda gång också illamående huvudverk molvärk sen äl (går efter en app) och allt det där ..
Var på ett besök hos gyn för några månader sen och hon sa allting såg fint ut, och att jag skulle ha äl snart, trots att jag sa nej jag ska ha mens om fyra dagar. Nej jag ser en äggblåsa som hånler på mognar så du har äl snart sa hon. Men jag fick ju rätt och hade mens efter fyra dagar. Så man undrar ju va sjutton som är fel!
Det är slemlösande och gör så spermierna hittar rätt enklare :). Äts några från några dagar före ägglossning. Om man googlar bli gravid med Bisolvon blir det tydligt att det hjälpt väldigt många :)
Tre dagar kvar till bim. Tempen har gått ner och jag känner det typiska mensmolandet. Jäkla skit! Blir mest arg på mig själv som hoppats och mitt beteende med att analysera varje tveksamt tecken. :( varför misshandlar man sig själv så här varje månad?
Läser om era frustrationer och kan bara instämma i tankegångarna. När mensen kommer varje månad försvinner näst intill min livsgnista för en dag. Jag förvandlas till ett labilt monster och har tom sjukat mig en gång för att jag inte pallade ur sängen. Vi började 2017. Nu är det 2019. Efter att längtat, kämpat kämpat och åter kämpat i fem år för att antingen sambon ska ändra sig eller för mig själv att acceptera och så när vi ÄNTLIGEN ska försöka så händer ingenting. Det känns som en dubbel käftsmäll. Eftersom han eg är nöjd som det är så känner jag inte att jag vill söka hans tröst när allt är svart. Han finns där om jag vill, men för mig kan jag inte dela smärtan med honom då och därmed bär jag på så mycket ensam.
Bim imorgon. Nästan glad över att jag är hemma och sjuk just nu, då slipper man bryta ihop på en toa på jobbet iaf när mensen kommer. Alltid nåt. :/
Åh förstår hur ensamt det måste kännas. Var i ett långt förhållande tidigare där jag längtade så oerhört efter barn och han inte var redo. Han lurade mig dessutom och sa att jag kunde sluta med piller så fick det bli när det blev, utan aktiva försök, men så började han dra ur den istället. I slutändan var det mycket därför vi inte höll och jag kände att jag slösat bort flera år där. Nu menar jag verkligen inte att du gör det, men jag förstår verkligen hur ensam man känner sig. Jag är extremt tacksam över att min sambo vill lika mycket som jag, för jag vet hur det känns när det inte är så. Skickar dig massa kramar <3
Och där kom mensen. :( Kommer aldrig nånsin bli gravid.
Jag och min man är inne på 8e försöket nu. Mensen är försenad med 4 dagar med testen visar negativt. Så otroligt handikappade att gå och vänta och vänta och vänta......livet ställs på paus.
Vi är inne på 20 försöker och 9 missfall. Fick detta idag. Vad tror ni?
Är det inte helt fantastiskt hur kroppen fungerar? Förra veckan ringde jag för att få hjälp med att få igång mensen igen. Fick en tid i mars som jag idag fick ringa och avboka för att igår kom mensen av sig själv! ÄNTLIGEN kan jag ta letrozol!
Kunde inte få någon tid för kontroll runt cd 12 eftersom de är fullbokade ett tag framöver, så jag kommer nog använda de äl-tester jag har hemma. Nu hoppas vi på det bästa!
Jag använder CBs digitala ältester. Där är det glad gubbe eller inte, så slipper man anslysera hur starkt strecket är.
Någon som ser?
Är på bim + 10 och testen är fortsatt negativa. Är förvirrad
Har varit och hälsat på en vän som är höggravid. Tyckte det va så jobbigt när hon blev gravid för vi har varit i liknande situation att vi har barn men mannen vill inte ha fler sen. Har varit en tröst på nåt sätt att hon har haft det kämpigt som jag. Absolut är jag glad för hennes skull men det var ändå så smärtsamt när till och med hon blev gravid. Hur som helst så fick hon ner mig på jorden lite. Sa att jag inte skulle ge upp. Hon har bara äl ca 2 gånger om året, är 38 år och har bara en äggledare och äggstock. Ändå lyckades hon bli gravid till slut. Ger mig ändå lite kraft att fortsätta kämpa. Nån gång ska det väl bli?!
Jag närmar mig förresten också äl. Min första fertila dag idag. Äl blir nog på onsdag gissar jag.
Dagens :)
Ägglossningstider. Känner jag min kropp rätt så blir det glad gubbe på ältestet imorgon. Vi borde ligga järnet nu men sambon gjorde jordärtsskocksoppa idag och nu har vi båda världens magknip. Har sällan haft så ont i magen som nu, påminner nästan om förvärkar huuu!! Så blir nog inget nuppande idag :( kan ju låtsas att jag är gravid för magen är så spänd som i sjunde månaden :O