Ok, så då spelar det ingen roll ifall man har försäkring innan tex KUB och Nipt eftersom försäkringarna har undantag för dom diagnosers man kan se där menar du?
Känner att vi måste läsa på mer helt enkelt...
Ok. Tolkade ditt inlägg som att vissa diagnoser är undantagna ersättning oavsett när man tecknat försäkringen, alltså att man aldrig får ersättning för just dom diagnoserna.
Det syns jättetydligt på mig. Är bara i v. 15 men har en liten kula som gör att inga jackor går att stänga. Har börjat framhäva magen, då jag bara såg stor ut i stora kläder. Måste ha gått upp 8 kg redan, minst. Trots att jag inte ändrat kost, mer än att sluta äta sötsaker, mår illa av det. Jobbar hemma på gården i stall, så är i ständig rörelse. Var hos bm igår, min livmoder är redan över naveln, så därför syns det mer. Jag är glad för det. Träffar jag personer som jag känner säger de grattis och när jag berättar att jag bara är i v15 stirrar dem på mig "kan man ha en sådan kula redan?". Första barnet också. Tydligen var det lika för mina systrar, mamma och mormor. Antar det till viss del är ärftligt? Nu har jag sett vår tjej 4 gånger, nästa gång är RUL, ifall jag inte blir nojjig och bokar ett privat ul till, eller om jag får göra ett TUL när jag träffar läkaren på specialist mödrarvården. Vill bara känna sparkar nu! Har ej gått ut på sociala medier om graviditet, kanske inte ens gör det. Men alla vänner och de i min familj vet samt de jag träffat på vägen. Jag tycker man ska göra det som känns bäst, vill man berätta:go for it, men vill man inte behöver man inte.
På tal om vad man får äta och inte äta, hur förhåller ni till olika nivåer av alkoholfritt? Räknas ju som alkoholfritt upp till 0,5%. Jag drack såna öl ibland i början av graviditeten men jag blir mer och mer nojig och köper nästan uteslutande 0,0% nu. Men hur noga kan det vara?
Å har du nån källa på riskerna i danmark? Inte för att jag skulle våga dricka ett glas vin men blir nyfiken :)
Men då behöver jag inte vara så nojig iallafall, och definitivt inte ha dåligt samvete över att jag druckit 0,3% vid några tillfällen.
Min barnmorska så till mig att inte lägga för mycket vikt vid kostråden, de är ju bara just råd och inte ett måste. Hon sa att det som är avgörande är att man undviker alkohol, tobak och droger. Så jag tänker att man får vara snäll mot sig själv och äta det som funkar och inte tvinga i sig saker som man har avsmak för. Såklart vill man äta bra för bebisen och sig själv men det ska inte bli på en nivå att man mår dåligt över vad man äter eller inte äter.
Ni som har barn sedan tidigare minns ni hur rörelserna var i början?
Jag har ju känt rörelser i ca 1.5 v nu (är i v 16+4 nu). Först var det som jag beskrev som "bubblor som spricker" eller nån som drar lite försiktigt med ett finger mot insidan av magen...
Det är ju inte rörelser riktigt varje dag nu i börja och inte heller HELT säkert på nåt sätt eftersom det inte är kraftiga sparkar, så det gör mig lite osäker.
MEN det som jag inte minns var såhär tidigt, utan att sparkarna kom före, är att jag känner att bebisen RÖR sig! Alltså sådär som det kan vara typ i slutet när hela magen gungar när de vänder på sig... men såklart inte så, men känns som ett "nervöst kittel" i nedersta delen av magen. Som ett hejdlöst sprattel under kanske 30-45 sekunder. Känns jättekonstigt!! :o
Hur hade ni? Hade ni riktigt sparkar innan ni kände att bebisen verkligen RÖRDE sig!? Är lite orolig att detta ska bli ett GALET aktivt barn, precis som barn nr 2 jag har här hemma!! haha haha
Alltså jag är rätt säker på att det är bebisen, eller jag ÄR säker på det. Det konstiga är bara att man känner så mkt rörelse såhär tidigt och inte bara nån "förnimmelse" eller nån lite lätt spark eller fladder.
För mig känns det mest när jag sitter lite ihopkrupen. Typ trycker ihop magen lite som är jag kör bil eller sitter och lutar mig över bordet när jag äter...
Minns inte att jag gjorde det så tidigt förut. Känner typ att hen vänder sig helt som om hen slår volter men såklart inte så starkt eftersom bebisen fortfarande bara är typ 15-17 cm lång...
Hej alla tjejor!
Härligt att läsa att alla RUL hittills varit bra. Så skönt att ha en milstolpe avklarad. Jag gjorde RUL i v. 19 och allt såg bra ut, dock tog det över 80 min och två försök innan bm fick se allt hon ville se. Min lilla tös ville inte vara stilla eller så låg hon konstigt. Men allt är bra, hon brås nog på sin mor. Haha. Inte pappa i alla fall.
Det här med vikt. Jag har under 10 år kämpat för mitt liv på grund av svår anorexi. Blev gravid nästan direkt efter senaste slutenvården. Min vikt var då 51 kg. Idag i v. 21, väger jag minst 65 kg. En enorm viktökning på min lilla kropp. Får kommentarer om hur stor jag blivit om magen och inget passar längre. Trots att jag lever ett aktivt liv och äter bra, så har vikten skenat. Har lovat mig själv att inte ha några restriktioner eller tvång att röra på mig mer. I Mitt nya liv finns ingen ätstörning. Jag har samlat på mig väldigt mycket vätska, min kropp "hamstrar" för att klara av att ge livet i mig näring ifall sämre tider uppstår. Men för mig, som vid denna tid förra året vägde ca 37 kg, är detta fruktansvärt jobbigt. MEN det är självfallet värt det! Byter inte ut min situation för något i världen. Men det ena har ju inte med det andra att göra, om ni förstår vad jag menar? Är enorm tacksam för livet i mig, men tankarna och känslorna kring kroppen finns ju där ändå.
Många lugnar mig med att "du kommer tappa allt snabbt när hon är ute, amningen kommer göra att allt ramlar av dig". Vilket är det sämsta en person lan säga till mig. Jag är nämligen svensk mästare i viktnedgång (skämtåsido) mina läkare säger att om jag får återfall, kommer jag kunna droppa 30 kg på fyra veckor, om jag ens överlever. Nu tänker jag inte förstöra allt jag kämpat för eller överge min dotter. Men rösten inom mig kommer skrika och få mig att må så dåligt. Jag kommer ha en sådan ångest och det kommer bli sjukt tufft. Det finns redan en krisplan men jag tror faktiskt inte att den kommer användas. Jag är så stark nu och är väldigt målmedveten. Min dotter överger jag inte och jag vill vara snäll mot min kropp som trots alla år av svält, gett mig ett barn.
Det är för mig en sådan tabu att prata om vikt gällande min graviditet för omgivningen. De anser att jag är otacksam och egoistisk. Men det är så svårt att gå från att hata sig själv så mycket att man kämpat för att svälta ihjäl, till att älska den innerligt och göra allt för den. Jobbigast av allt är att jag inte kan byta ut någon mat mot "nyttigare" alternativ eller börja träna, för då ramlar jag dit. Är som en nykter alkoholist och får inte ens ta en klunk vin, för då sveper jag flaskan.
Vill poängtera att jag är så lycklig och tacksam för barnet i mig, att jag skulle kunna gå upp 60 kg om det så krävdes, men att jag är otroligt rädd och brottas med min ångest. Jag skäms över det, men jag kan inte göra något åt mina känslor..
Han lämnade oss bara nån timme efter att jag skrev inlägget.
Lycka till allihopa <3
[quote=79703505][quote-nick]Anonym (chockad!) skrev 2019-06-20 08:36:44 följande:[/quote-nick]Har lagt på mig 2 kg på en vecka nu, utan att jag ätit något annorlunda än tidigare. Vad är "gränsen" för okej viktuppgång tro? Tänker på havandeskapsförgiftning när man går upp mkt på kort tid....Någon som vet?
Vet faktiskt inte riktigt vad som räknas som ?ok? viktuppgång. Kommer inte riktigt ihåg vilken vecka du är i nu men runt vecka 29-30 så ökar bebisen ca 200g /vecka och sedan om man samlar massa vatten som man kan gör nu när det är varmt och man är gravid så kan nog 2 kg vara ok. Men om du är orolig så skulle jag ringa bm och kolla med denne.
Själv så försöker jag hitta sätt att överleva den här hemska halsbrännan som har kommit. Vissa nätter är den så hemsk så jag vaknar och är påväg att kräkas. Någon som har några tips?
Har inte alls varit aktiv i tråden under min graviditet men jag har bf 1 september (har fått tre olika datum på tre ultraljud mellan 26 augusti och 1 september men det sistnämnda är från rul och det man går på).
Fler som har väldigt lugna bebisar i magen? Tycker det skiljer så himla mycket från min första, hinner nästan bli orolig, men vet ju med mig att jag upplevt det med den här sedan start. Jag känner den varje dag men den har långt ifrån samma kraft som mitt första barn. Vet inte om det kan ha att göra med att den ligger med huvudet neråt, att den inte riktigt når, samtidigt kan den ju ha ändrat läge sedan detta kollades i vecka 29 i samband med att jag hade väldigt onda sammandragningar (fick antibiotika mot uvi men vet inte om jag hade bakterier, bara att jag hade vita blodkroppar i urinen).
Kan du tipsa var du har köpt bebiskläder i ull? Letar som en tok efter såna.
Hej alla i gruppen.
Känns så häftigt att det snart är dags, håller på och fixar här hemma och började bädda vagn och sängen.
Men min fråga är hur gör ni med kudde/täcke?
Jag har köpt en sån pandakudde, som just nu ligger i vagnen.
men vad ska man ha i spjälsängen? (Vi har bestämt att försöka få henne att sova i hennes sängen bredvid oss) sen vet man aldrig hur det blir. Men vi utgår därifrån. Hade ni någon kudde? vilken i så fall? Hört att man i så fall ska ha en platt, kollade på en från Rätt start. Men tyckte inte den var så himla platt? Men den kanske räknas som platt?
Andra tips på vad/hur ni har bäddat åt era barn i spjälsäng/vagn?
Okej det var både bm och läkare som sa så till mig så jag vill inte chansa iaf.
Mest eftersom jag ska snittas och inte vill komma in och vara öppen 8 cm och inte kunna snittas.
Jag är förlossningsrädd och därav snittas jag så därför vill jag inte att förlossningen ska ha kommit igång ordentligt.
Nr 2 är att jag är snittad 2 ggr innan och operarad utöver det i livmodern vilket gör att jag är rädd att få värkar så att livmodern inte ska "hålla" av värkarna.
Var hos bm i dag för kontroll v 36...
Magen växer sakta men den är liten fortfarande. Bebisen beräknas kanske väga 2.8-2.9 kg när den kommer ut 10 dagar för tidigt.
Frågade om det där med värkar. Hon sa åk in så fort du känner något som är det minsta regelbundet eller att det kommer ofta... för bättre att du åker in en gång öfr mkt och de får skicka hem dig än att värkarna kommit igång för mycket.
Hon sa att hon trodde kanske att bebisen inte håller sig inne till snittdatumen men vore ju bra med tanke på att den troligtvis är liten.
Hon sa att den fortfarande har väldigt mkt plats eftersom den är så liten men huvudet ligger rejält fixerat och med tanke på att jag känt mig "annorlunda" senaste veckan och haft värkar så verkade det lite "tveksamt" att jag skulle klara 3 v till..
Gått upp 4 kg enligt mvc:s kontroll, blodtryck har gått upp lite nu så är "normalt" på 120/70 nu. Ingen protein i urinen. 120 i blodvärde. SF mått på 27 i v 35+1. Så ligger ganska långt under lägsta kurvan, men gått lite uppåt i alla fall.
Jag har "tur" med sömnen än så länge med min tös. Hon har i princip alltid sovit på natten, med några uppvak för amning. Dock var hon lika lugn i magen på natten, kände ju typ aldrig av henne nattetid.
Vi har dock aldrig låtit henne samsova med oss. Utan hon fick direkt, på BB, ligga själv, i sitt nest. Hemma i en bedsidecrib. I perioder har hon ju haft svårare att somna och stundtals har hon haft mycket kvällsoro. Men tycker nu att jag börjat få in rutiner och lärt mig att läsa av henne. Blir hon för övertrött, så kommer hon upp i varv och är svår att få att somna. Vi söver aldrig utan lägger ner henne själv och stoppar in nappen 1000 ggr ibland, samt har en kudde som lyser och spelar lugna ljud. Tillslut somnar hon, kortare tid för varje dag. Vi lägger henne. Ca 19.30 men ammar henne runt 21.30 när jag lägger mig, för att hon ska sova hela natten. Så senaste veckan har hon sovit mellan 19.30-06.00 med en amning runt 21.30-22.00, i eget rum. Är själv lite "chockad" över detta, att hon kan sova helt själv utan mamma och pappa. Men hon sover mycket bättre själv. Vaknar hon, är vi snabbt där.
Hennes sovtider är ungefär :
06.00 vaknar och ammar, sover till ca 8.30-9.00
10.30-11.30 sover
13.00-15.00 sover
17.00-18.00 sover
Ca 19.30 lägger henne.
Mellan sovpauserna så får hon sitta i babysittern, babygymX2, magträning med spegel och ryggläge med en dosa som spelar och lyser. Jag förflyttar henne mellan dessa stationer när hon börjar bli lite missnöjd. Haha. Effektivt då hon blir trött och samtidigt får träna. Självklart myser vi också. När jag är i stallet så sover hon i vagnen, likaså sover hon ute minst 1 gång om dagen, hon älskar det. Då kan hon sova flera timmar om tiden tillåter.
Jag är så tacksam för detta och vet att vissa verkligen får kämpa och hejar på er. Dock är jag övertygad om att det går att lära alla barn att sova själv....vår tjej har ju aldrig blivit vaggad till sömns så hon vet ju inte ens om det. Jag har en vän som har mååånga barn så hon ger mig en massa tips. Ett av dessa är att "alla barn kan sova själv, men vissa är betydligt svårare att lära än andra". Eftersom hon har 10 barn själv, så tror jag henne. TRor jag INTE på att de ska skrika sig till sömns!!! MEN de får vara missnöjda och lite arga, skrika lite och så. Då går jag in och stoppar in nappen samt rör henne. Men säger inget. Pratar jag, är det kört. Blir hon för upprörd så tar jag upp och lugnar, för att sedan lägga ner igen. I början fick jag göra så hela tiden, men allt eftersom så blir det mindre och mindre. Sover hon och vaknar och hon inte ska sova mer, ropar jag att jag hör henne. Ibland kan man ju inte komma direkt. Hom blir sur, men inte ledsen då.
Det är sjukt svårt att ge andra råd, för alla barn ät ju olika. Jag är ingen expert utan har fått råd av min vän. Dock är rutiner A och O, för det lägger en bra grund och ger trygghet. Även för mig som mamma. Sedan kanske inte alltid de går att efterföljas, men tillslut sitter det. Jag älskar själv rutiner så det är mycket för min egen skull.
Vi gör alla så gott vi kan och tror det viktigaste är att man är trygg i det man gör. Bara DU känner ditt barn och hens behov. <3