Läs inte detta svaret om du äter eller är känslig..
Nej då de tror jag inte jag bajsar allt 1-2 gånger per dag. Men alltid typ när jag har mens så har jag den där bajskänslan typ första dagen och då har jag ont typ och vill bajsa hela tiden men det kommer ingen bajs fast de känns som man vill. Jätte märkligt jag vet. Även då bajsar jag ju :p men just känslan av att "det finns mer"
Men men. Förlåt för bajstalk. Haha!
Hmm Kanske dumt av mig att säga att jag inte hade några symtom...
Nu mår jag fasen illa HELA DAGARNA!! är det normalt?!?! Inte så jag kräks men sådär jobbigt illamående. går över när jag äter lite grann, men inte sugen på nåt. Någon som känner igen sig??
Börjar nog få lite ömma bröst också?! Så kanske kommer till slut, symtomen.
Någon som fått mf någon gång utan symtom resp mycket symtom (alltså åt nåt håll, inte sådär "vanliga" symtom utan extremt mkt eller inget?)
Jag tycker också frukt funkar bäst. Mackor kan funka ibland
Inte kräkts än men som du säger så bli det "attacker" ibland och då mår jag väldigt illa!! JAg har svårt för att kräkas så ska nog mkt till. Dock aldrig mått illa i en graviditet förut, eller mådde illa några dagar runt v 10 med min yngsta men det är ju ingenting...
Jag har varit lite rädd att kliva in i den här tråden efter att ha behövt kliva ur två liknande trådar det senaste halvåret. Men nånstans måste jag tillåta mig att hoppas.
Jag är 33 år, och min sambo yngre och vi önskar så mycket att det som nu fått fäste ska få bli vårt första barn.
Vi började försöka i maj och blev gravida nästan direkt, allt flöt på och efter att ha passerat vecka 12 och fått ett perfekt resultat på KUB så vågade vi äntligen pusta ut och berätta för alla. Men i vecka 16 gick mitt vatten och några dagar senare föddes vår lilla pojke och drömmen krossades. Var fast besluten om att bli gravid igen och det gick snabbt även nästa gång, plussade i början av december. Och precis när jag började känna hopp igen så började jag blöda på 5+3, och dagen efter var testet helt blankt. Jag trodde jag skulle gå under men insåg att då kommer jag aldrig få det jag vill, och så tog det sig direkt!
Även om oron inte tar över mig helt så är det så svårt för mig att tro att det ska bli nån bebis den här gången heller. Jag vågar inte längre tänka ?men vad är oddsen att det händer igen?, för vad som helst kan verkligen hända. Men även om jag inte vet hur det kommer gå så har jag lovat mig själv att njuta så länge det varar och tillåta mig att drömma, det är det enda jag vet med säkerhet att jag får ut av det här och det ska inte oron få ta ifrån mig.
Lägger in bilder på min hittills fina stegring (sista testet idag) vilket känns lugnande eftersom jag igår vaknade och var superorolig över minskande symptom. Idag är jag dödstrött, brösten spänner som bara den och jag har nån konstig huvudvärk och till och från stramar det i magen. 4+1 idag, så fortfarande väldigt tidigt.
En lång presentation men tror jag inte kan utelämna min historia då den färgar helt och hållet hur jag förhåller mig till det här. Men hej alla, hoppas vi får följas åt länge länge <3
Ideer om vad man kan äta när man mår illa typ HELA tiden!!!?? Frukt är det enda som jag känner mig lite sugen på, men kanske bra att äta nåt annat?! haha
Idag har jag en orosdag! Är i 6+6 idag och har känt mig piggare de senaste dagarna, sover bättre på natten och är inte lika illamående. Har lite växtvärk från och till men inte alls farligt, brösten ömmar men kanske inte lika mkt som tidigare.
Får tankar på att jag inbillar mig att jag är trött och lite illamående men att det egentligen avstannat och är ett MA...är verkligen inte alls lika trött som jag varit fram tills för några dagar sedan. Kanske är jag inte tröttare än jag normalt är efter en veckas jobb?
Är egentligen mest orolig för att det faktiskt dött och att jag sedan ska gå och tro att jag är gravid i 7 veckor till innan det konstateras på kub...
Är det normalt att det kommer och går och hur lång "uppehåll" av symptom är normalt?? Det är så jobbigt att vänta och räkna dagarna till nästa besök hos BM
Min graviditet i somras upplevde jag att dom flesta symtom var tydligast i början, första veckorna, men att det sen gick väldigt mycket fram och tillbaka. Ibland kände jag inget alls och ibland var det jättetydligt. Var superstressad i början men sen vande man sig.
Men känner du attt du inte klarar av att vara orolig i 7 veckor så boka ett privat vul, det gjorde iaf mig väldigt lugn.
Aaaah då förstår jag att du inte gör det. Jag är tacksam att jag fick det inbokad av bm i samband med inskrivning. Men så himla konstigt att ett ul ingår i basprogrammet överallt, då skulle antagligen många färre välja kub (i de fall det ingår).
Jag känner likadant, är också i 6+6 enligt sista mensen. Har bara ont i brösten. Hade växtvärk konstant fram till några dagar sen, nu kommer det då och då och jag går bara o väntar på att känna något för att få bekräftelse på att det händer något där inne. Tre veckor kvar till ul, inser att jag kommer oroa mig till dess.
Det finns det faktiskt
www.blimamma.se/grupper/t/3328
www.google.se/amp/s/niomanader.se/missfall/amp/
Den första är en tolkning av 4 studier, så inte en studie, men det sa läkaren till mig efter mitt ma också att de flesta missfall, även om de inte blöder ut förrän senare (MA) sker innan 7+0 sedan är det fortfarande en förhöjd risk fram till 12+0, men enligt honom iaf, så vet man ju oftast inte när de graviditeterna avstannade men ju längre man går desto tryggare är det. Jag ser på det så att risken minskar för varje dag som går, trots att jag haft ett sent ma, för att jag haft ett ökar ju inte risken för ett till liksom utan riskerna är ju lika fördelade på mig med