Bf September 2019

Idag har jag en orosdag! Är i 6+6 idag och har känt mig piggare de senaste dagarna, sover bättre på natten och är inte lika illamående. Har lite växtvärk från och till men inte alls farligt, brösten ömmar men kanske inte lika mkt som tidigare.

Får tankar på att jag inbillar mig att jag är trött och lite illamående men att det egentligen avstannat och är ett MA...är verkligen inte alls lika trött som jag varit fram tills för några dagar sedan. Kanske är jag inte tröttare än jag normalt är efter en veckas jobb?

Är egentligen mest orolig för att det faktiskt dött och att jag sedan ska gå och tro att jag är gravid i 7 veckor till innan det konstateras på kub...

Är det normalt att det kommer och går och hur lång "uppehåll" av symptom är normalt?? Det är så jobbigt att vänta och räkna dagarna till nästa besök hos BM

Tack för input, det hjälper så mycket att höra hur andra upplevt det!

Hade nog gjort privat vul om det fanns mer lättillgängligt, men det finns inte på min ort och ca 1,5 timmar i bil enkel väg till närmaste privata... Känns lite mastigt men kommer nog göra det ändå om oron ökar

7+0 idag. Gud såååå långsamt det går. Vul på torsdag.Innan dess så tror jag inte att det finns något i magen.

Några på mitt jobb har börjat spekulera i om jag är gravid och jag tycker det är SÅ jobbigt! Jag är i vecka 8-9 och har absolut ingen lust att dela detta med mina kollegor än, speciellt inte kollegor som inte ens är på samma avdelning som jag. De har alltså först diskuterat detta med varandra för att jag var hemma med magont en dag (hade ätit mat som min mage inte klarade av, så inte ens gravidrelaterat) och sedan frågat mig rakt ut och sagt att de inte tror på mig när jag säger nej. Blir så frustrerad och vet inte hur jag ska bemöta detta! Och vet att jag kommer bli arg när dessa kollegor sedan säger ?jag visste det? när det är dags att berätta. Liksom, de visste inte alls, de baserar hela teorin på att jag hade ont i magen EN gång.

Okej om man misstänker att något är på gång men tycker nästan det är respektlöst att fråga, vill man att någon ska veta så berättar man ju det liksom.

Puh, skönt att skriva av sig om det, har gått och varit så irriterad på hela grejen haha!

Ja precis! Funderar nästan på att säga att min man är steril (jag har ju barn sedan tidigare men inte han) så kan de få känna sig lite dumma hahaha

Måste skriva av mig lite igen. Är så himla besviken på mina svärföräldrar. Vi berättade för dem att jag var gravid typ en vecka efter att vi upptäckt det, alltså väldigt, väldigt tidigt. Var tydliga med att de inte fick berätt det för någon än och att vi skulle vänta ett bra tag med att berätta för barnen som ska få syskon. Nu har de gått och berättat för sina släktingar i alla fall, absolut inte personer som jag vill ska veta ännu och verkligen inte att de ska vara först att få veta. Risken är stor att det babblas vidare nu när dessa personer vet och att barnen får höra på omvägar. Ångrar så himla mycket att vi berättade för svärföräldrarna nu! Det är ju fortfarande jättetidigt och jag är INTE redo att dela detta med folk än. Dessutom vet vi ju inte ens om det är något levande där inne ännu och jag vill inte att utomstående ska prata om eller ha insyn i vad som händer i MIN kropp. Ville ju att mina barn sedan tidigare skulle få veta innan diverse släktingar liksom. Så himla, himla besviken och ledsen för detta, hormonerna gör det ju inte bättre heller.

Jättefin stegring Lugnade mig också, sen helt plötsligt så kände jag att jag inte behövde det längre (när teststrecket var typ starkare än kontrollstrecket) jag trodde jag skulle hålla på tills jag fick 3+ på det digitala men behövde inte det sen i slutändan men i början var det så skönt att ha de där testerna och se att något händer.

Nu är jag inte hundra, men jag är ganska säker på att jag tog det testet äl+19-20. Vi hade ju våra tidiga MF precis samma period, mitt var 5+2... tänkte inte på att det är då hjärtat ska börja slå... var kanske det som gick snett då.. :-/ jag har iaf passerat det redan, är 6+6 idag så går in i v.8 imorgon, och det känns lite bättre för varje dag, och kommer säkert bli ännu bättre efter vul i v.11 (så länge det går bra då) men kommer inte bli lugn förrän jag kan känna bebisen, eller så lugn man nu blir under en graviditet....

Jag är ju sådan med så få symptom, är ändå mindre stressad över det nu än med sonen då jag ju vet att min kropp inte reagerar så starkt, men hade lugnat mig om jag fått liiite starkare symptom den här gången, MEN den här gången blöder jag iaf inte, har jag gjort i alla mina grav med sonen småblödde jag fram till v.15, MF var ju ett MF, med mitt MA småblödde jag också, själva ma:t skedde sent så graviditeten utvecklades normalt till en början. Så detta är första gången jag kommit så här långt utan att blöda, tar även det som ett gott tecken

FInns det någon statistik på att det är vanligare med mf i v 5-6 än senare (men tidigare än v 12 då såklart)?