Bf September 2019

Man får tänka positivt. Även om det finns luringar där ute så räknas ju faktiskt MA och ofostrig graviditet in i missfalls statistiken så dom tillhör ju dom där 20-25% missfall. Utomkveds är ju ännu ovanligare ca 1-2% utav alla gravida drabbas. Druvbörd är ännu ovanligare där mindre än en 0.5% av alla graviditeter slutar med det. Så kontentan är ju att ca 75%-80% utav alla kända graviditeter går bra och slutar med en liten bebis. 

Jag tror att man ska tänka positivt och tänka att det är mycket lättare att tillhöra 75-80% gruppen än den där lilla tråkiga gruppen. Sen är det ju så att har man tillhört den där lilla gruppen en gång så kan det ju vara svårt att släppa tankarna. Men när man säger att missfall är vanligt då pratar man trots allt om 20-25%. Vilket jämfört med exemeplvis utomkveds är vanligt. Men i det stora hela så blir missfall ändå inte så vanligt. 

Och ännu positivare statistik blir det ju om man också kollar på misfallsstatistiken där av missfallen så sker 80% innan v.12 och 97% utav dom sker föratt hjärtat inte kom igång. Så efter att man sett ett hjärta slå så är det bara 3% i den här 80% gruppen som får ett missfall. 

Det tar ju tid att smälta. Men man ska nog vara försiktig med att älta negativa tankar. Jag själv har också haft mycket otur i livet. Det känns som att nästan ingenting går min väg och alla andra har det så lätt medan jag själv får kämpa för minsta lilla. Men det jag har lärt mig är att man kommer dit förr eller senare ändå. Och ens liv blir ändå väldigt rikt på erfarenheter föratt man fått kämpa. Man lär sig även tacksamhet tycker jag på ett annat sätt. 

Vad gäller graviditet så har ju vi fått kämpa med behandling och så. Men samtidigt så har jag en så stor tacksamhet föratt min kropp är där den är just nu. Och jag njuter av stunden att den iallafall kommit hit. Sen är varje litet steg frammåt en typ av tacksamhet föratt den fortsätter leverera. Men visst har jag en oro i grunden, men jag försöker verkligen trycka undan den. Och tänka att det är ingen ide att oroa sig för det finns ändå inget jag kan göra, det får gå som det går. Men trots det så är jag ju ändå spänd inför VUL men jag försöker se det som en milstolpe och liksom lova mig själv att ser vi hjärtslag då ska jag sluta oroa mig. Liksom ha en typ av kontrakt med sig själv föratt släppa oron. Och då känns det mer överkomligt att hit men inte längre. 

Jag tränar i princip som vanligt. 3 ggr/v mixat gym och pass. Var först lite nojig över att jag läst att man bara skall upp i 70% av maxpulsen (dvs strax under 140 för mig) och när jag tränar ligger jag ofta med en puls över 170 slag/min. Pratade med gynekologen i samband med vul och kom fram till att jag kan fortsätta med den träning som känns ok. Inte springa tills man spyr eller jobba upp världens mjölksyra.

Så tänker jag :)

Träning ska absolut inte kunna orsaka missfall, bara ta det lugnt i början och lyssna på kroppen - den kommer säga ifrån. Jag tänker alltid att om folk fick barn för 300 år sen med allt hårt slit och arbete och okunskap som var då, så kan inte normal fysisk aktivitet skada. Det som var ok då är ok idag...

Jaha.. då blir vi ytterligare några som tillhör statistiken..

Åkte in för vul för att få se våra skatter men där fanns inget.. 8+1 idag.. Vi är helt knäckta och bara gråter.. På måndag blir det nytt vul men om status quo så ska jag skrapas nästa vecka.. Livet, hör ni. Var rädda om er..