Jag plussade i fredags. Inte planerat men ack då glada är vi. Bf ska borda va nån gång mellan 15-22.9. Först barnet för både sambon och mig.
Molvärk på kvällarna och extremt trött är det enda jag känner av hittills. Kan dock inte riktigt slappna av och våga tror på miraklet ännu. Gått runt i flera åt nu och intalat mig själv att jag inte kommet kunna bli gravid.
Jag plussade i lördags, det var inte heller planerat (eller ja, på sätt och vis var det ju det men inte att det skulle hända direkt). Det är vårt första barn och det känns fortfarande helt overkligt. Jag har också alltid tänkt att jag aldrig kommer kunna bli gravid, så att se pluset var lite chockartat även om jag hade känt symptom i en dryg vecka innan dess. BF är enligt appen 18:e september.
Idag är jag i vecka 5 (4+5), ringde till mvc idag för att boka tid för inskrivning och så vidare. Fick inte tid för inskrivning förrän den 4:e mars och första ultraljudet blir veckan efter den 11:e mars, vilket betyder att jag kommer vara i v.12 respektive v.13 då om jag räknat rätt. Det är ju evigheter tills dess!
I vilken vecka har ni fått tid för inskrivning och första ultraljud?
Nån annan som känner sig jättesvullen om magen? Alla kläder i synnerhet byxor som trycker på magen gör mig illamående. Hur har ni andra? Är nu i vecka 5 (4+5) känns lite tidigt att börja med gravidbyxor men vet inte vart jag ska ta vägen snart. Tips?
Alltså mitt humör är verkligen inte att leka med ???? stackars min sambo. Visste inte att jag kunde bli så här irriterad på honom som jag har varit de senaste två dagarna. Han är världens snällaste som tar hand om mig på bästa sätt och förstår när jag mår illa av olika lukter etc. Hoppas detta går över fort, känner mig misslyckad och som en liten tickande bomd.
Jag beklagar till er alla som fått MF/MA. All styrka till er!
Sen grattis till alla som plussat och vågat komma med i tråden.
Länge sen jag skrev nånting nu. Är nu i vecka 8 (7+4) Imorgon har vi inskrivning så nervöst men samtidigt skönt och man kanske snart vågar börja tro. Vi berättade för våra föräldrar i fredags. Vilken lättnad att äntligen kunna prata om hur man verkligen mår. För jag mår bokstavligt talat bedrövligt. Minns inte när jag senast fick i mig en ordentlig middag och det värsta är att nu är det inte längre bara på kvällarna utan kontinuerligt över hela dagen. Har provat seaband, fungerar nog men får så fruktansvärt ont där bollen vilar så kan inte ha dom på mig hela tiden. Har även provat postafen, vilket jag inte tyckte ha någon effekt alls. Tröttheten är dock bättre men vet snart inte vart jag ska ta vägen pga illamåendet. Några tips? Blir så paralyserad av illamåendet på kvällarna att jag endast ligger på soffan. Kommer mig inte ens ut och gå (hundägare), tur sambon är förstående. Kan tillägga att jag är extremt rädd för att spy.
Vi såg ett tickande hjärta idag på VUL. Helt otrolig känsla. Ska boka KUB imorgon måste vänta på att remissen skrivs idag. Bebisen va 2,53 cm och sprattlade runt ordentligt där inne :D köpte första bodyn idag också bara för att nu tänker jag faktiskt våga tro på de här trots att jag varit kritisk och haft katastroftänk fram tills nu.
1. Vilken vecka är du i, och enligt vilka beräkningar?
V10 (9+2)
2. Barn sen tidigare?
Nej
3. Tidigare graviditeter som inte gått vägen?
Nej
4. Antal försök för att få till denna graviditet?
Gick på första försöket och egentligen lite i misstag men vi är otroligt glad
5. Hur berättade du för din partner?
Det var min födelsedag. Tog ett test när jag var ensam hemma. Sedan ringde jag och grät i telefonen av chock till sambon som va på jobb xD
6. Vilka andra har du berättat för hittills?
Syster, föräldrar, svärföräldrar och närmaste vänner. Börjar nu efter VUL gå ut till andra släktingar men väntar tills efter KUB med resten av världen.
7. Cravings?
Sura godisar.
8. Krämpor?
Illamående kvällstid, hunger och allt luktar illa. Samt extremt trött
9. "Känning" om visst kön?
Tror det är en tjej faktiskt
10. Det är tidigt, men har ni funderat på namn?
Tjejnamn har vi klart svårare att komma överens om killnamn
Grattis! Visst är det en magisk känsla att äntligen se att det är nåt där? Hur mycket kunde ni se på ultraljudet? Vi gjorde ett i 8+1 och då var det bara en liten blobb med flimrande hjärta...
Vecka 11, 10+4 idag, och ett illamående from hell! Sen att jag lider av extrem spyfobi gör inte saken bättre heller... ringde mvc men dom hade ingen läkaren, blev hänvisad till gyn men dom menade att jag skulle kontakta hc. Kontaktade hc, fick träffa en läkarstudent som inte kunde nått! Slutade med att han skrev ut primperan. Får verkligen hoppas de hjälper nu för snart orkar jag inte längre! Behövde bara få lätta lite på mitt hjärta, känns mellan varven som om livslusten håller på försvinna.. :(
I tisdags var jag på kub. Sambon hade inte passligt att följa med eftersom vi måste resa en bit för att göra testet. Nackspalten var 1,1 mm vilket var perfekt. Fick dock inget svar direkt men fick veta att allt såg bra ut och om det fanns nått avvikande i blodproverna skulle dom höra av sig onsdag eller torsdag och det vi har inte hört nått :D var underbart att se ?blobben? igen. Blev även framflyttad så nu befinner jag mig i vecka 14. Dock fortfarande illamående, blev sjukskriven för två veckor sedan. Hoppas verkligen det här ska gå över snart så jag kan börjar njuta av graviditeten.
Vagnen beställde vi förra veckan så den kom på posten idag, gäller att passa på när modellen vi ville ha var nedsatt med 200?.
Men nu till det jag undrar över. Är det nån annan som har varit/är så illamående att resten av livet får pausas? Minns inte senast när jag varit på promenad med våra två hundar t.ex. Jag klarar helt enkelt inte av att funktionera normalt när jag mår så här. Men samtidigt vet jag att motion är väldigt viktigt och det tär på mig när jag annars är aktiv och rör på mig. Är det bara jag som är extra känslig och lat? Snälla nån?
Vi gick ut med graviterande offentligt i helgen eftersom det syns så pass bra på mig redan. Gick in i vecka 15 idag. Det började synas tidigt. Redan vecka 13 kunde jag inte ha mina byxor längre och så fort mamma byxorna kom på började man ana en lite mage. Gick dock att dölja med bylsiga tröjor.
Före vi gick ut offentligt med de så hade vi berättat åt släkten och de närmaste vännerna. Det gjorde vi redan före kub. Delvis pga att jag mår så dåligt som jag gör och för att jag inte orkade hålla på smussla och ljuga.