Hur f löser man det här...?
Jag vill bara inleda med att säga att jag inte på något sätt missunnar någon deras trosuppfattning. Sverige är ett fritt land men låt barn bestämma själva vad de vill tro när de blir stora nog.
Till frågan.
En en ensamstående mamma med 2 barn, 7 och 10. Mamman är svensk - "tror på något" och deras far är arab - muslim. Allt mer kör fadern över mamman och bestämmer över barnen genom rädsla. Barnen älskar såklart deras pappa trots detta. Han köper oftast barnens kärlek och hotar med andra tvång. Måste läsa arabiska i skola, eller på helger, välja bort fläsk osv. Snart slöja för tjejen som snart kommer upp i tonåren. Äldsta barnen har tvång på fastan, men får äta om hon börjar må illa. Inget tvng på slöja (än),. Barnen har flera gånger yttrat sig att de absolut inte vill leva så, de bor i sverige och har pratat svenska i hela deras liv (med undantag för de senaste året då pappan gifte sig med sin kusin från hemlandet som är 17 år yngre än honom.), nu blir de iallafall tvingade till arabiskalektioner eller helgstudier på en arabisk skola. Han skuldbelägger barnen något så in i och hotar med att de hamnar i helvetet om de äter fläsk eller firar jul med sin svenska släkt. Mamman är såå rädd att förlora barnen helt till den arabiska kulturen om det fortsätter i denna takten.
Mamman anser att om barnen själva önskar så får de vara precis hur de vill, för hon kommer alltid att älska dem. Det låter inte samma från fadern.. Där är det hot om utstöttning om de inte lever efter hans regler.
Det skitiga med hela grejjen är att när man ställer sig på barnens sida och berättar att det inte ska behöva vara så där, att de kan prata med någon vuxen om det så att det kan bli att det är mamman som tar den typen av beslut (ansöka om ensam vårdnad). Att det inte att det på något sätt skulle innebära att barnen inte träffar sin älskade far lika mycket så vill de inte prata om det. De stänger av helt. Superlojala aka superrädda gentemot honom.
Det märks att barnen mår riktigt dåligt psykiskt emellanåt. Men det känns hopplöst då barnen vägrar "vittna" typ... Gpr mamman på för hårt så är hon rädd att barnen tar avstånd, för att ligga på god fot med deras far, som de är rädda för, samt att alla förhör hemma hos fadern efter en mammavecka om de har levt muslimskt på hennes vecka också. Alla misstag som kommer fram straffas och de blir rejält utskällda. Inget fysiskt, men psykiskt. Straffen kan variera mellan att bli inlåst på egna rummen eller avdrag på roliga aktiviteter. (han tar barnen till lekland eller badhuset flera gånger i veckan som självklart är ett stooooort plus på pappakontot också. Köper nya telefoner eller prylar, ipads, tvspel och egen tv på rummen osv.) Klart som f-n han är omtyckt av kidsen då. Det är hans nya fru som leker med dem, han lyfter inte ett finger.
Mamman är verkligen supergo, väldigt förstående men samtidigt är hon också otroligt rädd för fadern och vad han kan göra. (det har spionerats en hel del av pappans "bröder" som tagit kontakt med bekanta, grannar osv. till mamman och frågat ut dem om diverse saker de inte har med att göra) creepy som fan.
Barnen är ovetande om det mesta sånt där riktigt hemskt, men de vet åbdå att pappan har ett annorlunda sätt, mem att "svenskar" ska inte bry sig i hur de lever där. "Man får vara muslim" och självklart har de rätt i det..
Jag är tveksam om det skulle leda någonvart i en vårdnadstvist om det inte bara skulle öka klyftan mellan barnen och mamman. Barnen är stormförtjusta i henne och har i många år sagt att de hellre vill bo hos henne än hos pappan, gråtit sig till sömns av lättnad efter en pappavecka. Men nu har rädslan kickat in på högvarv och de vågar inte prata illa om honom alls. Hur skulle detta gå juridiskt i en vårdnadstvist?
Vad kan de göra om barnen säger att allt är bra?
Om pappan kanske till och med säger att mamman ljuger? För att de är så rädda för sin far..
Hur f löser man det här...?