Trött på min barnmorska! Eller överreagerar jag?

Jo, fast hur skulle du må om din bebis andning påverkades och den blev alldeles blå och kräktes? Att man blir deprimerad under graviditeten känns väl ändå överkomligt då man vet att det är en begränsad period och man kan börja med antidepressiva sen igen? Vad det gäller Sertralin så räcker det att man trappar ut den och har uppehåll de tre sista månaderna av graviditeten, sen kan man amma nån månad för att därefter gå över till mjölkersättning och börja med mediciner igen om man måste.
Det är dessutom inte givet att man mår lika dåligt som vanligt eftersom graviditetshormonerna kan ändra måendet hos många. Jag hade jättesvår, kronisk migrän men tyckte det var värt att kämpa allt jag kunde för att ta bort medicinerna, och jag fick lite hjälp på traven av hormonerna. Jag fick ligga på soffan hela dagar ibland med ont i huvudet, men jag visste att det inte skulle vara för evigt. Kan ju vara värt att prova?

Håller med dig.

Jag är också sjuk med svår kronisk smärta och har varit deprimerad och tagit både Sertralin och Zoloft, så jag vet mycket väl vad djup depression är. Migränanfall som jag har/hade leder också till tappad aptit men barnet får ändå vad det behöver även om mamman mår kasst. Och så fort man kan får man ju tvinga sig att äta för barnets skull.

Men är man så illa däran att man inte kan ha ett uppehåll på fyra månader utan att begå självmord så kanske det inte är så bra idé att skaffa barn alls faktiskt, för det låter extremt. Man måste ju kunna klara av att ta hand om sitt barn många år framöver, trots sjukdom. Graviditeten i sig kan som sagt påverka humöret och hormonerna så jag tycker att man åtminstone kan FÖRSÖKA trappa ut medicinerna och sluta eller i nödfall behålla en låg dos.