Som rubriken lyder så är det ett vanligt uttryck kan jag tycka.
Men hur många håller med om detta?
Sår på kroppen, absolut så läker tiden det men de inre såren.
Exempelvis, efter en närstående gått bort eller när man blivit bedragen?
Jo det stämmer, på så sätt att man lär sig leva med det som hänt. Man kan inget annat göra, eller hur? Man kan heller inte ligga och storgråta av sorg varje dag, för ingen orkar göra så. Känslor är inte statiska, de är inte exakt lika varje dag år efter år, så det blir oundvikligen en förändring oavsett.
Efter tid, bleknar sorgen och man gråter inte lika hysteriskt längre, även om man förstås minns. Våra kroppar orkar helt enkelt inte hålla på. Detta är kroppens och hjärnans sätt att hantera kriser och utan det skulle vi väl alla ta livet av oss annars, om man får vara lite krass.