Dikt om missfall

Med förhoppning om att mina ord kan skapa en känsla av att vi kan dela det svåra tillsammans vilket jag inte fick uppleva.

Fick frikort inom vården istället för dig

Idag är dagen vi skulle få svar på att du fanns. Idag blev det inte så utan jag fick veta att du inte fanns. Två gånger behöver man få det bekräftat. För så fungerar det inom den medicinska praktiken. Av två läkare. För ett mammas hjärta hade det räckt att få beskedet en gång för att gå sönder. Jag kunde inte lämna rummet för mina ben skakade så det gick inte att gå.

Om bara den där pricken hade pumpat på skärmen så hade allt varit annorlunda

Nu fick vi dra ett streck över det där positiva strecket vi just blivit så glada över.

Strecket, det där pluset som skapade hundra plus och drömmar framför oss fanns inte mer.

Det hände mig. Det händer alltid mig. Jag som trodde att det aldrig skulle hända mig hände väldigt nära väldigt mycket för mig.

Kroppen vägrade säga hejdå och förlora dig så jag behöll dig trots att det var försent

Behövde tabletter för att kunna skilja dig ifrån min kropp

Magsmärtor var allt jag fick när du lämnade mig jag undrar hur det kändes för dig

Undrar så vem du var vem jag aldrig fick lära känna vem vi längtade efter

Skulle vilja kunna klappa dig på kinden och säga hejdå

Vet att jag inte sett dig men jag har känt dig

Gör så ont att jag inte klarade bära dig hela vägen

Så ledsen att jag inte klarade av att ge dig livet men vill tacka dig för att du valde oss ändå

Undrar om du kommer till någon annan eller om du aldrig kommer få finnas eller kommer du välja oss igen om vi vågar hoppas

Hur kan det vara så svårt att säga hejdå till någon man aldrig träffat aldrig sagt hej till

För mig är det bara jag som förlorat dig ingen annan kände att du fanns. Förlusten blir då något som inte kan delas. Att berätta blir så svårt då min rädsla att er tröst skapar sådan press att jag inte kan se er i ögonen innan jag fått tillbaks det jag förlorat

Det blir bottenlöst för jag har inga minnen av dig bara drömmar om allt som skulle bli

Jag är så ledsen min flicka att du fick vänta på din syster eller bror

Kunde jag ha jag gett dig det redan igår hade jag gjort det.

Vågar inte tänka på om vi aldrig kommer få känna det igen. Ett litet liv inom mig.

Blir rädd att jag kommer gå vilse i min längtan att jag inte kommer kunna finnas på det sätt jag önskar för dig min flicka.

Finns inga garantier bara statistik jag stirrar mig blind på. Jag kan aldrig veta om det någonsin kommer att hända igen och om det kommer bära ända fram denna gång. Att inte veta är nästan värre än förlusten själv.

Hoppet och kraften i att vilja ge dig ett syskon kommer vara det som får mig att inte sluta tro innan det är sant.

Allas tröstande ord blir bara som ett hyschande för att tysta ner mina drömmar

Medicinsk vetenskap och statistik blir som ett hån i ansiktet för mig då jag var så nära då jag består av den avvikande gruppen 1% om det inte lyckas nästa gång heller

Om du kunde förlåta mig eller förklara skall jag ta emot din tröst. Jag lovar.

En sorg. En förlust gjorde så ont. Förstod inte då hur ont en förlust till skulle kännas. Kroppen går liksom av och man vet aldrig när den kommer få bli hel igen. Jag blev liksom lurad av min egna kropp.

Jag behövde en strecka i livet som var enkel men det rycktes bort. På 3 minuter efter 3 månader tillsammans med dig.

Vi blev brända och det naiva i att bara stanna i lyckan efter ett positivt besked kommer aldrig kunna återfås igen då oro och skuld kommer skugga oss tills vi säkert vet.

Om bara sorgen var det värsta hade jag sluppit ilskan som får vi mig att avvisa de allra käraste jag har. Orättvisan skapar ett berg mellan mig och omvärlden. Med tiden kommer den rivas ner. Just nu klarar jag inte klättra över den.

Fick frikort inom vården istället för dig.