Anonym (K) skrev 2018-11-25 19:28:18 följande:
Säg till mig det jag behöver höra...
Har träffat en man i två år. Vi har båda barn sedan tidigare. Han ville mycket snabbt i förhållandet flytta ihop, skaffa barn osv. För mig gick det alldeles för snabbt och något fick mig att ta det lugnt. Vi hade det bra, det funkade fint med barnen, träffade varandras familjer osv. Efter ett tag kom det fram att han tog tabletter, men ville sluta. Jag stöttade honom och han gjorde ett toppenjobb för att sluta med allt. Problemet är att han bytte ut det beroendet mot sprit och förmodligen något annat som jag inte har koll på. Det har gått så långt att han missköter det mesta i sitt hem, städning, matlagning, rutiner med barnen, sover titt som tätt osv. Själv ser han sig som familjefar och verkar inte ha några ambitioner att sluta. Ist ställer HAN ultimatum att flyttar vi inte hop så kommer allt att dö ut. Jag kan förstå vad han menar för det känns som varje gång jag tar upp saker vänds det till att det är jag som gör fel. Det här innebär att jag känner mig helt värdelös och varken vet vad jag vill eller tänker längre. Jsg drar mig tillbaka till mitt hem och mina barn och isolerar mig där och han ser det som att jag kämpar EMOT oss istället för FÖR oss. Det stämmer väl med jsg känner att jag kan inte släpa in barnen i ett destruktivt liv trots att jag älskar honom och hans barn. Han är jättestressad just nu för jag känner mig helt slut och vet varken vad jag tycker, vill eller känner längre. Det gör att han ligger på ännu mera och jag blir ännu mer stressad. Nu har jag sagt att han och jag ska prata med varandra under nästa vecka för att jag ska få lite tid att sortera tankarna. Nån som kan hjälpa en förvirrad själv som älskar sin kille men inte tror jag kan leva så här?...
Jag har själv varit i din situation. Träffade en underbar person med tunga drogproblem som tyvärr byttes ut mot ett lagligt missbruk av lugnande tabletter och ett grovt alkohol missbruk. Han hade sedan innan 2 barn varav ett barn var yngre än 1 år.
Jag själv har sedan tidigare också barn. Dock började jag också se bakom den snälla ytan att han inte mådde bra och han börja dölja sina problem trodde han. Men självklart genomskåda man det hela. När jag konfronterade honom blev han ångerfull men det var för jobbigt att ta itu med det hela. För ett år sedan bestämde vi att vi skulle ta en paus för att barnen inte skulle bli drabbade och han lovade att han skulle söka hjälp och ja lovade stötta honom.
Den 2 december skulle vi ses. Men han svarade inte eller öppna dörren. Ringde o ringde men fick aldrig tag på honom. Den 4 december läser jag på sociala medier att han ska vila i frid!!
Jag fick panik och fick tag på hans syster som bekräftade att de hittat honom på morgonen död i en överdos av morfin och alkohol!
Hon hade träffat honom timmar innan där han sagt de var sista gången och att nu skulle han börja om på nytt.
Om det var meningen eller inte att dö vet ingen men troligen inte då han inte lämna efter sig någonting som indikerade på ett självmord. Dock lämna han efter sig 2 små barn och idag 1 år senare när sorgen inte är lika djup kan jag tänka jag gjorde rätt som lämnade honom eftersom han inte kunde sluta och hade troligen aldrig kunnat sluta då inte ens faktum han hade barn och människor runt sig som älskade han då han älskade spriten och medicinen mer.
Missbruk leder till elände och i värsta fall riktig tragedi. Man kan som anhörig stötta och hjälpa men man kan aldrig tvinga någon att sluta så länge de själva inte är beredda att förändra sig.
Tänk på barnen i första hand att växa upp i en familj med missbruk är inte lätt.
