Har jag en diagnos?
Hej!
Jag är en kille på 20 år som har i princip hela mitt tonårsliv levt med ångest och oro. Allting började när jag var runt 12-13 år gammal och började få väldigt mycket ångest och tänkte på att ta mitt liv flera gånger om dagen/planerade självmord. När jag var 14 år så hade jag redan skurit mig ett antal gånger och kände att om jag inte pratar med någon nu så kommer jag göra det. Jag "pratade" med kuratorn på skolan till slut, egentligen mest grät då jag knappt kunde prata. Någon månad senare fick jag åka in till BUP och därefter psykakuten (samtidigt fick mina föräldrar reda på hur jag känt under en längre tid). Min pappa tog sitt egna liv kort därefter bara en tid innan jag fyllde 15.
Jag har sedan dess gått på anti-depressiva fram till ca 1,5 år tillbaka, haft 3 självmordsförsök. Idag är jag mer "stabil", jag mår inte dåligt på samma sätt som förut men tankar kring att ta mitt liv finns typ där fortfarande, varje dag i princip. Jag har även väldigt mycket ångest och oro, utöver det har jag problematik med mina relationer då jag nästan är livrädd för att förlora folk i min närhet tills att det nästan känns sjukt. Varje grej som någon gör som att någon inte kan va med mig den eller den dagen tar jag som att personen inte längre vill umgås med mig och jag drabbas av sjuk ångest och beskyller personen osv. Det är så sjukt och konstigt och jag vet inte vad det är med mig. Sedan så är jag så jävla impulsiv så varje "incident" som ger mig otrolig ångest ger mig direkt tanken på att ta mitt. Jag slutade med medicinerna något år efter att jag fyllde 18 och har egentligen inte haft någon vidare "uppföljning" sen mitt sista besök hos psykologen på BUP precis innan jag fyllde 18 då.
Jag vet inte riktigt vad jag ska göra nu, jag orkar inte ta upp det här med min mamma eller syskon då vi redan gått igenom så mycket som familj och jag vet att jag själv var en stor belastning under tiden som det var som värst. Å andra sidan är jag rädd att tankarna som idag inte är så starka men ändå finns kan vända sig och att jag av en impuls gör något dumt...