Hur vågar man tro att det ska gå bra efter upprepade missfall?

Förstår hur du känner dig. Har förlorat två barn i v.25. En pojke som föddes för tidigt och en flicka som somnade in i magen pga GBS infektion.

Man får nog bara hoppas på det bästa och inte stänga känslorna inom sig utan prata prata prata.

Vi ska försöka en tredje gång men känner mig totalt livrädd inför det, samtidig som det gör mig så glad. Det är sådana blandade känslor. Men jag försöker hellre än att ge upp för jag kan inte tänka mig ett liv utan barn. Någon gång måste det gå och någon gång är det din och min tur.

Har ni träffat läkare efter missfallen?