Jag och barnen är ensamma kvar, i oändlig saknad

Jag är inte där än men... min man är döende. Vi har två små barn och det är oerhört stressande med allt.
Han har blivit så personlighetsförändrad med bla mycket ilska och inget tålamod.
Nu är det ju inte jämförbart med er som förlorat era kära redan och nej jag jämför inte mig med er.
Han har själv ingen sjukdomsinsikt och chansen att han får en hjärtinfarkt är inte ett om utan ett när. När den väl kommer är chansen minimal att hans kropp orkar.
Är rädd att han tar med barnen ut och så händer det. Sådana diskussioner har vi och det är fruktansvärt att säga så till sin make och begränsa honom.

Känns som om att jag sitter i en skenande bil utan möjlighet att stiga av. Med allt som är och har varit under en lång period nu så är det destruktivt att stanna kvar. Men man lämnar ju inte någon som är så sjuk.
Min man har kanske en möjlighet att göra något åt sin hälsa så han kan bli utom fara, men med en djup depression (som fö inte heller accepteras att man har) så ser det inte ljust ut.

Jag lever i en transportsträcka där utgången kommer vara döden och jag vet redan nu att det kommer bli en lättnad och en oerhörd jobbig period där jag kommer gå sönder av allt.
Han lever som sagt var fortfarande men han är bara ett skal av den han var när vi träffades. Min make är inte den jag blev förälskad i. Han andas men lever inte.

När får livet bara vara enkelt?