Bonusförälder, men till vilket pris?
Har 2 barn (1 och 2 år) tillsammans med min man som har 3 barn sedan innan, 2 barn som är 15 och 13 med en mamma och ett barn som är 9 år med en annan mamma.
Min man har haft ett bråk med de 2 äldsta barnen och de är för närvarande inte alls hos oss. Jag har försökt att ses med alla syskon för att barnen ska kunna träffas men det är alltid jag som tar tag i träffarna, de 2 äldsta barnen hör aldrig av sig till varken mig eller 9-åringen och tycker inte att det ligger på deras ansvar (nej, det är inte deras ansvar, men jag tycker de kan visa lite intresse iallafall). Senast jag hörde av mig och försökte få till en träff så svarade de inte ens.
Jag försöker göra allt för 9-åringen när han är här och hittar ofta på saker med barnen och behandlar honom som om han vore min egen son. 9-åringen ringde till sin mamma häromdagen och snackade skit om mig och 2-åringen, det var till viss del sanning (att 2-åringen slåss) men väldigt välkryddat. Jag hörde hela samtalet och han påstod att jag var så dum som sa till honom (oftast så handlar det ju om att han provocerar 2-åringen, 2-åringen slåss aldrig helt oprovocerat). Jag säger till 2-åringen såklart, det är aldrig ok att slåss, men säger också till 9-åringen att sluta retas. Men det fick jag tydligen inte göra enligt mamman och mitt beteende är inte okej? (Min man står såklart bakom mig i detta, men det är 9-åringens beteende som sårar mig)
Blir uppriktigt sagt så jäkla ledsen av att försöka ge allt för de här barnen men bara få skit tillbaka. Ni andra som har bonusbarn, hur håller ni ut? Jag orkar nog inte med den här situationen mer men vet liksom inte riktigt heller hur jag ska ta mig ur den. Jag kommer snart att distansera mig själv från dessa barnen då de bara tar min energi och får mig att må så jäkla dåligt eftersom jag känner att jag ger allt. Och ja jag vet att de är barn, men det betyder inte att de sårar mig mindre för det och jag är bara människa jag med.
Och varför tar du på dig allt detta? Släpp de äldsta ungarna och låt dem lösa konflikten med sin pappa - det är ju honom de är osams med. Varför ska du styra upp träffar och sen bli ledsen när de inte vill träffas. Varför tror du att de vill träffas?
Och 9-åringen kan du ju behandla som en älskad och uppskattad del av familjen, men vad han upplever om sina syskon kan du faktiskt inte styra över. Likaväl som att du skriver om honom här, så kommer han att berätta om sin familj för sina nära. Hur mamman ser på saken kan du ju inte heller styra över.
Du verkar uppriktigt sagt ha svårt att separera dig själv från andra, du tar över både ansvar och känslor som inte är dina och låta det komma åt dig. Ägna dig åt dina tättfödda barn och låt din man ägna sig åt alla sina, hur han nu ska få ihop det.